På skärtorsdagen firade vi påskandakt med skolbarnen i kyrkan. Det var mäktigt att få berätta påskens berättelse för barnen. En av flickorna lade jag extra märke till. Hon tittade på mig med stora, uppspärrade ögon och visste kanske inte riktigt vad hon skulle tro. Påskberättelsen är en mäktig berättelse med tvära kast och hårresande detaljer – även om man lämnar bort det allra mest blodiga.
Efter stunden i kyrkan gick vi, den lilla personalen på fyra personer, i samlad tropp till restaurangen för att äta tillsammans. Jag gick med kyrkohandboken under armen, för att inte glömma den efter mig. När vi kom in till restaurangen satt där ett stort bord fullt med arbetskarlar.
Jag drog skämtsamt fram handboken och undrade om vi skulle ta nästa andakt här vid lunchen. Läs du så äter vi, var det nån av gubbarna som sade. Jag är inte nödbedd svarade jag glatt och skulle just slå upp handboken när nån sa att jag ju kunde välsigna dem. Javisst, svarade jag, det kan jag verkligen. Handboken åkte tillbaka under armen och så välsignade jag dem med Herrens välsignelse på stående fot.
Andäktigt och tyst tog de närvarande emot välsignelsen och när jag var klar sa jag att de fick fortsätta som förut och sorlet fortsatte. Det blev en riktigt kort stund av andakt, men det var verkligen en helig stund.
Efteråt sa diakonen att det började som ett skämt, men vilken fin stund det blev! Det här var en impuls och kunde kanske modernt kallas för pop-up eller flashmob eller vad som helst – men det var ett heligt möte mitt i livet. Lite halvgalet, lite på skämt, men samtidigt på fullt allvar.
