Söndagen den 15 mars 2020 firade vi i Houtskär den sista högmässan med kyrkkaffe innan pandemi-restriktionerna trädde i kraft allt stängde ner. Idag, den 27 februari 2022, firade vi högmässa med kyrkkaffe för första gången sedan dess.
Under tiden mellan dessa två datum har gudstjänster sänts direkt över nätet, filmats och blivit sända, firats med begränsat antal deltagare som använd ansiktsmasker och hållit avstånd från varandra. Kaffe fick vi dricka hemma långt ifrån varandra. Vi ställde in och vi ställde om. Vi har lärt oss en massa och fått försaka en massa.
Pandemin är inte över, men den verkar vara på avtagande så att vi sakta, men säkert kan tro på en mera normal tid igen; det nya normala som vi hört talas om i två år nu.
Hade vi då fått höra att det här eländet skulle pågå i två år hade vi kanske inte orkat. Hade vi fått höra att ett elände skulle avlösas av ett annat hade vi helt säkert inte orkat. Livet är ett enda stort risktagande, men tron, hoppet och kärleken ger oss mod att våga leva ändå.
Tron är en grundton som ger oss en trygghet när ingenting verkar vara pålitligt. Tron är kartan över den otillgängliga terrängen så att vi kan hitta vägen fram.
Hoppet är det vi ska mata och låta växa. Hoppet ska vi inte överge för det ger oss kraft och styrka för dagen som kommer – hur den än ser ut.
Kärleken är kraften som hjälper oss att förändra världen. Kärleken ska vi slösa med så mycket vi kan för att hålla ondskan stången.
Och när allt annat verkar tröstlöst får vi komma samman till gudstjänst och kyrkkaffe. Ta en liten paus och fylla på våra förråd av tro, hopp och kärlek.
PS.
Den här gången var det svårt att förbereda predikan, men det skulle göras ändå. Jag vet inte riktigt om mina ord kan ge någon någonting, men jag publicerade den ändå. Håll till godo.