En stund i kyrkbänken

      Kommentarer inaktiverade för En stund i kyrkbänken

I går kväll sjöngs de vackraste julsångerna i Nagu kyrka. Jag hade en ledig dag så jag gjorde som så många andra och sökte mig dit för att försöka tanka julstämning.

När jag kom slank jag in och satte mig lite i skymundan. Jag kände att jag inte orkade vara social och prata med någon. Jag behövde en paus att få bara vara där i kyrkbänken. Jag insåg samtidigt att det här var en nyttig erfarenhet. Alla som kommer till kyrkan vill inte nödvändigtvis prata med någon och det är helt okej. Om vi i kyrkan säger att alla är välkomna sådana som de är, så måste de faktiskt få komma på sina egna villkor. Det ska jag komma ihåg i framtiden.

Förutom allsångerna sjöng den nya Nagu Sångkören två sånger och Blåslaget från Åbo spelade två låtar. Koppången och Jul, jul, strålande jul – båda lika fina. Fast Koppången passade nog mitt sinnelag bäst igår. Blåslaget ackompanjerade några sånger och resten skötte tf. kantor Robert på flygeln. Lite saknade jag orgelbruset, men man kan ju inte få allt.

Sen när den sista sången klingat ut slank jag snabbt ut ur kyrkan. Visst hade jag många vänner i kyrkan som jag vanligtvis gärna bytt några ord med, men nu kändes det bäst att bara få slinka iväg.

Julstämningen då, hittade jag den? Kanske en liten gnutta, men den är svår att hålla kvar. Kanske den får nytt liv under den här dagen då vi i Houtskär sjunger de vackraste julsångerna på Fridhem och senare på dagen på finska i Prästgården?

Julstämning sökes!

      3 kommentarer till Julstämning sökes!

Det är så mörkt och trist att jag tappat julstämningen. Hemma står julgranen redan i knuten och i radion skrålar julsångerna, men lika tusan så skulle jag kunna kasta ut allt och gömma mig under en filt några veckor framöver.

I lördags blev det en utflykt till närmaste shoppingcenter och jag fick nästan torgskräck och panik. Planen på att besöka julmarknaden regnade bort på vägen och tanken på att sjunga de vackraste julsångerna i domkyrkan slog jag ur hågen. Så mycket julpynt, så många människor och så fel känsla! Det blev en snabb reträtt till hemmets lugna vrå.

Den här veckan inledde jag med att göra hembesök och dela ut julblommor och jultidningar. Först tänkte jag att det är ett hopplöst företag, eftersom min inre mätare för julstämning står på minus, men besök efter besök fick min inre mätare att sakta börja stiga. Inte kan jag säga att den är på topp än, men det finns hopp för att det ska ta sig tills det blir jul!

Efter några besök kunde jag plocka fram häftet med de vackraste julsångerna och sjunga någon julsång för dem jag besökte. För många är det svårt att ta sig till något evenemang så då kan en julsång ge en extra glimt av jul. För att inte tala om vad det gör för mig, att få sjunga för den som är ensam! Den inre mätaren tickar tappert uppåt för varje sång.

Nu blir det en ledig dag innan det blir dags att ta tag i förberedelserna för julgudstjänster och allsångstillfällen. Måtte min inre julstämningsmätare få lite fart så att jag hittar de rätta, glada orden att säga den närmaste veckan!

I mörkret ser vi ljuset så mycket bättre

      Kommentarer inaktiverade för I mörkret ser vi ljuset så mycket bättre

Så blev det kväll på Luciadagen.

Houtskärs lucia med följe uppvaktade de boende på Fridhem på dagen. Jag och kantorn följde med så det blev en bra generalrepetition med publik för kvällens framträdande i kyrkan. Flickorna sjöng som änglar och läste sina dikter med tydliga röster. De äldre satt och njöt av framträdandet.

På kvällen var kyrkan välbesökt. Över hundra personer ville ta del av den stämningsfulla stunden i kyrkan. Nu var tjejerna nervösa. I bänkarna satt deras familjer, släktingar, vänner och grannar. Nu var det verkligen allvar!

