En grå tråd

      Kommentarer inaktiverade för En grå tråd

Det har inte blivit så tätt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Eftersom jag inte träffar så många människor får jag inte så många tankar att behandla på bloggen, känns det som. För sen jag blev arbetslös och senare hemma arbetande har jag insett att jag behöver intryck av andra människor för att komma med egna tankar och ord. Men nu ska jag bekänna att det kommit ett hinder till den senaste veckan.

Tidigare i vintras kom jag mig för att väva slut en ränning som stått och väntat i 10 år. Men att lägga upp en ny ränning kändes som ett för stort projekt att börja på nu på våren, när trädgården strax krävde min uppmärksamhet och båtsäsongen lurar bakom hörnet.

Jag har aldrig tänkt att jag skulle vara en stickande människa. Jag har sagt att jag föredrar att virka. Jag har haft två stickprojekt på gång i typ 10 år (kanske mera) som jag aldrig fått klara. Nu plötsligt när alla – ja i alla fall nästan alla, stickat Strömsötröjor, plockade jag fram mina halvfärdiga projekt och på bara en helg var de plötsligt klara.

Förra måndagen åkte jag till garnaffären och köpte en stor kasse full med grått garn. Samma kväll lade jag upp 208 maskor på en rundsticka och började sticka. En vecka senare hade jag stickat 40 cm på någonting som förhoppningsvis blir en Strömsötröja åt mig.

Så nu får jag inse att jag åtminstone för stunden är en stickande människa. En frenetiskt stickande människa – för jag kan ju inte släppa sticksömmen alls.

Några upptäckter har jag gjort under tiden jag stickat:

  • Jag ser mycket mera på teveserier – för då kan jag sticka samtidigt.
  • Det är otroligt mycket trevligare med webbinarier o möten nuförtiden.
  • Jag slöscrollar betydligt mycket mindre på facebook, för jag är ju upptagen med att sticka.
  • Jag har fått omdefiniera mig själv. Åtminstone just nu är jag en stickande människa…

Så jag beklagar om det inte kommer så många blogginlägg på en tid framöver. Kanske blir det en tröja istället.

Posten schabblade inte

      8 kommentarer till Posten schabblade inte

Igår när jag vittjade postlådan fanns det ett brev från domkapitlet. Äntligen kom sista intyget över avklarad pastoralkurs!

Nu har jag helt officiellt klarat av alla delar som krävs för att kunna avlägga pastoralexamen. Hurra!

Följande steg är att anhålla om att få pastoralexamen. Den får man vid ett domkapitelsmöte och nästa möte infaller 20.5.

En fråga utan svar

      4 kommentarer till En fråga utan svar

Hur ser din framtid ut?, frågade en vän idag.
Bra fråga, svarade jag, det undrar jag också. Nej, jag sa kanske inte riktigt så, men jag hade gott kunnat göra det.

Jag borde väl tänka som Too-ticki som säger “Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Det som lugnar mig är att jag verkligen inte lider någon nöd med mitt halvtidsjobb på viss tid. På ett sätt lutar jag mig tillbaka, njuter av den lugnare livstakten och vilar i övertygelsen om att Gud har en plan för mig.

Samtidigt snurrar hjärnan på för fullt och försöker räkna ut alla tänkbara scenarion för framtiden. Jag tycker om att ha koll på situationen och planerna klara för framtiden. Men nu har jag inte det och jag kan inte ens räkna ut hur framtiden kunde se ut. Det är inte första gången det händer mig och alla gånger hittills har det ordnat sig på ett bra sätt. Så lär det väl bli den här gången också.

Till dig som tänkt ställa mig frågan om framtiden kan jag för tillfället bara svara att jag inte har en susning. Det ger sig med tiden. Vi får vänta och se. Kanske blir det en riktigt skön och lugn sommar.

Så sjöng det på sista versen

      Kommentarer inaktiverade för Så sjöng det på sista versen

I går kväll kunde man höra min aftonandakt i radion. Det blev min fjärde och sista radioandakt för den här våren, därav rubriken. Jag talade om en ny favoritpsalm jag hittade för ungefär tre år sedan. Inte så att psalmen skulle vara ny, utan bara så att jag råkade upptäcka den.

