TACK!

      Kommentarer inaktiverade för TACK!

Det har varit ett par intensiva och omtumlande dagar och det har tagit mig en stund att varva ner och lite smälta vad som hänt.

På onsdags eftermiddagen åkte jag till Houtskär och blev intervjuad av kapellrådets intervjugrupp. De ställde många mer och mindre knepiga frågor. Bland annat bad de mig räkna upp vilka uppgifter jag uppfattade att hörde till kaplanens ansvarsområde. De frågade vad jag ville satsa på i församlingsarbetet. De beskrev ett av ekonomiska orsaker drastiskt förändrat arbetsfält och bad mig reflektera över hur arbetet kunde skötas i ett sådant scenario.

Jag åkte hem och efter mötet ringde kapellrådets ordförande mig och gratulerade mig till att ha blivit vald till kaplan i Houtskärs kapellförsamling.

Efter det blev det att svara på medias frågor. Första frågan var förstås “Hur känns det nu?” och vad kan jag annat säga än att det känns bra.

Jag uppdaterade bloggen och gratulationerna började välla in. Även det omtumlande att så många vill gratulera mig!


Till alla som sänt en hälsning vill jag säga tack. Jag har läst och blivit varm i hjärtat av alla gratulationer och lyckönskningar. Tyvärr klarar jag inte av att svara alla personligen, men varje hälsning är betydelsefull! TACK!

Lite senare på kvällen når budet mig om att kyrkoherden lämnar in sin avskedsansökan. Om jag var omtumlad av turerna kring kaplansvalet i Houtskär blev jag inte mindre omtumlad av det beskedet.

Nu är det tid att stanna upp, reflektera, be om ledning och samla krafter, för att efter nyår ta nya tag i vår stora utspridda församling och i varje liten knut av den. Jag hoppas alla som glatt sig nu vill vara med och bygga upp vår församlingsgemenskap även i fortsättningen.

Det är människorna som gör det

      Kommentarer inaktiverade för Det är människorna som gör det

Det har varit en tid nu som jag känt mig lite less på jobbet. Jag har för det mesta suttit hemma vid datorn, haft möten på distans och känt mig obetydlig. Jo jag vet, många andra har det likadant, men vad hjälper det?

Men igår var det fart och fläkt. Plötsligt var vi ett team på fyra personer som behövde få ett projekt gjort snabbt och bra. Det skulle vara text på svenska och finska och passliga bilder till. Vi hade ett Teams-möte på morgonen där vi delade upp jobbet och sen gjorde vi varsin del.

Vi chattade, konfererade och sporrade. När eftermiddagen kom kunde vi publicera det vi lovat på olika plattformar. Då kändes det riktigt bra.

Idag har jag varit på arbetsplatsen i Helsingfors. Vi hade en planeringsträff  med redaktionen. Vi konstaterade att senast vi alla suttit runt samma bord var i början av februari 2020.

Visst har vi haft bra distansmöten på Teams, men att få sitta i samma rum och skratta tillsammans slår distansmöten 1000-1. Riktigt alla hade inte möjlighet att komma på plats idag, men nästa gång tror vi det blir ännu bättre.

De här två dagarna har varit olika, men båda bjöd på teamwork och gemenskap. Sånt som jag och många med mig längtat efter länge nu. Nu kan jag sitta hemma vid datorn en stund igen utan att vara less.

Det är människorna, arbetskamraterna och alla de andra, som gör jobbet intressant och roligt. Därför vill jag jobba med människor!

Men när får vi veta?

      Kommentarer inaktiverade för Men när får vi veta?

Frågan som ställs mig har ändrat från om jag ska söka tjänsten till när jag får veta vem som väljs. Det känns en smula komiskt att mötas av samma fråga från så många. För tillfället är svaret att jag inte vet.

Den 30 september kunde domkapitlet i Borgå stift konstatera att båda sökande till kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling är behöriga. Det vill säga, har den utbildning som krävs för en kaplanstjänst.

Jag hoppas förstås att kapellrådet i Houtskär kallar båda sökande till intervju och sedan tar det beslut som de ser att tjänar församlingen bäst. Och jag hoppas att det ska ske så snabbt som möjligt, men jag vet inte när det sker. När kapellrådet tagit sitt beslut sänder de in det till domkapitlet som utfärdar förordnande till den kandidat som kapellrådet valt.

Domkapitlet har följande sammanträden 28 oktober, 16 november och 14 december. Så vid något av de tillfällena torde de kunna ta beslut och utfärda förordnandet.

En smärre kris som kunde avvärjas

      Kommentarer inaktiverade för En smärre kris som kunde avvärjas

Ibland händer det att en församling står utan präst inför helgen. För det mesta vet man om det i god tid och hinner ordna med en vikarie, men ibland är det kris. En sådan kris mötte mig förra fredagen när jag på förmiddagen öppnade min mejl.

