Ungdomarna och församlingen

      Kommentarer inaktiverade för Ungdomarna och församlingen

Jag önskar att församlingens verksamhet verkligen skulle nå församlingsmedlemmarna i alla åldrar. Som framgick av mitt senaste inlägg är ungdomar kanske ett extra knepigt kapitel. Det år ungdomarna fyller 15 går majoriteten av dem i skriban och då är det alltså rätt enkelt att nå ungdomarna. Men efter skriban är det många som tappar kontakten till församlingen.

På en liten ort som Houtskär är ungdomarna nödda till att flytta bort när de ska börja studera på andra stadiet. Det här betyder att kontakten till den egna församlingen lätt blir lika med noll eftersom de är så sällan hemma. När man väl är hemma vill man vara hemma. Eller, kanske det ändå finns en liten möjlighet att nå ungdomarna?

Jag har gjort ett försök. På de längre loven bjuder jag in ungdomarna, de som är konfirmerade och under 25, till Prästgården. Första försöket gjorde jag på höstlovet. Jag annonserade om en pizzakväll, men dessvärre dök ingen upp. Så jag sänkte ribban lite till. På jullovet bjöd jag in till ”Bara-Vara-Kväll” med te och smörgås. Och så vidtalade jag en duktig tjej med stort kontaktnät att ta med sig sina kompisar. Resultatet var 6 ungdomar och en jättetrevlig kväll!

Nu har jag deras kontaktuppgifter och vi har bestämt att nästa träff blir på sportlovet den 22.2. Kanske de lockar med sig flera kompisar då?

Det är svårt att gissa sig till vad ungdomarna vill, men någonstans måste man börja. Bara man väl etablerat kontakten kan det växa till vad som helst.

Mina tankar kring Hannahs insändare

      Kommentarer inaktiverade för Mina tankar kring Hannahs insändare

Hannah skriver i  sin insändare i Åbo Underrättelser att ”i dag känner jag inte till någon kyrklig verksamhet för unga och jag är inte den enda”. Det här är ett beklagligt konstaterande, men det väcker följdfrågor hos mig.

  1. Finns det verkligen ingen verksamhet för ungdomarna på orten?
  2. Har informationen från församlingen varit bristfällig?
  3. Saknar ungdomarna och församlingen gemensamma kommunikationskanaler?
  4. Vad förväntar sig ungdomarna egentligen av kyrkan?
  5. Har ungdomarna alls varit i kontakt med kyrkans anställda?
  6. Vem tror ungdomarna att ”kyrkan” är?

Jag tänker att det är relativt lätt att skriva en insändare och beklaga sig. Hanna skriver också: Skulle vi bli mera intresserade om kyrkan gjorde mera för ungdomarna? Vilket får mig att åter ställa den sjätte frågan: Vem tror ungdomarna att ”kyrkan” är? och en sjunde fråga: Hur ska kyrkan veta vad ungdomarna vill ha för verksamhet?

På den tid Hannahs farmor talar om fanns det betydligt färre anställda i församlingarna än det finns idag. Verksamheten leddes ofta av frivilliga församlingsmedlemmmar som engagerade sig i verksamheten för att de upplevde att den var viktig. Man gjorde det i mindre grupper och ofta i hemmen. Idag, när har vi flera anställda i församlingarna, finns det en förväntning på att ”kyrkan”, dvs. de anställda ska dra verksamheten. I takt med att det anställdes flera i församlingarna minskade de frivilligas betydelse. I takt med att bredden av aktiva minskade, minskade gemenskapen, vill jag påstå.

Idag står många församlingar inför ekonomiska utmaningar där man funderar om man ska skära i fastighetsmassan, personalen eller prenumerationen på Kyrkpressen. Förr eller senare är det personalen som minskar när pengarna tryter och alla andra alternativ är använda. Ska det finnas en bred verksamhet då, är det på de frivilligas axlar ansvaret vilar.

För kyrkan, den består varken endast av bara personalen eller av kyrkobyggnaden. Kyrkan är alla dess medlemmar, också ungdomarna som känner sig främmande för kyrkan. Personalen har tyvärr ingen möjlighet att veta vad församlingsmedlemmarna önskar om önskningarna aldrig förs fram till de anställda, helst direkt till kyrkoherden. Nyckeln är, åter en gång, att vill man ha någonting gjort får man göra det själv. Ta kontakt, föreslå verksamhet och var beredd att hjälpa till med förverkligandet! Och fram för allt; ställ upp och delta när det väl ordnas någonting!

Till sist vill jag tacka Hannah för att hon gjort ett noggrant grundarbete genom sin enkätundersökning bland kamraterna för att utreda de andras åsikt!