Vår finlandssvenska psalmbok har i dag 732 psalmer och 29 sånger i musikbilagan. Det finns med största sannolikhet en psalm för varje tillfälle, men frågan är hur många vi egentligen sjunger av dem? Om du skulle räkna hur många psalmer du känner till av dessa drygt 750 – hur många skulle det bli? Jag försökte någon gång göra det, men jag tappade bort mig. Ett par hundra är det åtminstone.

Det betyder att det kanske finns uppemot 500 psalmer som jag inte är bekant med. Och där kan jag fynda nya favoriter!

Om du vill höra min andakt finns den på Arenan i ett år framöver. Om du inte kan eller vill lyssna kan du som vanligt läsa manuskriptet under Ordet är mitt och där finns också en länk till psalmen. Kan hända att även du upptäcker en ny psalm!

Med sikte på framtiden

      2 kommentarer till Med sikte på framtiden

Vi har hört det i över ett år nu – vi skjuter upp det, vi tar det sen. Jag har funderat på det där ungefär lika länge. Hur full ska inte kalendern bli “sen”?

Om vi hela tiden skjuter upp och tänker att vi ska ta igen allting när coronaläget lugnat sig kommer vi att gå under av evenemang och fester och allt som vi väntat med, sen när restriktionerna lättat och vi åter kan träffas i stora skaror.

Jag förstår att man i början av pandemin tänkte så. Då medan vi inte ännu visste att det skulle bli så här utdraget och långvarigt. Då medan vi ännu tänkte att det här går över till sommaren och sen är allt som vanligt igen. Men nu kommer snart den andra sommaren i pandemin skugga och ingenting känns längre säkert och självklart.

Vågar vi lita på att vaccinen biter och covid-19 viruset får se sig besegrat?
Vågar vi tro på en sommar med kalas och festivaler?
Kan vi räkna med att livet återgår till ett normalläge när hösten kommer?

Jag tänker ännu på allt det där som vi planerat göra “sen” när vi kan. Naturligtvis har vi mycket att ta igen. Alla kramar vi fått försaka. Alla avsked som vi fått göra på avstånd i avskildhet. Alla glada familjefester som nu fått firas på distans eller i en minimal krets. Men samtidigt undrar jag om vi orkar?

Vi är trötta av att ha levt i en utdragen kris och det känns som att vi inte ännu fått eller ens kunnat börja bearbeta vad allt det har inneburit. Kan hända blir det en tid av frenetisk aktivitet och glädje när den tiden kommer, men kommer alla att kunna vara med, orka vara med?

Kanske det är dags att släppa allt det som blivit ogjort? Sörja allt det som aldrig blev av, för att sen gå vidare utan att försöka ta igen precis allt som corona-pandemin berövade oss på?

Vi får aldrig tillbaka de dagarna som farit. Det är så mycket som vi tvingats avstå ifrån och det gör ont. Det är en sorg, en högst verklig sorg som tär på oss.

Men där mitt i askan av det som har varit, kan vi se hur frön gror och nytt liv spirar. Det blir aldrig mera som det har varit, men det kan bli något annat som också det är bra. Ett nytt liv som rymmer glädje, lycka och gemenskap.

Och kramar, vi får inte glömma kramarna!

Kluvna vårkänslor

      2 kommentarer till Kluvna vårkänslor

Efter julen brukar man prata om oxveckorna. En tid då det finns lite att fira och veckorna segar på. Vi jobbar på som oxar som stadigt och oförtröttligt drar sakta, men säkert framåt.

Idag har jag lite samma känsla. Den här tiden efter påsk har för mig varit oxveckor. Visserligen kommer vappen om en vecka, men eftersom man inte får samlas i tusental på Vårdberget känns det mer eller mindre som ett vanligt veckoslut ändå.

Jobbet rullar på. Dagarna rullar på. Veckorna försvinner i rask takt. Aprilvädret är lika opålitligt som det alltid har varit. Sommaren hägrar någonstans långt borta känns det som.

