Nästa år ska jag inte gå på nån utbildning! Så sa jag ifjol när jag avlagt Exilafen (examen i ledning av församlingsarbete). Underligt nog befann jag mig ändå på utbildning i huvudstaden ett par dagar den här veckan.
Jag borde kanske ha specificerat mitt löfte förra året och sagt att jag inte ska gå nån av kyrkans utbildningar det här året. För jag insåg genast som jag uttalat mina ord att det inte kommer att hålla.
Jag blev vald till förtroendeman på arbetsplatsen förra året och jag kände ett stort behov av att fortbilda mig inom det området. Visst kan jag läsa kollektivavtalet och försöka förstå vad som förväntas av mig som förtroendeman utgående från det, men det är jätteviktigt att komma iväg på utbildning och få lära känna andra förtroendemän och fackförbundens personal.
Utbildningar ger mig i regel två saker. Dels mera kunskap, dels avkoppling från vardagen. Den här gången fick jag två nätter på hotell. Visserligen betalade jag själv en god slant för att få ha ett eget rum, men det var det värt. Att jag dessutom fick ett rum med badkar gjorde det inte sämre.
Redan första kvällen märkte jag att min hjärna gick igång och tänkte kreativt. Plötsligt fanns det utrymme för att tänka på sånt som inte ligger på to-do-listan. Jag borde förstås ha tecknat ner något av det jag tänkte, för nu har de tankarna försvunnit liks spårlöst som den smälta snön. Men bara känslan av att ha haft en kväll för mig själv där hjärnan tänkte fritt är trösterik. Min kreativitet lever, även om det känns som att den legat i dvala under snön.