Döpt eller dopad?

      Kommentarer inaktiverade för Döpt eller dopad?

Just nu lyfts dopet upp på olika håll. Dels satsar kyrkan på att föra fram dopet med en ny nätsida, men YLE har också nappat på. Själv blev jag intervjuad för radion och det lär ha gått ut i etern på trettondagen. Kvar på nätet ligger en artikel som fått igång en hel del diskussion (hela 51 kommentarer per 9.1.2020).

Det är bra att dopet diskuteras. För det är en av grundpelarna i kyrkan. Genom dopet blir man medlem i församlingen och den världsvida kristna kyrkan. Det är också fint att få läsa berättelser om människors upplevelser av dop. Till exempel har Anna Bertills och Karin Erlandsson skrivit om sina tankar och erfarenheter av dopet. Simon Lampenius skriver också ett  bra blogginlägg om argumentet ”det hör till”.

I helgen döpte jag själv ett barn. Det var en fin stund och jag är varje gång lika glad över att människor vill bära fram sitt barn till Gud. Det finns en tacksamhet som väller över och som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Att visa Gud sin tacksamhet känns som det enda rätta. Samtidigt finns det en avgrundsdjup oro för vad allt barnet kommer att möta under sitt liv. En oro som man behöver få hjälp med av den enda som verkligen råder över liv och död. I dopet binds alla översvallande känslor samman och vi får höra löftet ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Att få vara med när familj, släkt och vänner samlas och känna deras uppriktiga glädje över den här nya medlemmen i familjen är en gåva jag får ta del av vid dop. Tänk, vilken förmån!

Angående rubrikvalet — Döpt eller dopad? Ja, dopad är ett ord som har en negativ klang, men att få tillhöra Gud är ju nästan som att vara dopad. Man har en fördel framom alla dem som inte blivit döpta!

Min första årsdag

      Kommentarer inaktiverade för Min första årsdag

Jag summerade redan förra året lite grann i förra inlägget. Fast mest summerade jag kanske året 2018. Så jag tänkte att jag skulle återkomma lite till 2019. Jag plockade fram min kalender för att ta mig en titt på vad jag gjort under mitt första år i Houtskär.

Jag har firat 50 högmässor eller gudstjänster. Jag har hållit 26 andakter och 30 betraktelser vid olika träffar. Jag har döpt 5 barn, konfirmerat 3 ungdomar, vigt eller välsignat 4 par och jordfäst 6 avlidna. Därutöver har jag deltagit i ett skribaläger,  varit på omkring 50 möten, haft själavårdande samtal, gjort hembesök och uppvaktat jubilarer. Mellan varven har jag sammanställt 4 nummer av Församlingslyktan. Det här är kanske siffror som säger mina kollegor mest, men det kan vara intressant för gemene man och kvinna att se lite siffror på vad en präst håller på med. För mycket av det jag gör syns det väldigt lite av.

För varje gudstjänst har jag skrivit en predikan. För de flesta har jag valt psalmer och böner. För några har jag gjort en speciell agenda. För rätt många helger fick jag pussla och leta för att ha en kantor på plats innan vi i september fick en församlingsmusiker till kapellförsamlingen.

För varje andakt eller betraktelse har jag kanske inte skrivit ner mina tankar, men nog gått igenom dem och formulerat mig. Jag har för det mesta också valt lämpliga psalmer. För varje dop, vigsel och begravning har jag haft ett samtal med de berörda innan förrättningen och så har jag skrivit ett tal till förrättningen.

Självklart finns det en hel massa annat som jag gjort på jobbet under året som jag inte räknat upp här. En del har jag glömt, en del har jag förträngt, en del är inte värt att nämna, en del har blivit minnen för livet och en del har bara varit jobb. Dessutom har det gått ganska många dagar åt till fortbildning.

Nu är jag verkligen inte ute efter att få höra ”Åh, du är så duktig”, utan det här är en presentation av vad jag gjort på jobbet under året. Det ryms mycket på ett helt år i en församling!  Ibland har det varit stressigt och känts som om det har varit för få dagar i veckan, men för det mesta har det varit ganska lagom.

Nu känner jag att jag har en grund att stå på inför det kommande året. Jag har gått igenom ett år i församlingen så nu har jag en uppfattning om vad som väntar. Det är ibland påfrestande att ställas inför saker man inte har en aning om när ”alla andra” vet hur det ”alltid” har varit. När allting är nytt kräver det mera efterforskning och förberedelse än när man vet hur det var ifjol. Jag tror att det här året blir ett gott nytt år.

