Spännande tider!

      3 kommentarer till Spännande tider!

Idag har det klarnat att det finns två kandidater som vill bli kyrkoherde i Väståbolands svenska  församling.

Under våren kommer vi säkert att få bekanta oss mera med dessa två kandidater genom intervjuer, valdebatter och valprov, dvs. båda kandidaterna ska förrätta en högmässa. Sen så småningom blir det kyrkoherdeval och då får alla församlingens medlemmar gå till urnorna och rösta på den kandidat de tycker är bäst. Det är spännande tider!

Tänk om det blir kvar för evigt?

      Kommentarer inaktiverade för Tänk om det blir kvar för evigt?

Man ska vara försiktig med vad man lägger upp på nätet, sa en kollega här om dagen. Jag blev att tugga på uttalandet och undrade om det var riktat till någon speciell (läs: mig) eller om det var en kommentar i största allmänhet. För det är alldeles sant att det man släpper ut på internet kan bli kvar och spöka där tills internet går under och kanske ännu efter det.

Det händer sig att jag funderar på om det är så klokt av mig att skriva blogg och dela mina tankar med hela världen. Men hittills har jag kommit till slutsatsen att fördelarna uppväger de eventuella nackdelarna. För jag tänker rätt så noga på mina formuleringar och vad jag kan och inte kan berätta.

Dessutom lägger jag ut mina predikningar. En journalist-vän sa “ut med allt bara” när jag funderade kring saken med hen. En författarvän sa att hen tänker att när något är publicerat så går det inte längre att använda i något annat sammanhang och därför är hen försiktig med vad hen lägger ut. Det finns alltid olika synvinklar och uppfattningar om kring vad som är rätt. Det som är rätt för mig kanske inte funkar alls för dig och vice versa.

Idag fick jag för mig att räkna hur många predikningar jag redan lagt ut på nätet och landade på siffran 75! Det är inte alla predikningar jag hållit, för ibland har jag känt för att låta någon predikning bli en engångsföreteelse, men de allra flesta har jag publicerat. Som det känns nu kommer jag att fortsätta med det. Dagens predikan finns även den under rubriken “Ordet är mitt” uppe i balken. Eller om du är lite bekväm så klickar du bara här!

Först kom de…

      Kommentarer inaktiverade för Först kom de…

Först kom de för att hämta socialisterna och jag höjde inte min röst –
för jag var inte socialist.
Sedan kom de för att hämta de fackanslutna och jag höjde inte min röst –
för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de för att hämta judarna och jag höjde inte min röst –
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta mig –
och då fanns ingen kvar som kunde höja sin röst för mig.

Det här är en dikt tillskriven pastor Martin Niemöller (1892–1984)

Idag på Förintelsens minnesdag vill jag påminna oss alla om att det inte började med koncentrationslägren.
Det började långt tidigare än så.
Vi får aldrig glömma.
Det får aldrig hända igen.

Målsättning: tomma händer

      6 kommentarer till Målsättning: tomma händer

Under skoltiden var ett av mina favoritämnen modersmålets uppsatsskrivning. Det allra bästa var att få en rubrik och sen få skriva fritt under den. För att få skriva helt fritt är svårare, tycker jag. Det finns ju så många saker man kan skriva om, så en given rubrik ger en startpunkt.

Tänk att jag till slut hittade ett yrke där jag varje vecka får en given rubrik att fundera kring! Och mer än så, jag får några bibelställen att utgå ifrån. Ibland är det svårt och det känns som om jag inte har något att säga alls. Ibland kommer idéer och tankar rusande som en fårskock när de hör att det är matdags. Då gäller det att sålla och välja rätt.

Den här veckan tuggar min hjärna på temat Jesus hjälper i nöden och texterna ur Jes. 51:9–16, 2 Kor. 1:8–11 och Matt. 8:23–27. Evangelietexten berättar om när Jesus stillade stormen – det är en text som jag kan tänka att alla som lever nära havet kan relatera till. Samtidigt är berättelsen gångbar som en metafor för alla möjliga situationer i livet.

Det är alltså ett kreativt arbete och samtidigt ett gediget hantverk att skriva predikningar. Ju mera man gör det desto mera lär man sig. Nu ska jag börja jobba på att lämna det skrivna och lära mig att predika. Det vill säga tala direkt till dem som lyssnar, utan att stå och läsa upp min skrivna predikan.

Eftersom jag gillar att skriva så mycket är det här en stor utmaning för mig. Men det är en utmaning jag vill jobba med. För de gånger jag talat utan ett ord-för-ord-skrivet-manuskript har kontakten blivit så mycket bättre. Så jag vet vad mitt mål är – nu är det “bara” att öva, träna och jobba för att komma dit.

Här är min målbild, att predika utan ett manuskript i händerna. Fast den här bilden är inte tagen under predikan, utan alldeles i slutet av högmässan.