Det skulle behövas en präst ut till Brändö-Kumlinge för helgen (konfirmation på lördag och dop på söndag). Vet att det kommer på mycket kort varsel, men råkar du ha möjlighet att åka?

Jag och min man hade inga speciella planer för helgen. Jag hade aldrig varit till Brändö-Kumlinge församling. Jag gillar utmaningar och jag tänkte på alla de som såg fram emot sin stora dag. Så jag svarade ja.

Resten av dagen gick åt till att kolla färjtidtabeller, kontakta predikobiträdet som hade koll på allt som skulle hända, kolla genom agendan för konfirmationen, prata med dopfamiljen och tvätta alban.

På lördagsmorgonen startade jag kl. 9.00 hemifrån för att ha gott om tid till färjan som skulle gå kl. 12.45 från Osnäs i Gustavs. Framme vid Brändö prästgård var jag ungefär kl. 13.30. Då var det en timme tills konfirmationen skulle gå av stapeln. Gott om tid alltså. Predikobiträdet, vaktmästaren och kantorn hade allt under kontroll. Jag behövde bara “prästera”.

Världen är liten, kan jag konstatera än en gång. För på konfirmationen var en mormor som jag lärt känna i Houtskär. Det blev ett kärt återseende. Bland gästerna fanns dessutom en kvinna som såg väldigt bekant ut. Jag kunde inte placera henne förrän hon efter konfirmationen kom och pratade med mig. Vi hade gått på samma klass i Handelsläroverket för 25 år sedan! Tänk vilket osannolikt sammanträffande! Det var verkligen skoj att ses igen.

Efter konfirmationen fick jag följa med predikobiträdet till Lappo på konfirmationsfest och till natten blev jag inkvarterad på soffan i församlingsgården i Kumlinge. En mycket bekväm soffa att sova på, kan jag tillägga.

S:ta Anna kyrka på Kumlinge är en liten medeltida stenkyrka med alldeles otroligt vackra takmålningar. Här samlades familj, släkt och vänner till dop på söndagen. Det var högtidligt och vackert, och samtidigt familjärt och fyllt av kärleksfull värme. Så som det alltid är när ett barn blir döpt.

På eftermiddagen blev det en enkel gudstjänst i Annagården tillsammans med församlingens äldre. Predikobiträdet hade för dagen förvandlats till kantor och ackompanjerade psalmsången. Efter kyrkkaffet bjöd vi på några extra sånger och det verkade deltagarna uppskatta.

Så vände vi åter mot Brändö och 18.10 gick färjan från Åva på Brändö tillbaka till Osnäs och Gustavs. Jag körde raka vägen hem och var hemma 21.30.

Det var en omtumlande helg och det kändes i kroppen att det blev ett par långa dagar, men ett  trevligt äventyr var det ändå. Nu hann jag ju inte se så mycket av varken Brändö, Lappo eller Kumlinge, men jag känner att det knappast var första och sista gången jag var där. Nästa gång kanske blir en nöjestripp med båten?

Hilsen fra Danmark

      Kommentarer inaktiverade för Hilsen fra Danmark

Efter att flyget landat på Kastrup tog jag tåget till Kolding. Här är huvudtågstationen i Köpenhamn. Jag älskar att åka tåg och jag älskar de underbart vackra gamla tågstationerna! Så jag kunde inte låta bli att knäppa en bild när tåget stannade till en stund.

Tåget rullade vidare västerut och över Stora bält bron.

Väl framme på tågstationen i Kolding syntes ingen taxi till. En man stod och spejade liksom jag. Vi började samtala och det visade sig att vi båda var på väg till samma hotell och samma konferens, den Danske Præsteforenings 125 års jubileum. En taxi dök upp och vi delade den. Väl framme fick jag sätta mig för att följa med årsmötet. Det var lite knepigt för jag förstod så gott som ingenting av vad som sades. Det som stod på skärmen kunde jag läsa och förstå, så lite hängde jag ju ändå med.

På kvällen blev det middag. Maten såg ut som om köket var från någon Master Chief serie på teven. Det som ser ut som lökringar var någon svarvad rotsak. Allt var jättegott!

Följande morgon gick jag ut på bryggan för att fota hotellet. Här är en panoramabild av stället.

Hotellet är ett tidigare sanatorium där lungsjuka vårdades med frisk luft som en viktig medicin. Man kunde gott föreställa sig bäddar uppradade på terassen framför huset.

För tillfället forskas det i hur människor förhåller sig till religiositet och den danska folkkyrkan. Jag fick med mig första delen av rapporten som omfattar den kvantitativa undersökningens resultat. Spännande att läsa om vilka resultat man kommit till i Danmark och fundera kring hur det är i jämförelse med forskningen som görs i Finland.

På kvällen var det festmiddag. Det var en uppsluppen tillställning med utsökt mat. Det skrattades gott och till och med drottningen dök upp – eller kanske det var en kopia?
Talet jag skrivit på förhand passade inte alls in så jag struntade i det. Jag satt länge och funderade hur jag skulle göra – skulle jag alls säga något? – tills jag fick en vänlig puff av en ny vän och så höll jag ett kort tal i alla fall.

