Idag firade vi Jouluajan messu i Houtskär. Det kan tyckas lite konstigt, men faktum är att det fortfarande är jultid. Dessutom firar vi rätt sällan högmässa eller gudstjänst på finska så ibland blir det på lite udda dagar.

Houtskärs kapellförsamling är formellt enspråkigt svensk, men av tradition från den tid när Houtskärs församlings var en självständig, tvåspråkig församling sköter kapellförsamlingen om de finskspråkiga som bor på orten. Det är också ett samarbete med Länsi-Turunmaan suomalainen seurakunta, eftersom de inte har någon egen verksamhet i skärgården.

Att hålla en högmässa på finska är alltid en utmaning. Fast jag pratar helt okej finska idag, är det ändå en annan sak att läsa de fint formulerade bönerna och texterna ur handboken. Finskan är ett fantastiskt språk för att kombinera vokaler och konsonanter i de mest tungvrickande kombinationerna!

Att dessutom skriva predikan på finska får mig alltid att vilja krypa under bordet och gömma mig. Min man, som har finska som modersmål, får agera korrekturläsare och språkvårdare. Ibland är det kantorn, vaktmästaren eller någon vän som tvingas till uppdraget. Varje gång konstaterar jag att “inte var det nu SÅÅÅÅ gräsligt många eller konstiga språkfel i min text”. Men ändå, tack bara kära finskalärare, så sitter det i ryggmärgen att jag inte kan finska.

I högstadiet sa finskaläraren att det var onödigt för mig att söka till gymnasiet för jag skulle inte klara finskan där. HA! Jag skrev finskan i studentskrivningarna och inte blev det bättre än A (lägsta godkända vitsord), men ändå, jag kom igenom. Mina bästa finskalärare har min man och mina arbetskamrater genom åren varit. När jag sen (20 år efter studenten) studerade på akademin tenterade jag finskan med resultatet goda i alla fyra delområden. Så, tack bara finskalärare, ni lyckades varken lära mig finska eller knäcka mig.

Lite triumferande bitterhet pyser det fram här. Och kanske det är just så mitt förhållande till finskan är idag. Triumf för att jag äntligen klarar mig på språket jag kämpade så många år med. Bitterhet för att jag kämpade så många år, utan att riktigt erövra språket.

Mitt budskap till alla är att man kan aldrig lära sig för många språk. (Men sen borde man komma ihåg att upprätthålla dem också!)

Hyvää Joulua!