Foto: Petra Öhman 1 januari 2022

Gå hem!!

      2 kommentarer till Gå hem!!

I min telefon har jag numera ett alarm som säger Gå hem!! Det här är för att påminna mig om, att om jag avslutar och plockar ihop den tiden, hinner jag ta 15.45 färjan hem från Houtskär. Jag minns nämligen otaliga gånger när jag på eftermiddagen varit uppslukad av någon arbetsuppgift och när jag kastat en blick på klockan har den varit några futtiga minuter över den tid jag måste sitta i bilen för att hinna till färjan. Då har jag fått stanna kvar till nästa färja som går 1½ timme senare.

En hemresa någon gång 2020

Det är i och för sig ingen katastrof att ta den senare färjan hem, men min mage är starkt av den åsikten att middagens ska ätas ca kl. 17 och det går inte ihop med den senare hemkomst tiden.

Nu när jag började jobba i Houtskär igen har jag tänkt att jag ska försöka ta hand om mig själv lite mera. Att åka hem lite tidigare påverkar mitt mående en hel del, men egentligen mitt arbete väldigt lite. Och den här tanken förstärktes när jag läste reportaget om Janne Kütimaa i Kyrkpressen. Hon har bränt ut sig i arbetet för Gud och tvingats till ett totalstopp och lång återhämtnings tid efter det.

Janne är inte alls den enda i min bekantskapskrets som lidit av utmattning. Jag kan utan vidare räkna upp en handfull kvinnor till i kyrkans tjänst som varit sjuklediga längre eller kortare perioder på grund av utmattning, depression, utbrändhet eller vad det nu råkat bli för diagnos. Jag har varit där själv.

Det märkliga är, att när jag tänker efter känner jag inte alls lika många män som lidit av samma sak. Det betyder förstås inte att inte män också skulle vara drabbade, det betyder bara att vetskapen om det inte nått mig.

Jag tror inte att det är meningen att man ska behöva bränna ut sig. Inte i arbetet, inte på grund av för mycket runt om kring arbetet, inte av någon orsak alls.

Präster har ingen arbetstid, bara arbetsdagar och lediga dagar. Men det betyder ju inte att man ska arbeta utan gräns eller inte alls. Det betyder mest att man måste ta ansvar för sitt eget arbete och att det finns möjlighet till flexibilitet utan dess mera byråkrati. Det betyder att man tvingas lära sig dra sina egna gränser, för sällan är där någon annan som säger: gå hem!

Därför har jag ett alarm i min telefon som säger: Gå hem!!

 

[PS Arbetstidslagen gäller även präster numera, men en präst som själv kan styra över sitt arbete behöver inte ha arbetstid. Hur det här ska tolkas är en pågående diskussion vi kan återkomma till nån gång senare.]

[PPS Dagens predikomanuskript finns åter att läsa här.]

Glest och tryggt i bänkraderna

      4 kommentarer till Glest och tryggt i bänkraderna

Vi var inte så många i kyrkan idag och det är helt förståeligt. Corona och hala vägar är goda orsaker att stanna hemma. Ändå är jag väldigt glad över att vi alls får fira mässa tillsammans i dessa tider. Livet i kyrkan är inte på paus, fast grupper och verksamhet måste ställas in på grund av restriktioner. Gemenskapen finns, även om vi ses mera sällan och i mindre mängd än förr.

När vi firar mässa tänker jag ofta på alla dem som inte kommit till kyrkan. Kanske nån hade velat komma, men inte kunde? Kanske nån som kunde, inte ville? Kanske nån kunde tänka sig att komma, men inte förstår vad det ska vara för nytta med det? Kanske nån firar på sitt eget sätt där hemma? Kanske finns det tusen orsaker till att vi inte var så många i kyrkan, men jag är övertygad om att Gud är med oss alla oberoende av var vi befinner oss. Därför inkluderade jag alla som inte var i kyrkan i gudstjänstens böner.

Om du vill läsa mitt predikomanuskript för idag, så finns det här.

Som en katt

      Kommentarer inaktiverade för Som en katt

Du har säkert sett en katt eller en hund trampa omkring i en ring en stund innan de lägger sig ner. Hur mjuk dynan än är, säger instinkten att liggplatsen behöver trampas ner först. Idag har jag känslan av att ha gjort ungefär samma sak.

Det här är inte min katt utan en bild från en bildbank. Men katten ser ut att ha det riktigt bra och så känner jag också.

Jag har organiserat, inrett, planerat, ställt i ordning och fått datorerna på jobbet uppdaterade. Det känns som att jag trampat omkring för att komma till ro och kunna lägga mig ner.

Fast jag ska ju inte lägga mig ner, jag ska ju jobba!

Så här i början behöver jag ändå en liten tid av att få komma i ordning. Få ställa in lite egna böcker i bokhyllan. Ställa mapparna i den ordning jag gillar. Kolla vad som finns i skåpen, så jag vet var jag ska söka sen när jag behöver nåt. Göra mitt arbetsrum lite hemtrevligt.

