Jag hoppas jag inte behöver göra det igen

      Kommentarer inaktiverade för Jag hoppas jag inte behöver göra det igen

För ett år sedan Ryssland attackerade Ukraina. Den kvällen ringde kyrkklockorna i protest över hela landet och vi samlades till en bönestund i kyrkan. Känslan var surrealistisk. Tankarna gick till alla som drabbats, men också till tidigare generationers bön för fred.


Idag är det ett år sedan attacken skedde och kriget fortsätter. Idag samlades vi åter till klockringning och bön i kyrkan. Känslan var inte längre lika surrealistisk som för ett år sedan. Vi har vant oss med tanken på kriget. Jag tror att känslan övergått från chock och överraskning till förtvivlan, ilska och trotsigt hopp.

När jag förberedde dagens bön valde jag texter och böner på svenska. Jag tänkte inte ens på att jag behövde hålla bönestunden på våra båda språk. När människorna började komma in i kyrkan insåg jag att många av dem hade finska som modersmål och hastigt plockade jag fram finska kyrkohandboken och klämde in olika delar på finska i mitt manus. Jag är tacksam över att det finns färdigt material att ta till, när man själv inte tänkt på allt från början.

Jag valde att inleda stunden med presidentens uttalande för dagen. Det hade jag skrivit ut på både svenska och finska, konstigt nog. Så kanske det fanns någon som tänkte för mig i alla fall?

Bönestunden avslutades med Ukrainas nationalhymn och när jag berättade att vi skulle lyssna till den reste alla deltagare sig spontant. Den enkla solidaritetsyttringen berörde mig så starkt att jag inte kunde hindra tårarna från att rinna.

Efteråt sade jag med min arbetskamrat att jag hoppas att vi inte behöver göra det här igen om ett år. Hon svarade med hoppets trotsiga röst: men om vi behöver, så gör vi det. Ja, det gör vi, svarade jag.

Slava Ukraini!

Du vet känslan när…

      Kommentarer inaktiverade för Du vet känslan när…

Den som rör sig på Facebook och andra sociala media kan känna igen uttrycket ”du vet känslan när” – och så kommer det nåt påstående. Ofta tycker jag att det handlar om något genant eller något negativt, men ibland kan det också handla om något trevligt och positivt. För det mesta är det ett sätt att dela med sig av något man erfarit.

Den känsla jag vill berätta om känner jag ofta. Jag kände den igår och idag sköljde den över mig igen. Eller, jag vet inte ens om det är EN känsla, eller om det är en hel kompott av känslor.

Jag måste kanske ta och analysera lite?
Det är
två kopp glädje.
En koppar lycka.
En sked stolthet.
En skopa tacksamhet.
En halv kopp skratt.
En kopp ödmjukhet.
Två koppar bön.
En skopa nåd.
En nypa förvåning.

Att få känna allt det här under en arbetsdag är förunderligt. Det är alla härliga människor jag möter i arbetet och alla ljuvliga arbetskompisar jag delar dagarna med som gör att jag känner denna fanstiska kompott.

Jag har inte bett om lov av alla att publicera bilden, därför har jag suddat ansiktena.

Här en bild från förra årets våffelkalas på Marie bebådelsedag. Det var också en dag som fyllde mig av denna kompott-känsla.

En jordfästning full av ljus

      3 kommentarer till En jordfästning full av ljus

Ibland händer det att jag gör en förrättning, ett dop, en vigsel eller en jordfästning, utanför min tjänst för någon nära vän. Det sker väldigt sällan, för jag när jag gör det är det på min lediga tid och man ska inte fylla sin fritid med det man gör på jobbet. Så de gångerna jag ställer mig till förfogande är lite speciella.

Igår jordfäste jag en väns pappa. Jag hade jordfäst frun, min väns mamma, tidigare, så det var naturligt att ställa upp även den här gången.

Jordfästningen ägde rum i Uppståndelsekapellet i Åbo. Det är ett alldeles underbart kapell som andas lugn och hopp. En stor glasvägg öppnar sig mot en talldunge där man kan se årstiderna växla och ekorrarna kila upp och ner för stammarna. Akustiken är också fantastisk.

Det blev en vacker och ljus avskedsstund. Jag kunde inte låta bli att njuta av stunden.
Det vackra kapellet, solglimten som lyste in just när blommorna lades ner, den vackra musiken som kantorn framförde så skickligt, att jag fick sjunga en solosång och att jag fick förmedla tacksamhet, tröst och hopp. Men framför allt det att döden inte har vunnit.
Allt samverkade till att det var fint att få vara där.

