Jag inser att jag har kommit till den tiden i livet när oron och ansvaret skiftar från föräldrar till barnen. När man är liten är det föräldrarna som tar ansvar och besluter hur det ska vara. När föräldrarna blir gamla är det barnen som (förhoppningsvis) ta ansvar och på ett varsamt sätt hjälper till att ta beslut.
Jag har vänner som förlorat ena eller båda föräldrarna. Vänner vars föräldrar drabbats av minnessjukdomar och andra sjukdomar som gör att föräldrarna inte längre kan bo kvar i sina hem. Vänner vars föräldrar är förutseende och ordnar för sig innan de är i så dåligt skick att de inte inte klarar av en flytt längre. Jag är helt enkelt i den åldern att mina och vännernas föräldrar blir gamla.
Allt det här är förknippat med sorg. Sorg över att åldern tar ut sin rätt. Sorg över sjukdom och död som skiljer oss åt. Sorg över att tvingas ge upp sitt hem och flytta. Sorg över att inte längre klara av det man gjort så lätt för bara något år sedan. Sorg över att tvingas ta över ansvaret för föräldrarna och inte länge få vara bara barn i relationen. Sorg över att saker och ting inte längre är så som de varit.
Vi hanterar sorg så olika, men jag vill påminna om att sorgen behöver få ta utrymme. Det är ingen skam i att sörja! Vi behöver tala mera om den och vi måste ge den tid. Även beslut som man själv tar för att underlätta framöver kan vara förknippad med sorg. Även förändringar till det bättre kan utlösa sorg.
Men mitt i alla underliga känslor av sorg ska vi komma ihåg att njuta av dagen och gemenskapen så länge den varar. Mina egna föräldrar är i förhållandevis gott skick för sin ålder och klarar sig ännu bra på egen hand. Men vi är alla mycket medvetna om att sådant kan förändras fortare än man kan ana.
En väns förälder blev sjuk och fick en levnadsprognos på kanske ett halvt år eller ett år. När den diagnosen kom var det naturligtvis en katastrof och inget man vill höra. Samtidigt, för mig som sett på från sidan, tänker jag att den prognosen trots allt var en välsignelse. Familjen fick tid att bearbeta det som oundvikligen var på väg och man tog vara på dagarna på ett mera medvetet sätt än man kanske gjort annars. Även om tiden på många sätt blev tung blev den också en tid att skapa vackra minnen och säga allt det där man inte annars får sagt.
Jag tänker att vi borde tänka oftare på att livet inte blir hur långt som helst. Allas dagar är räknade och det är nu vi ska vara tillsammans och njuta av gemenskapen. Mitt i sommaren kommer orden från Höstvisans refräng till mig.
”Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.”