Flickorna spände sig egentligen i onödan. De kunde sina sånger och dikter och människorna i bänkarna ville dem bara väl. Men jo, jag vet, det är ändå spännande och nervöst. Luciaföljet i Houtskär

Här kan du läsa mitt tal, det som jag skrev om igår. De två första styckena är den text jag skrev med tanke på ett blogginlägg, innan jag insåg att det faktiskt var inledningen till mitt Lucia-tal. Och visst passar det bra som inledning, eller hur?

När mörkret är som en filt

      Kommentarer inaktiverade för När mörkret är som en filt

Hoppsan! Det som skulle bli ett blogginlägg visade sig vara inledning till mitt tal vid Lucia-andakten i morgon. Så tji fick du, du får inte läsa det ännu!

Usch så jag retas!

Det råkade sig att jag i morse bläddrade genom mitt fb-flöde och märkte att en efter annan beklagade sig över mörket. Helt oberoende av varandra var det flera av mina vänner som tyckte att nu får det vara nog. Och visst har det varit mörkt nu i november och december! Metorologiska institutet meddelar på Helsingin Sanomats begäran att det varit under 19 timmar solsken i Helsingfors under november månad. Det är en av de mörkaste novembermånaderna på 20 år!

Därför började jag skriva ett blogginlägg som jag snabbt insåg passade utmärkt som inledning till mitt tal i morgon. Då kan jag ju inte publicera det idag! Nu när jag har gjort dig nyfiken så lovar jag att lägga ut mitt tal i morgon kväll, då kan du läsa vad det var jag tänkte skriva på bloggen i morse.

I väntan på det får du en kliché: Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!

Nya sätt att arbeta

      Kommentarer inaktiverade för Nya sätt att arbeta

Jag har börjat inse att den här bloggen inte enbart är för mitt egna höga nöjes skull. Den har blivit ett arbetsredskap, på samma sätt som facebook numera är det.

I bloggen skriver och berättar jag om mitt arbete och församlingens verksamhet. Jag vet att det är många i församlingen som läser mina texter. Genom bloggen når jag många flera än de som jag träffar ansikte mot ansikte i jobbet. Det har hänt sig att mitt predikomanuskript har lästs av tre gånger flera personer än de som var i kyrkan den gudstjänsten!

Via facebookgruppen Houtskär INFO når jag väldigt många. I skrivande stund har den gruppen 1852 medlemmar, fast det bara bor ~500 personer i kommundelen Houtskär! Där postar jag inlägg med bild som berättar om den kommande gudstjänsten eller annan viktig verksamhet. Gudstjänstinläggen berättar också vilka psalmer vi kommer att sjunga. Jag tänker att om man inte har möjlighet att delta kan man ta del av psalmskatten ändå. Eller så kan man ju öva lite innan gudstjänsten om man vill.

Man kan fråga sig om det här är ett bra sätt att nå människor eller om det är ännu någonting som får folk att låta bli att komma fysiskt på plats till verksamheten? Jag vill tro att det är ett sätt att locka snarare än att fjärma. För även om du kan slå upp psalmerna där hemma och läsa predikomanuskriptet så får du inte del av gemenskapen där hemma.

En församling är en gemenskap, en trosgemenskap, som styrker och bär genom livet. Det är tillsammans med andra församlingsmedlemmar som vi utövar vår tro och växer i den. Den gemenskapen är svår att frammana vid en skärm, även om den delvis finns där också.

Vi ska alltså inte se det som händer på nätet som en alternativ värld. Det vi upplever på nätet är ett komplement till det vi upplever annars. Det handlar ju om samma människor, de som finns bakom bild och text på nätet, som dem vi träffar i butiken eller kyrkan.

Gudstjänst enligt plan B

      Kommentarer inaktiverade för Gudstjänst enligt plan B

Igår blev det en lång arbetsdag till sent på kvällen. Jag har själv planerat verksamheten, så jag kan inte klaga. Jag insåg redan i förrgår att det är smidigast om jag övernattar i Prästgården eftersom vändan hem mellan torsdag och fredag hade blivit onödigt kort.

