Jag har som ordförande i Finlands svenska prästförbund en plats i AKI-förbundens styrelse. Vi har haft möten på distans länge, men idag har vi samlats till möte i Akava-huset i Böle. Innan mötet var det som det vanligtvis brukar vara före möten en stund av småprat mellan ledamöterna.
Idag gick en stor del av det småpratet på svenska, trots att jag är den enda svenskspråkiga ledamöten. Det här hände antagligen för att jag under det första distansmötet bad att få tala svenska på mötena och det fick jag lov till. Efter det har jag hållit fast vid svenskan, fast det ibland blir lite krångligt med alla termer som jag kanske aldrig ens hört på svenska.
Jag tänker att en stor del av mitt uppdrag är att påminna om att svenskan finns och behöver kommas ihåg. Det blev också klart för mig när en förfrågan om ett invecklat strategidokument gick ut till fackförbundens medlemmar, men bara på finska. Jag behöver vara aktivare i försvaret av svenskan för medlemmarnas bästa.
Samtidigt påminner jag mig om att det här har varit mitt första år som ledamot i ett stort nationellt organ, så jag får lära mig av mina misstag. För det är kanske det enda sättet man verkligen kan lära sig.
Under tiden gläder jag mig över att de finskspråkiga kollegorna tagit emot mig så glatt och vill öva sin svenska med mig.