Följande dag hade jag några timmar över innan flyget skulle gå, så jag passade på att stanna till i Köpenhamn. Där gick jag till Vor Frue Kirke som domkyrkan heter i Köpenhamn. Jag tycker den är rätt trist på utsidan, men där inne finns Bertel Thorvaldsens mest berömda marmor skulpturer, ”Den uppståndne Kristus” som står bakom altaret, samt de tolv apostlarna som står placerade i sidorna av skeppet.

Det finns en berättelse om hur Kristus statyn kom till. Thorvaldsen fick i uppdrag att göra en utsmyckning framme vid altaret, och fick idén att göra de tolv lärjungarna för att skymma fula pelare och i mitten av lärjungaskaran en staty av Jesus, där han lyfter sina händer och huvud uppåt för att be för världen. Och så småningom var det nästan färdigt. Han hade med stor noggrannhet och inspiration skulpterat och gjutit statyn. För att gipset skulle torka i ateljén måste dörren vara öppen. Hans assistent lovade att ta hand om det sista, men av någon anledning så kom dörren att stängas och den höga luftfuktigheten i rummet gjorde att det inte torkade. Detta fick till följd att armarna av sin tyngd gled neråt, och likadant gjorde huvudet, och fick den form vi kan se här framme. Thorvaldsen blev oerhört förskräckt och arg när han kom in i ateljén och fick se sin staty i det skicket. Men efter en stund lugnade han ner sig, tog några steg tillbaka, började titta på Jesus och tyckte sig se hans blick i ögonen på det nedåtvända huvudet, han tyckte sig se den öppna famnen i armarna. Istället för en världsfrånvänd Kristus blev det en närvarande Jesus. Kopior av den här statyn har spridits runt hela världen och har fått betyda mycket för många.

Så blev det dags att ta flyget hem igen. Det var en härlig resa där jag gjorde flera nya bekantskaper och lärde mig en hel del om hur det är att vara präst i Danmark.

Frihet till förändring

      2 kommentarer till Frihet till förändring

I dagens Åbo Underrättelser ingår som alltid på fredagar kolumnen Spaltaren. Den här gången är det jag som skrivit den och den har samma rubrik som det här blogginlägget. Om du inte har tillgång till tidningen kan du läsa min text under Ordet är mitt.

När dimman rullar in förändras landskapet. Det som står en närmast är tydligt, men på avstånd är allting suddigt.

Ibland har jag haft rejäl skrivkramp när det har varit dags att plita ner orden, men den här texten föddes utan större vånda. Som du säkert förstår är den påverkad av allt det som snurrar i mitt huvud för tillfället. Så tror jag det för det mesta är. Att texter föds ur det som sysselsätter skribentens tankar för tillfället. Ibland blir det mera subtilt, ibland mera tydligt, men det har alltid en koppling till vår tankevärld.

Jag har hört rådet “gräv där du står” när man ska börja skriva. Att skriva ner det som man känner till och det som berör en själv. Oberoende om det handlar om forskning eller fiktivt författarskap tror jag att det är ett gott råd. Nån dag ska jag kanske försöka mig på att skriva något lite längre än blogginlägg och kolumner, men i väntan på det fortsätter jag att öva mitt skrivande i dessa format. Håll till godo!

Några fjärilar i magen

      1 kommentar till Några fjärilar i magen

De senaste dagarna har det flugit några fjärilar i min mage. Jag ska, i egenskap av ordförande för Finlands svenska prästförbund, iväg på ett representationsuppdrag till Danmark och det känns stort. Dels för att ska jag flyga och dels för att stället jag ska till är helt okänt och dessutom känner jag inte en kotte där.

Jag har aldrig förr varit inbjuden gäst på en konferens utomlands. Jag har ju svårt att ens förstå att jag är ordförande för Prästförbundet. Jaiks! Det är otroligt vardagliga frågor som snurrar i huvudet. Vad ska man ha för kläder på sig? Förväntas det att jag håller nåt tal? Vad ska jag säga i så fall? Tänk om jag gör bort mig?  Som tur har jag kunnat fråga arrangören och andra erfarna personer om råd så det löser sig och blir nog bra.

Att flyga är ju egentligen inte så stort, men pandemin har gjort alla resor och speciellt flygresor till något som känns speciellt. Att stället jag ska till är okänt är inte heller i sig så farlig, sådana resor har jag gjort flera gånger förr. Att jag inte känner nån betyder bara att jag kommer att lära känna nya människor. Men sammantaget med det faktum att jag i princip suttit hemma i snart ett år gör att det flyger fjärilar i magen.

Bild från en flygfärd för något år sedan.

Åh, det är så spännande att det inte är klokt.
Tur att jag kan ta med mig Kyrkråttan som resekompis!
(Underskatta aldrig värdet av ett mjukisdjur i fickan!)