I morse vaknade jag nöjd och tänkte att nu hinner jag skriva klart predikan och skriva ut psalmbladen till gudstjänsten. Jag stannade till vid fönstret och såg att adventsstaken såg extra vacker ut så jag tog min telefon och knäppte en bild.

I precis samma sekund slocknade alla lampor. Strömmen gick. Efter några minuter försökte systemet slå på igen, men nej. Strömmen förblev borta. Klockan var 7.40 så det fanns ju en chans att strömmen skulle komma tillbaka innan gudstjänsten kl. 11. Men om inte, hur ser plan B ut idag då?

Min dator är en laptop med batteri, så jag kunde skriva klart predikan. Internet kom jag åt via telefonen, men några utskrifter blev det inte. Nå, det finns psalmböcker att läsa ur, så det var inget stort problem.

Normalt hade jag bara följt handboken, men idag firade vi tvåspråkig gudstjänst, så jag behövde mina anteckningar för att inte bli totalt virrig. Jag insåg att jag kunde flytta över anteckningarna till telefonen, så den fick bli min handbok idag. Predikomanuskriptet bestämde jag mig för att läsa direkt från datorn i predikstolen.

En timme före gudstjänsten informerade jag på facebookgruppen Houtskär INFO att gudstjänsten hålls som normalt, men att det kunde löna sig att ta med en ficklampa till kyrkan. Lite stressad var jag nog, för grymt hur många skrivfel jag hade i de två raderna text!

Kantorn fick spela på pianot istället för på orgeln. Med hjälp av en ficklampa i ett mikrofonstativ såg hon till och med sina noter.

Med tända ljus och ficklampor genomfördes gudstjänsten, utan högtalarsystem och röstförstärkning. På ett sätt var det riktigt skönt att få använda rösten ordentligt! För volym är det ingen större brist på i min röst. Tekniken brukar bli lidande när jag inte behöver ”hela” rösten, men idag fick jag använda den som man ska.

Ifall du inte var där eller ifall du var där, men inte hörde vad jag sade, så kan du läsa manuskriptet här.

Helt klart kan jag säga att det blev en minnesvärd gudstjänst!

 

Tack för maten och gemenskapen

      Kommentarer inaktiverade för Tack för maten och gemenskapen

På många arbetsplatser ordnar man någon typ av gemensamt program i slutet eller början av året. Det kallas ibland julfest eller pikkujoulut på finska. Idag ordnade samfälligheten en jullunch för alla anställda i Pargas kyrkliga samfällighet, Väståbolands svenska församling och Turunmaan suomalainen seurakunta. Vi var dryga 50 personer som deltog. Det betyder att det bara var några få som inte hade möjlighet att delta.

Det ordnades buss från Pargas till Korpo där vi strålade samman vid kyrkan med dem som tagit sig dit på egen hand. Kaplan Esa Killström, eller det lokala helgonet som han kallar sig med glimten i ögat, hälsade oss välkomna. Det blev en trevlig och samtidigt tankvärd stund i kyrkan som avslutades med att vi sjöng Laudate omnes gentes, laudate Dominum i koret. Somliga föll in i stämmor och det blev en verkligt effektfull klang i den medeltida stenkyrkan.

Efter andaktsstunden styrde vi mot Korpoström där vi möttes av ett dignande julbord. Vi lät oss alla väl smaka och jag tappade räkningen på hur många gånger jag fyllde på min tallrik. Till slut tittade jag på min tomma tallrik och önskade att det hade funnit någon liten tom ficka i magen ännu som jag kunnat fylla. Så god var maten!

Som tur är efterrättsmagen en skild mage, så jag lyckades klämma ner en liten bit tårta till efterrätt. En härligt glögg-cheescake!

Efteråt, i bussen på väg hemåt, kändes det att magen var överfull. Men, det är väl så det ska få kännas efter en särdeles lyckad jullunch? Trevligt sällskap och god mat är nog aldrig fel.

En liten vän i väskan

      Kommentarer inaktiverade för En liten vän i väskan

I min väska finns för det mesta en sliten, liten tygmus, i tiderna inhandlad på IKEA. Detta lilla gosedjur, vid namn Kyrkråttan, har blivit en stor personlighet med en stadigt växande vänkrets på Instagram. Scrollar du nedåt på sidan ser du ett utdrag av hans äventyr i balken till höger.