Även om jag gläds över krokusarna och påskliljorna i trädgården, är våren en lite jobbig tid för mig. Det är en kort tid då så mycket vaknar upp i naturen att jag känner mig överväldigad och ohjälpligt på efterkälken. Det finns alltid så mycket jag skulle vilja, borde göra i trädgården, men det känns som att tiden inte räcker till. Det är samma känsla varje vår.

Faktum är att jag blir lite glad när det som idag ligger lite snö på marken. Det ger mig hopp om att hinna med. Det ger en liten stunds andningspaus. En kall vår gör att blomningen blir längre än om det är en varm period. Jag hinner njuta och ta in vårens blomsterhälsning i en lite makligare takt. Jag hinner ta in att livet åter en gång tar ny fart och snart svämmar över av försommarens blomsterprakt igen.

 

PS. På måndag den 26.4. kl. 19.15 kommer min sista andakt i radion för den här våren.

Här kommer allt jag inte hunnit skriva tidigare

      2 kommentarer till Här kommer allt jag inte hunnit skriva tidigare

Det händer sig ibland, även om det är väldigt sällan, att jag inte hinner blogga fast jag tänkt att jag ska göra det. Så nu får jag sammanfatta det jag inte hunnit berätta tidigare:

På måndagen och tisdagen satt jag klistrad vid min dator nästan hela dagarna. På programmet stod den andra och sista delen av pastoralkursen Kommunikation och växelverkan, kursen som skulle vara en närvarokurs, men sist och slutligen blev den helt på distans. Bra så, för nu var det definitivt dags att få den undanstökad.

I fredags höll jag aftonandakten i radion. Som tur är kan man lyssna när man hinner och vill om man klickar in sig på Arenan. Där ligger andakten i ett år så du kan lyssna så många gånger du vill. Och förresten, om du sjungit i Minikören utmanar jag dig särskilt att lyssna på den! Om du av någon orsak inte kan lyssna kan du läsa mitt manuskript som finns under länken Ordet är mitt.

Idag fick jag vara liturg i Åbo svenska församlings gudstjänst i Domkyrkan. Patrik Hagman sjöng och predikade, Benjamin Häggman läste texter och kantorn Nicholas Söderlund vill jag särskilt berömma för de härliga improvisationerna i början och slutet av gudstjänsten. Den här gudstjänsten firades utan närvarande församling, men sändes som vanligt på Virtuaalikirkkos sida. Där ligger den kvar en liten tid, så du har ännu en chans att fira gudstjänst med oss om du vill.

Som en sista karamell kan jag berätta att jag nu gjort alla pastoralkurserna, alla 40 studiepoängen, men jag har inte fått alla godkända ännu. Jag väntar på att få de sista intygen över fullgjorda kurser inom kort. När jag har dem i min hand kan jag anhålla om pastoralexamen. SEN får ni gratulera och hurra, inte ännu. Nu ska vi bara hålla tummarna för att posten inte slarvar bort några viktiga brev på vägen!

Livet kräver mod

      Kommentarer inaktiverade för Livet kräver mod

Den här veckan har jag känt hur tungt det varit att ha kurser på hälft. Eller rättare sagt jag har känt hur lättad jag är över att ha lämnat in slutuppgifterna för två kurser. Lättnaden har resulterat i att en stor hög med byk blivit tvättad och ett råddigt rum börjar se mera hyfsat ut.

Jag har redan en tid försökt röja och städa bort sånt som jag inte längre behöver. Jag dö-städar. Idag tog jag itu med några stora byrålådor och där bland alla gamla kontoutdrag, lönelappar och andra mera udda papper hittade jag en gammal kopia på en text som jag tycker är värd att dela med flera:

