Nej, den här gången har jag inte sträckt ut tungan mot ett kallt metallföremål och fysiskt fastnat. Det har jag gjort en gång som barn och slet av en bit av tungans hud i farten. Det var inte roligt och det gör jag inte om. Numera fastnar jag i samtal när jag blir fast med mun. Jag tycker det är ett så roligt sätt att säga att man samtalat med någon längre än man kanske tänkt sig, att säga att man fastnat med munnen.

Jag gillar att gå till lunchstället i byn ungefär klockan tolv, för då är ”alla” de andra där och man kan njuta av goda samtal och många skratt till maten. Idag kom jag mig iväg lite senare än tänkt. Utanför lunchstället stod några arbetskarar och diskuterade. Vi hälsade på varandra och jag blev åter en gång önskad välkommen tillbaka.

En av männen tackade för hälsningarna och berättade att jakten varit lyckad. För här om dagen pratade jag med en annan man på färjan på väg till Houtskär. Jag var på väg till kyrkan, han på väg på jakt. Jag bad honom hälsa jaktlaget för jag visste ju att där var flera jag känner, och önskade dem en god och trygg jakt.

Det är de här spontana samtalen som jag gillar så väldigt mycket. Vi kanske talar om väder och vind, jaktlycka eller en smaklig lunch, men jag tänker att vi bygger församling som Åbo-herden Mia skulle säga. En gemenskap består av människor som på nåt sätt kommunicerar med varandra och bryr sig om varandra. En församling är en gemenskap och en gemenskap är en församling. Eftersom vi är bekanta och du med varandra blir tröskeln så mycket lägre att ta kontakt när det behövs.

Samtidigt har jag idag reflekterat över att det här inte faller sig naturligt för alla. Jag minns gången i badhuset i Kasnäs där jag satt i bubbelbadet och pratade med några herremän. Jag tror faktiskt att det handlade om jakt den gången också. När jag berättade om det för en kollega sa hen att hen aldrig i världen skulle gå i badhuset och prata med främmande personer. Än mindre avslöja att hen är präst. Så kanske jag är lite vrickad?