Min lilla vän, Kyrkråttan

För varje bild jag lägger upp på Instagram av Kyrkråttan skriver jag en liten text. Ibland är den rolig, ibland är det en bibelvers, men för det mesta är det en förklaring av eller fundering kring situationen Kyrkråttan befinner sig i på bilden.

Här om dagen stannade jag upp och funderade om denna lilla kändis jag skapat är ett bevis på att jag har barnasinnet kvar eller om det är ett bevis på att jag inte riktigt är vid sunda vätskor?

Ofta får jag frågan om Kyrkråttan är med mig, så kanske det är så att vi människor behöver små galenskaper för att balansera upp alt allvarligt som omger oss?

Gott nytt år!

      Kommentarer inaktiverade för Gott nytt år!

Idag, på första söndagen i advent, börjar det nya kyrkoåret.

I kyrkohandboken finns tre olika årgångar, med lite olika texter för varje årgång. Varje söndag har sitt tema och varje årgångs texter återspeglar temat, men ur lite olika vinklar. Det är bra, för det ger en bredd och variation på vilka bibeltexter som behandlas i gudstjänsten. Det här kyrkoåret övergår vi till årgång två i handboken.

Det känns som ett lika svårt steg att byta årgång, som det brukar kunna vara att lära sig skriva rätt årtal efter årsskiftet. Jag måste markera texterna med färggranna post-it-lappar för att inte i misstag läsa fel text i gudstjänsten!

Den här gången nämns dotter Sion i första raden i första texten. En psalm vi sjunger i gudstjänsten är nr 7 Dotter Sion. Jag insåg att någon säkert skulle fundera på frågan ”vem är dotter Sion? ” så jag inledde min predikan med att förklara saken. Som vanligt kan du läsa mitt manuskript genom att klicka här.

Från en blogg till en annan

      Kommentarer inaktiverade för Från en blogg till en annan

När jag bestämde mig för att börja studera teologi på heltid tog jag också beslutet om att blogga om studielivet. Den bloggen döpte jag till I skuggan av domkyrkan eftersom teologiska fakulteten (som det då ännu hette) ligger alldeles bredvid Åbo domkyrka och helt konkret i domkyrkans skugga.

Den 19 mars 2014 skriver jag mitt första inlägg. Jag har bestämt mig, skriver jag. Det var spännande att publicera det där första inlägget. Det inlägget gav offentlighet åt något jag knappt vågat prata om. Sen rullade det på med inlägg om studielivets toppar och dalar. I fyra år fick man följa med hur mina studier framskred och det var många som följde med.

Det sista inlägget publicerade jag den 27 maj 2018. Den dagen prästvigdes jag och övergick till den här bloggen. Jag hade funderat noggrant på om jag skulle fortsätta med samma blogg, om jag skulle ha samma blogg, men byta namn på den eller om jag skulle starta upp en ny. Valet föll på en ny för det hade varit för tekniskt krångligt att byta namn tyckte jag. Och ett nytt livsskede kan kräva en ny blogg.

Att hitta ett namn till min nya blogg var också en nöt att knäcka. Jag funderade en hel del och ville att namnet skulle avspegla mig och livet i skärgården. Jag utnyttjade Tove Janssons boktitel Pappan och havet så att bloggen fick namnet Pastorn och Havet. Jag är fortfarande nöjd med namnet och det är lätt att minnas för nya läsare.

Min gamla blogg ligger kvar på nätet, för det är ju fina minnen jag dokumenterat där. Det som fascinerar mig är att den fortfarande har ett visst antal besökare. Enligt Bloggtoppens statistik har bloggen fortfarande i medeltal 25 besök i veckan. Det är inte så illa det eftersom jag inte uppdaterat sedan 27 maj 2018!

Jag undrar lite vem det är som återvänder dit och läser. Eller är det kanske nya läsare som söker något och trillar in mera av misstag? Oberoende vem som läser den är det roligt att den fyller en funktion utöver att vara min egen minnesbank.