Livet kräver mod

  • att visa förtroende, att vara värd förtroende. Rädslan litar på ingen.
  • att visa tillgivenhet för andra. Rädslan slår vakt om sitt eget,
    vill inte ta risker för att hjälpa andra,
  • att blicka framåt och planera. Rädslan blickar bakåt – eller blundar,
  • att vara öppen för förändringar, att möta nya situationer och utmaningar.
    Den som saknar detta mod stannar i växten,
  • att utnyttja sina personliga möjligheter och sin individuella begåvning.
    Den rädsla som beror på bristande självtillit avhåller oss från att handla,
    gör oss osäkra och passiva,
  • att fatta beslut. Den osäkra rädslan leder aldrig fram till sådana,
  • att följa sin övertygelse och sitt samvete.
    Rädslans verksamhetsmodell är den samma som vindflöjelns,
  • att tänka nya tankar. Rädslan dröjer kvar vid andras idéer,
    den förblir vid det gamla, medan livsmodet bygger för framtiden.

Men livet kräver också modet

  • att stiga åt sidan och låta bli att delta i mänskornas kamp om makt och standard,
  • att möta de nya krav som samhällsutvecklingen ställer,
    organisatoriskt och ekonomiskt.

/John Vikström vid Kyrkodagarna i Åbo i maj -79/

Jag vet inte varifrån jag fått den här gamla kopian, för jag var inte med om Kyrkodagarna i Åbo 1979. När jag hittade den idag fastnade jag för att det som John Vikström sade då, är lika aktuellt idag. Livet kräver mod.

Varför ska vi stå ut med det här?

      Kommentarer inaktiverade för Varför ska vi stå ut med det här?

Idag läste jag att Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tar en paus från Twitter på grund av det näthat hon blivit utsatt för. Jag kollade in hennes Twitterkonto och tog en skärmdump av hennes inlägg.

När jag läser de kommentarer om visas här baxnar jag. Och då är det här säkert bara en liten droppe i havet av vad hon tvingats utstå. Samtidigt blir jag alldeles vansinnigt arg över att det ska få vara så här.

För en tid sedan kunde vi i nyheterna läsa en NATO-rapport om att finländska kvinnor som är politiker är utsatta för en en exceptionell hatkampanj på sociala medier och då också specifikt Twitter.

Det är alltså ingen tillfällighet att en kvinna som är biskop eller minister blir översköljd av näthat. Det verkar vara ett utbrett fenomen att kvinnor blir utsatt för verbalt våld på nätet. Ett våld som förnedrar, hämmar och tystar. Ett våld som hotar vårt samhälles och vår kyrkas demokrati. Ett våld som slipar ner tröskeln för vad vi tolererar. Ett våld som riskerar flöda över från nätet till fysiska våldshandlingar.

Vi kan inte kräva, och vi ska inte kräva att någon, oberoende av kön eller annan identitetsfaktor, ska behöva stå ut med näthat och verbalt våld. Det vi ska kräva är en nationell och internationell lagstiftning som strävar efter att göra klimatet på nätet humant och tolerant. Det vi ska göra är att anmäla hot och kränkningar. Det vi kan göra är att börja i det lilla och på ett respektfullt sätt säga ifrån när någon klampar över gränsen för det anständiga, det medmänskliga, det rätta.

Vi kan inte låta näthatet fortsätta, utan att ifrågasätta det och fördöma det. Vi får diskutera och debattera, vi får vara av olika åsikt och vi behöver inte ens tycka om varandra, men vi måste respektera varandra och kunna bete oss anständigt – även på nätet där vi kan dölja oss bakom signaturer och ansiktslösa bilder.

Glad påsk!

      Kommentarer inaktiverade för Glad påsk!

Den här påsken blev inte sådan som påsken brukar vara. För mig har det varken blivit några gudstjänster eller några kalasmiddagar. Ändå har det varit en bra påskhelg. Solen har bjudit på sitt strålande leende hela helgen hittills och jag kan glädja mig åt att ha fått gjort flera sådan saker som stressat mig. Det är en oslagbar känsla av lättnad när man kan kryssa för på to-do-listan att saker blivit gjorda. Speciellt när man gått en längre tid med en olustkänsla av att man borde ta tag i något.

På påskdagen firar jag och alla kristna med mig att Kristus är uppstånden [Ja, han är sannerligen uppstånden!], och med den här paschan firar jag också allt som jag fått gjort.

Glad påsk!