 

PS. Ibland är det också bra att inte veta hur det ”alltid har varit” för då kan man göra som man själv vill. Det kan till och med bli bättre än det var förr!

Tillbakablick och framåt med tillförsikt

      Kommentarer inaktiverade för Tillbakablick och framåt med tillförsikt

Nu har jag varit tf. kaplan i Houtskär i ett helt år. Det känns fantastiskt.
Tänk att jag landade här till slut!

Året innan var kaotiskt, när jag tänker tillbaka. Jag stressade med att få mina studier klara. Stressade med att få gradun skriven och godkänd i tid. Hoppade in som predikobiträde i Houtskär på våren. Slog ifrån mig alla förslag om att jag skulle kunna bli präst i Houtskär. Bekantade mig med Kimitoöns församling. Stressade med allt som ledde upp till prästvigningen i slutet av maj. Blev prästvigd och började min bana med 1½ månads arbete i Pargas. Fortsatte som sommarpräst på Kimitoön och övergick till att vara församlingspastor med Hitis som ansvarsområde. I november fick jag frågan om jag var intresserad av Houtskär och så följde en rumba som slutade med att jag började som tf. kaplan i Houtskär 1.1.2019.

Det här året har haft sina utmaningar. Andra dagen jag skulle komma på jobb var det full storm och först mitt åt dagen kunde jag ta mig till Houtskär. Sen började det sakta rulla på. Jag fick möjlighet att bekanta mig med verksamheten, jobbet, ansvaret, människorna, samhället och ämbetet. Det har varit ett gott år.

Jag har lärt mig mycket. Ju mera jag lär mig, desto mera inser jag att jag ännu behöver lära mig mera. Det är helt i sin ordning. Samtidigt inser jag att jag redan kan mycket mera än jag egentligen har trott mig om. Jag känner ett lugn i att få verka i den här lilla kapellförsamlingen. Jag har fått vila ut i arbetet efter förra årets flängande och farande.

I dagens läge vet jag att jag har 6 månader kvar i Houtskär. Det är så långt mitt förordnande sträcker sig just nu. Vad som händer efter det är det ingen som vet. Kommer det inte någon behörig sökande som vill ha tjänsten i Houtskär är jag troligtvis kvar. Det här är inget som oroar mig dess mera. Gud vet hur det blir, och han ordnar det till det bästa.
Jag ser med tillförsikt fram emot det kommande 2020. Det känns bra.

Jag önskar dig

ett gott och välsignat nytt år!

… ja sama suomeksi!

      1 kommentar till … ja sama suomeksi!

Idag firade vi Jouluajan messu i Houtskär. Det kan tyckas lite konstigt, men faktum är att det fortfarande är jultid. Dessutom firar vi rätt sällan högmässa eller gudstjänst på finska så ibland blir det på lite udda dagar.

Houtskärs kapellförsamling är formellt enspråkigt svensk, men av tradition från den tid när Houtskärs församlings var en självständig, tvåspråkig församling sköter kapellförsamlingen om de finskspråkiga som bor på orten. Det är också ett samarbete med Länsi-Turunmaan suomalainen seurakunta, eftersom de inte har någon egen verksamhet i skärgården.

Att hålla en högmässa på finska är alltid en utmaning. Fast jag pratar helt okej finska idag, är det ändå en annan sak att läsa de fint formulerade bönerna och texterna ur handboken. Finskan är ett fantastiskt språk för att kombinera vokaler och konsonanter i de mest tungvrickande kombinationerna!

Att dessutom skriva predikan på finska får mig alltid att vilja krypa under bordet och gömma mig. Min man, som har finska som modersmål, får agera korrekturläsare och språkvårdare. Ibland är det kantorn, vaktmästaren eller någon vän som tvingas till uppdraget. Varje gång konstaterar jag att ”inte var det nu SÅÅÅÅ gräsligt många eller konstiga språkfel i min text”. Men ändå, tack bara kära finskalärare, så sitter det i ryggmärgen att jag inte kan finska.

I högstadiet sa finskaläraren att det var onödigt för mig att söka till gymnasiet för jag skulle inte klara finskan där. HA! Jag skrev finskan i studentskrivningarna och inte blev det bättre än A (lägsta godkända vitsord), men ändå, jag kom igenom. Mina bästa finskalärare har min man och mina arbetskamrater genom åren varit. När jag sen (20 år efter studenten) studerade på akademin tenterade jag finskan med resultatet goda i alla fyra delområden. Så, tack bara finskalärare, ni lyckades varken lära mig finska eller knäcka mig.