Det ena kan leda till det andra

      1 kommentar till Det ena kan leda till det andra

Det är nu ett år sedan jag märkte i hur uselt skick de gamla kontorsstolarna på pastorskanliet var. Det är ca ett halvt år sedan jag upptäckte hur man kan höja och sänka stolen mekaniskt och tänkte att de verkligen behöver förnyas. Men de har fått hänga med och jag har inte tyckt att min stol var helt kass ändå. Trots tejpade handstöd och trots att höj- och sänk-funktionens spak var avbruten.

Jag vet, det låter helt galet. Men det har liksom inte varit prioritet nummer ett det här året.

Till slut kom jag mig för att köpa nya stolar från samma företag som de gamla stolarna var ifrån. Leveransen lovades till nästa vecka och de skulle ta de gamla utslitna stolarna i utbyte. Det fanns ju ännu delar som fungerade på dem. Nånstans hängde det upp sig ett par veckor, men när jag efterlyste stolarna så kom de verkligen snabbt. Och med en av firmans killar som talar svenska!

Så i måndags kom de nya kontorsstolarna till pastorskansliet i Houtskär.  Plötsligt insåg jag hur otroligt sliten den gamla stolen varit. Och hur skön och ergonomisk den nya stolen är.

Jag har också fått en stor svart teve till mitt arbetsrum för framtida distansmöten. Den har stått och blängt på mig ett par veckor och jag har känt att dens stora svarta uppenbarelse har stört mig. Så nu plötsligt fick jag inspiration och möblerade om hela kontorsummet.

Skrivbordet och konferensbordet fick byta plats. Teven fick ställa sig i knuten där jag tidigare satt. Först var jag inte helt säker på om jag gillade den nya möbleringen, men de två första som tittade in sa: Wow! Snyggt! Efter ett par dagar har jag vant mig och tycker nu att det känns rikigt bra.

Den stora svart teven placerade jag bakom min rygg när jag sitter vid skrivbordet. Nu får den stå i sin knut och blänga bäst den vill. Konferensbordet fick mera utrymme och jag fick skåputrymme vid skrivbordet så att jag kan gömma bort mappar och annat som annars kanske skulle ligga och skräpa på arbetsbordet.

Det här arbetsrummet, vill jag påstå, är det finaste arbetsrummet i hela stora församlingen och jag trivs alldeles förskräckligt, gräsligt bra här.

Att vara präst är spännande

      Kommentarer inaktiverade för Att vara präst är spännande

Som präst möter jag nya människor i bekanta situationer, bekanta människor i nya situationer och ibland nya bekantskaper i främmande situationer. Eftersom jag dels är nyfiken på andra människor och dels vill sprida det glada budskapet till så många som möjligt, så är det här det bästa jobb jag någonsin haft.

Ur ett sådant människomöte föddes texten som idag blivit publicerad som kloumn i Kyrkpressen. Eftersom Kyrkpressen inte (ännu) har publicerat den på nätet kan du klicka in dig på Ordet är mitt och läsa den där.

Igår och idag har jag åter mött många människor och jag känner mig så rik när jag tänker på de stunder vi haft tillsammans. Jag har delat både skratt och gråt med dem. Jag hoppas och tror att jag har kunnat förmedla såväl tröst, glädje som frid.

För mig själv har den här dagen bjudit på en känsla av frid, när jag inte behövde rusa vidare, utan kunde stanna upp vid en bädd där jag tror att tiden snart förbyts i evighet.

Gudstjänst ”for dummies”

      Kommentarer inaktiverade för Gudstjänst ”for dummies”

Idag har vi haft den första träffen med Gudstjänst ”for dummies”. Det låter ju kanske lite tokigt och det är det meningen att det ska göra också. För då väcker det förhoppningsvis intresse.

Om du söker efter information på nätet kan det hända att du snubblar över uttrycket
”for dummies”. När det är nåt man inte kan eller vill veta mera om så är ”for dummies” grundlig, enkel information. Det förutsätter inte att du ska vara dum i huvudet, utan man vill på ett så enkelt sätt som möjligt förklara vad det handlar om.

Så vår gudstjänst ”for dummies” är som en kurs som lika bra kunde heta skriftskola för vuxna eller Gudstjänst- vad är det? Vi träffas över eftermiddagskaffet varannan söndag fram till påsk och gräver ner oss i gudstjänstens alla klurigheter.

Jag var lite spänd på om någon alls skulle nappa på och vara intresserad. Och till min stora glädje kom det en handfull deltagare. Riktiga gudstjänstnybörjare skulle jag inte kalla dem, men det blev intressanta diskussioner och jag hoppas och tror att deltagarna fick någon ny kunskap med sig.

Man behöver inte anmäla sig och man måste inte vara med alla gånger. Vill man kan man komma med en gång eller alla gånger. Det här är något alldeles nytt, så det är minst lika spännande för mig som det är för deltagarna!