Jag blev fast med mun!

      7 kommentarer till Jag blev fast med mun!

Nej, den här gången har jag inte sträckt ut tungan mot ett kallt metallföremål och fysiskt fastnat. Det har jag gjort en gång som barn och slet av en bit av tungans hud i farten. Det var inte roligt och det gör jag inte om. Numera fastnar jag i samtal när jag blir fast med mun. Jag tycker det är ett så roligt sätt att säga att man samtalat med någon längre än man kanske tänkt sig, att säga att man fastnat med munnen.

Jag gillar att gå till lunchstället i byn ungefär klockan tolv, för då är “alla” de andra där och man kan njuta av goda samtal och många skratt till maten. Idag kom jag mig iväg lite senare än tänkt. Utanför lunchstället stod några arbetskarar och diskuterade. Vi hälsade på varandra och jag blev åter en gång önskad välkommen tillbaka.

En av männen tackade för hälsningarna och berättade att jakten varit lyckad. För här om dagen pratade jag med en annan man på färjan på väg till Houtskär. Jag var på väg till kyrkan, han på väg på jakt. Jag bad honom hälsa jaktlaget för jag visste ju att där var flera jag känner, och önskade dem en god och trygg jakt.

Det är de här spontana samtalen som jag gillar så väldigt mycket. Vi kanske talar om väder och vind, jaktlycka eller en smaklig lunch, men jag tänker att vi bygger församling som Åbo-herden Mia skulle säga. En gemenskap består av människor som på nåt sätt kommunicerar med varandra och bryr sig om varandra. En församling är en gemenskap och en gemenskap är en församling. Eftersom vi är bekanta och du med varandra blir tröskeln så mycket lägre att ta kontakt när det behövs.

Samtidigt har jag idag reflekterat över att det här inte faller sig naturligt för alla. Jag minns gången i badhuset i Kasnäs där jag satt i bubbelbadet och pratade med några herremän. Jag tror faktiskt att det handlade om jakt den gången också. När jag berättade om det för en kollega sa hen att hen aldrig i världen skulle gå i badhuset och prata med främmande personer. Än mindre avslöja att hen är präst. Så kanske jag är lite vrickad?

Välkymin heim

      Kommentarer inaktiverade för Välkymin heim

Välkommen tillbaka, har jag fått höra många gånger de senaste dagarna. Det har varit glada miner och glada samtal, från både Houtskärbornas och min sida. Jag har till och med blivit önskad Välkymin heim, alltså välkommen hem på Houtskärsdialekt. Om jag i något skede kände någon tveksamhet att bli präst i Houtskär igen, så har den fullständigt smält bort nu. Det känns faktiskt som att ha fått komma hem igen, fast jag aldrig varit Houtskärsbo och knappast lär bli det heller. Men jag får i alla fall titulera mig Houtskärs kaplan.

Idag fick jag besöka serviceboendet Fridhem och oj, vilken glädje att få ses igen! De flesta namnen kom jag ihåg, några behövde jag hjälp för att minnas och några nya namn fick jag lära mig. Jag blev alldeles varm i hjärtat att få träffa dem alla.

Vi sjöng lite tillsammans och jag fick konstatera att jag är rysligt rostig i rösten. Andakten jag höll var inte heller så fantastisk, men känslan av att vi fick vara där tillsammans i andakt och vid kaffet gladde oss alla. Jag tror vi alla ser fram emot nästa träff!

 

Nytt år, nya möjligheter

      Kommentarer inaktiverade för Nytt år, nya möjligheter

Varje morgon får vi börja med ny nåd. Varje dag kan alltså vara en ny början. Vi behöver inte vänta på att det ska bli första dagen i veckan, månaden eller året för att få börja på nytt. Men idag råkar det vara årets första dag och för mig betyder just den här dagen en nystart. Idag är min första dag som kaplan i Houtskärs kapellförsamling.

Jag fick börja med den allra bästa start man kan tänka sig. Jag fick fira mässa med församlingen. Det fanns begränsningar och regler att ta hänsyn till och dem håller vi ändå gärna, för ATT få träffas är så viktigt. Fast man sitter glest i bänkarna så är man ändå tillsammans.

Om du inte var där, men ändå vill ta del av min predikan är det bara att klicka här så kommer du direkt till manuskriptet.

Känslan idag var ungefär den samma som när man träffar en gammal god vän man inte sett på ett tag, men ändå bara fortsätter från samma punkt som när man senast sågs. Det känns bra. Det som har varit behöver vi inte blicka tillbaka på. Nu har vi vänt ett blad i årens bok och så är det bara att börja fylla sidorna med nya tag. På måndag blir det en dag på kontoret och sen rullar det väl bara på, skulle jag tro.

Det blev inte av att ta några bilder idag, så här är en bild från maj 2020.