Lite triumferande bitterhet pyser det fram här. Och kanske det är just så mitt förhållande till finskan är idag. Triumf för att jag äntligen klarar mig på språket jag kämpade så många år med. Bitterhet för att jag kämpade så många år, utan att riktigt erövra språket.

Mitt budskap till alla är att man kan aldrig lära sig för många språk. (Men sen borde man komma ihåg att upprätthålla dem också!)

Hyvää Joulua!

Nu finns kapellförsamlingen på facebook

      Kommentarer inaktiverade för Nu finns kapellförsamlingen på facebook

Idag är sociala media en del av arbetsredskapen för företag, institutioner, församlingar och alla som vill nå människor. Jag har redan tidigare skrivit om att jag är en del av redaktionen bakom sidan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland på facebook. Det har gett mig en hel del erfarenhet och insyn i hur man kan jobba med sociala media. Jag har utnyttjat facebook i mitt vanliga församlingsarbete också, främst genom min egen profil och gruppen Houtskär INFO, men jag har redan länge funderat på om mitt tillvägagångssätt har varit det bästa.

Församlingen, alltså Väståbolands svenska församling, har en egen facebook-sida, men den sidan kan jag inte direkt använda för kapellförsamlingens del. Den sidan finns till för hela stora skärgårdsförsamlingen och då blir det för mycket om alla lägger in egna inlägg om sin verksamhet där. Det skulle vara bättre med en riktigt lokal sida.

Nu hade mina funderingar mognat till ett beslut. Inför det nya året ska Houtskärs kapellförsamling ha en egen sida på facebook! Så jag grundade en. Det tog bara några minuter att göra det. Fördelarna med en egen sida för kapellförsamlingen är många, framom att de anställda ”annonserar” via sina egna profiler. En av de största fördelarna tycker jag är att det nu blir tydligt att det är församlingen och inte någon enskild person som agerar.

Det blir också lättare för den ovana att hitta församlingen. Också tillfälliga besökare kan förstå att söka på facebook efter församlingens sida för att hitta information om verksamheten där. Om du har ett facebook-konto kan du nu söka fram den nya sidan (eller bara klicka på länken här) och gilla eller följa den så får du lätt reda på vad som är på gång i församlingen! Välkommen med!

Julens ljus bär ett budskap

      Kommentarer inaktiverade för Julens ljus bär ett budskap

För mig är julmorgonen viktig. Som vaktmästare njöt jag av att få stiga upp galet tidigt och förbereda kyrkan för alla andra. Att få tassa omkring i en helt tom kyrka och tända alla ljus är otroligt mysigt. När de andra sen kom till kyrkan var det ett nöje att få se deras sömndruckna ansikten lysa upp av att åter få se alla ljus brinna.Bild av Houtskärs kyrka i mörkret

Nu är jag inte längre vaktmästare och jag kunde låta bli att störa vaktmästaren i hans värv den här morgonen. Istället njöt jag av att efter en god natts sömn få vandra från Prästgården den lilla promenaden till kyrkan. Jag möttes av gravgårdens alla ljus och av vaktmästarens omsorgsfullt utplacerade och tända facklor. Det kändes gott att få känna sig välkomnad till kyrkan i den tidiga julmorgonen.Vy av altaret med alla ljus tända
Inne i kyrkan var alla ljus tända. Det är nästan magiskt att få uppleva stämningen av de tända kronorna på julmorgonen. Även om belysningen blir mera dämpad än med de elektriska lamporna är känslan av ljus mycket större. Budskapet om att oss är en Frälsare född till ett ljus i vårt mörker berättas av varje enskild ljuslåga och det blir starkt som ljuset kring ängeln den första natten. Lågorna och vi stämmer in i orden Ära vare Gud i höjden!

 

Min predikan finns här.

Julafton både i går och i morgon

      Kommentarer inaktiverade för Julafton både i går och i morgon

För de församlingsanställda som har arbetstur på julafton och julmorgonen kan det vara skönt att fira med sina nära och kära någon annan dag. Beroende på omständigheterna kan det bli såväl 23 som 26 december eller helt någon annan dag. För min egen familjs del ser det ut som att den 22 december är en lämplig dag. Det var vår julafton ifjol, och det blev det i år igen.

Den här gången var vi inte riktigt lika mangrant samlade, men en fin stund tillsammans blev det ändå. Och det tycker jag att är det viktigaste, att vi är tillsammans!

Julaftonen, den ”riktiga” som är i morgon, firas på ett annorlunda sätt. Min man kommer med till Houtskär, liksom kantorn och hennes man. Vi kommer alla fyra att sova över i Prästgården. På så sätt finns vi på plats för julottan som går av stapeln kl 7 på julmorgonen. Spännande!