Är det mörkrets fel?

      Kommentarer inaktiverade för Är det mörkrets fel?

Två veckor in på det nya året redan – hur gick det till? Varje år blir jag lika överraskad över hur snabbt dagarna rinner iväg. För tillfället blir jag också överraskad över att det är söndag mest hela tiden. Jag hinner inte riktigt med.

Det beror inte på att jag skulle ha så mycket på gång att jag inte hinner med, utan mera beror det på att jag känner mig låg, seg och trött. Allra helst skulle jag bara ligga under täcket och sova. Så kan någon vänlig själv väcka mig sen när krokusen blommar och flyttfåglarna börjar dyka upp igen?

Kan hända beror mitt mående på mörkret. Det kommer sig i alla fall inte av att jag skulle tycka illa om vintern. Alla årstider har sin charm och idag när dimman lade sig över skärgården var det otroligt vackert. Men mörkret påverkar hormonbalansen i kroppen och kan få oss människor att reagera på olika sätt. Jag har inte tidigare tänkt så mycket på mörkrets inverkan, men en läkare påpekade det för mig. En solljuslampa lär hjälpa.

Det är trevligt att konstatera att solen står över horisonten lite längre varje dag, men det hjälper så långsamt. Om den bara skulle lyckas tränga genom de täta molnen som bäddar in oss de flesta dagarna nu, skulle det säkert kännas bättre.

Nåja, eftersom tiden går så väldigt fort är det snart april och påsk och långa, ljusa dagar igen. Tills dess får man bara bita ihop och streta på…

Gott slut och gott nytt år!

      2 kommentarer till Gott slut och gott nytt år!

För varje år som går tycks min lust att fira in det nya året bli mindre och mindre. Jag går gärna och sover långt före midnatt och jag bryr mig inte ett dugg om bubbel, glitter och raketer. Jag är så trist som man bara kan bli en nyårsafton.

Jag gillar bubbel. Jag gillar glitter. Jag tycker rejäla fyrverkerier är majestätiska. Men jag saknar inget av det här mitt i natten, mitt i vintern, bara för att vi byter årtal i vår kalender.

Det finns ett uttryck som förkortas FOMO – fear of missing out (rädsla för att missa någonting) och det finns ett annat som förkortas JOMO – joy of missing out (glädjen av att missa någonting). Jag har allt mera övergått från FOMO till JOMO när det gäller nyårsfirande.

Så med den här blogg postningen säger jag till alla som firar och slår klackarna i taket – ha det så bra och njut av firandet!
Och till alla som av någon orsak inte firar – ha det så bra, året byter nog utan allt ståhej.

Bild från Pixabay

Jag önskar oss alla ett ännu bättre år än det vi lämnat bakom oss.
Framtiden är öppen, allt möjligt kan hända och i morgon är en ny dag och ett nytt år.

Vill DU bli kaplan i Nagu?

      Kommentarer inaktiverade för Vill DU bli kaplan i Nagu?

På sitt sista mötet inför julen lediganslog domkapitlet kaplanstjänsten i Nagu.

Jag kommer inte att söka tjänsten, för jag trivs så väldigt bra där jag är. Men jag hoppas innerligt att Nagu ska få en ny kaplan som tar hand om min hemförsamling.

Konfirmanderna vid nattvarden

Så här kan det se ut en söndag i Nagu kyrka.

Dessutom önskar jag en trevlig kollega att samarbeta med – vi kan hitta på en massa roliga samarbeten! Nagu kapellförsamling är en trevlig församlingsdel med stort potential till nästan vad som helst. Kyrkan är underbar och församlingsborna härliga. För att inte tala om att Nagu är ett fantastikst ställe att leva och bo på.

Om du uppfyller kriterierna har du ungefär en månad tid på dig att damma av CV:n, skriva ansökan och allt vad man kan tänkas behöva göra när man söker en tjänst. Lycka till!

Så mycket det ryms på ett år!

      2 kommentarer till Så mycket det ryms på ett år!

Här om dagen kom jag att tänka på att jag vid årsskiftet varit kaplan i Houtskär i ett helt år. Vart tog den tiden vägen? Det har gått med en väldigt fart, så som tiden lär gå när man har roligt.

Det här året har verkligen varit fyllt av fantastiska upplevelser! Vilken tur att jag bloggar så att jag kan gå tillbaka och minnas vad allt som hänt! Här kommer ett kort sammandrag för varje månad med några länkar till inlägg jag skrivit.

Januari
Nytt år – nya möjligheter! Här började året med en varm högmässa där jag blev välkomnad åter till Houtskär. Och några dagar senare blev jag välkomnad av Houtskärs äldre. Så satte jag en målsättning för mig själv. En som jag nu i slutet av året helt glömt bort…

Februari
Kall eller jobb? frågade en läsare och jag svarade med ett långt inlägg. Vigseldatum 22.2.22 – en nästan helt vanlig tisdagskväll var det vigselkväll i vår kyrka.
Krig i Europa. 24 februari ringde kyrkklockorna för fred och vi höll en bönestund.

Mars
Vilken härlig överraskning jag fick i födelsedagspresent! Den skylten fäste jag genast på bilen. Det som kom att bli ett återkommande tema under året var inläggen om hur det kändes som att jag hade lite för mycket på gång. I slutet av månaden kunde vi äntligen fira Marie bebådelsedag tillsammans med Marthaföreningen. Det blev våffelkalas i prästgården efter gudstjänsten.

April
Påsken medförde lite extra arbete det här året. Långfredagens gudstjänst radierades, dvs sändes i radion, och det betyder noggranna förberedelser. Och samma dag kunde man läsa en intervju med mig i lokaltidningen Åbo Underrättelser. I slutet av månaden kunde jag överraska en liten kille med min insikt i traktorer. Det var en obetalbar min jag fick den gången!

Maj
Ett återkommande inslag – att åka eller inte åka färja. Ibland händer det sig att jag slarvar med att kolla tidtabellen och då kan det leda till överraskningar. Världen är upp och ner, vilket kan leda till funderingar och ett blogginlägg.

Juni
Genast efter att skolåret slutet var det dags för skribaläger och konfirmation. Jag kände mig helt på rätt plats och efter konfirmationen var jag fylld av glädje. Att lära sig säga nej funderade jag på mitt i sommaren. Finns det en ram som jag förväntas hålla mig inom kommer jag förr eller senare att försöka tänja på den eller helt strunta i den. I slutet av juni gjorde jag det jag ville göra.

Juli
Inspirerad av en diskussion med en väninna skrev jag ett inlägg om föräldrar och hur roller kan skifta. Semester – ljuva semester! Faste gentligen var största delen tjänstledighet eftersom jag inte hade tjänat in så många semesterdagar ännu det här året.

Augusti
Kaplansinstallationen skedde första söndagen i augusti. Vilken härlig fest det blev! Och sen blev jag blixtinklallad till pensionärslägret – det var också festligt! Men sen – två båtresor jag aldrig glömmer! Första söndagen jag skulle ta båten till Iniö hade jag sällskap av Uma, men den andra med så gott som lika gropigt väder körde jag ensam. Jag kan bara konstatera att det är genom att utmana sig som man växer. mogna och lär sig nya saker!

September
Den här månaden höll jag tre aftonandakter i radion. Och så var det åter full fart och mycket på gång. Men jag hann också stanna upp och reflektera över hur bra jag har det. EN kyrkoherdeinstallation hann jag vara med om också! Synodalmötet i slutet av september var jättetrevligt. Det är alltid roligt att få träffa sina kollegor från hela stiftet.

Oktober
Covid-19 hann fast mig och däckade mig. En vecka var jag ordentligt sjuk, sen fick det vara nog och jag återupptog arbetet. Ingen bra combo – men när kommer sjukdomar lägligt? Månaden avslutade jag med det mest läsa inlägget nånsin – Vill jag bli kaplan i Nagu?

November
Månaden inleddes med en dröm jag haft och ville förverkliga. Att finnas på kyrkogården när människorna kommer för att tända ljus vid gravarna inför alla helgon dag. Men i övrigt kändes månaden jobbig. Det var församlingsval, kurs, förtroendeuppdrag, och jag minns inte allt ovanpå det vanliga arbetet som även det räckte till alldeles i sig självt. Huh! En radiointervju och en resa till ett möte blev det också mellan varven.

December
Jag fick tacka kapellrådsmedlemmarna med en julmiddag för deras idoga arbete under den här mandatperioden. Jag gjorde hembesök och delade ut julhälsningar. Samarbetet med kollegor och frivilliga har varit givande och det känns som att det bär frukt. Det händer sig att någon frågar – kan jag vara med? Kan vi göra det här tillsammans? och jag blir så väldigt glad varje gång. Och jag fick min examen i ledninga av församlingsarbete!

Till slut
Den här korta genomgången av året sammanfattar jag i två uttryck: ”Det är mycket nu!” och ”Jag känner mig hemma!”. Det har varit ett fantastiskt år! Nästan varje månad har jag skrivit ett inlägg om hur det känns stressigt och att jag lite för mycket jobb, men också ett inlägg om hur tacksam, glad och lycklig jag känner mig över att få vara kaplan i Houtskär. Nästan så det blir lite tjatigt när jag bläddrar genom årets alla inlägg!

Nu hoppas jag bara att nästa år blir lite lugnare, men lika fint och givande.