Jag gör ett försök att skriva om gårdagen, prästvigningsdagen, men orden vill inte riktig räcka till. Det var en fantastisk dag och då menar jag inte bara vädret.
Under morgonen och förmiddagen fanns det en liten strimma av nervositet men mest var det förväntansfull glädje. När vi prästkandidater strålade samman med biskop och notarie vid domkapitlet flyttade fokus mera till det praktiska. Visst kändes det lite pirrigt för oss alla men med en grupp där 4 kvinnor är över 40 och har sett en del i livet kunde inte nervositeten få överhand.
Prästvigningen i Borgå domkyrka var stämningsfull och högtidlig, inte alls stel eller pompös. Den kändes som hemma och som en bild av Borgå stift, så som jag upplever att det. Stämningen var familjär och fin, som den ska vara på en familjefest. Jag har tidigare beskrivit prästvigningsmässan som en kombination av en vigsel och en konfirmation och det tycker jag fortfarande att är en bra förklaring.
Efteråt var det samkväm med inbjudna gäster på Biskopsgården. Det var glädje och fina tal. Många tänkvärda ord uttalades. Gåvor och lyckönskningar överräcktes. Det var nog verkligen en glädjens fest!
Efter samkvämet gick jag med min familj och några vänner ut och äta. Det var skönt att få sitta ner och prata bort en stund innan vi styrde kosan hemåt igen.
Det här var en dag då jag inte kunde sluta le, inte ens fast jag försökte. Det ska jag försöka komma ihåg sen när det stormar och känns jobbigt. Att få bli präst är en källa till glädje.
Biskop Björn Vikströms predikan vid prästvigningen i Borgå, Treenighetssöndagen 27.5.2018:
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt. 28:16-20)
I Jules Vernes roman Den hemlighetsfulla ön landar en grupp flyktingar i en luftballong på en till synes öde ö i Stilla Havet. Efter en tid märker de att en hemlig välgörare följer dem och allt de gör, och även hjälper dem, bland annat då de attackeras av pirater. I slutet av berättelsen visar det sig att den dolde välgöraren är kapten Nemo, som skapat åt sig och sin ubåt Nautilus en otillgänglig tillflyktsort i en grotta under ön.
Dagens tema är Den dolde guden. Jag tror att vi lätt tänker oss Gud ungefär som kapten Nemo: en dold välgörare, som på avstånd följer oss och ibland ingriper till vår hjälp.
Kapten Nemo är emellertid inte någon entydigt god gestalt. Han har många liv på sitt samvete, och i Jules Vernes tidigare roman En världsomsegling under havet kommer det fram att många av kapten Nemos handlingar i själva verket styrs av ett hat mot mänskligheten – även om han kan hjälpa enskilda individer.
Den bild Jesus ger av Gud är tack och lov helt annorlunda. Gud älskar och vill hjälpa inte bara de goda, de trogna, de rättroende, utan alla. Vi minns alla de bekanta orden i Lilla Bibeln: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha ett evigt liv.” (Joh 3:16) Det är i den här av Gud älskade världen som Jesus i Missionsbefallningen säger sig ha all makt, och det är ut i den världen som Jesus sänder oss att döpa och lära.
Treenighetssöndagen talar om en Gud som är fördold, men som också ger sig till känna; uppenbarar sig. Gud visar sin kärlek och sin längtan efter att upprätta gemenskap med oss genom att avstå från sin allmakt och sin upphöjdhet i en för oss avlägsen himmel. Gud kommer hit som ett litet skyddslöst barn. Gud blir människa och vidgar därigenom dörren mellan vår värld och Guds rike.
Men finns det inte ändå en skrämmande likhet mellan kapten Nemo och Gud, förutom det faktum att de båda verkar i det fördolda? Har inte också Gud blod på sina händer? Har inte Gud stillatigande följt med hur människor kommit till skada, hur sjukdomar, svält, våld och krig har förorsakat ofattbart lidande? Och har inte vi människor i Guds namn gjort oss skyldiga till de mest fruktansvärda och omänskliga handlingar? Som kristna och inte minst som präster blir vi nu och då ombedda att svara på den frågan: Varför tillåter Gud att så mycket ont sker?
Jag tror det är viktigt att ärligt erkänna, att inför den här frågan kommer det mänskliga förnuftet till korta. Människors försök att med logik eller med andra förnuftsargument försvara Gud eller förklara hur Gud låter det onda ske skapar ofta mer problem än de löser.
Guds fördolda sida är både outgrundlig och skrämmande. Gud är som Skaparen livets upphov och upprätthållare, men tillvaron är inte bara harmonisk och kärleksfull. Tvärtom bygger mycket i naturen och i människors liv på konkurrens om resurser, om föda, om livsutrymme och makt: de starka äter de svaga.
Men Jesus visar oss att Guds väsen trots allt och framför allt är den kämpande och självutgivande kärleken. Jesus uppenbarar för oss Guds kärleks väg, som innebär att Gud avstår från sin allmakt och sitt allvetande och går in i mänsklig svaghet. Vi får inget tillfredsställande svar på det ondas realitet, men vi får försöka lita på att Gud själv är med oss i allt det svåra och hjälper oss vidare.
Treenighetssöndagen påminner oss om att det är samma Gud som samtidigt verkar både som skaparen, som sonen och som anden. Treenigheten är inte lätt att förstå, men den försöker framför allt beskriva hur Gud hela tiden verkar i vår värld. Gud rör sig på hela skalan mellan allmakt och vanmakt, mellan dom och nåd, mellan himmel och jord, liv och död. Gud är allt det här och samtidigt ständigt något mycket mer än vi kan förstå. Vi får ständigt kämpa mot frestelsen att göra Gud endimensionell, hanterlig – och jag tror att vi samtidigt behöver kämpa mot frestelsen att göra människan endimensionell.
I Bibelns beskrivning av Gud, av människan och av världen finns en grundläggande ambivalens. Människan är både skapad underbar, Guds avbild, och en syndare, som aldrig av egen kraft kan rädda eller förändra sig själv. Världen är både Guds goda, underbara skapelse och en grym tillvaro som vänt ryggen mot sin skapare.
Det här kan låta som en lovsång till mångfald, och det får det gärna vara, eftersom Guds skapelse är underbar i sin rikedom. Men det är inte en mångfald utan mål och riktning. Som jag nämnde tidigare uppenbarar Jesus för oss att Guds mest centrala egenskap är kärlek, och genom sin uppståndelse visar han att tillvaron inte bara är en evig pendling mellan ytterligheter, utan en väg från död till liv, från mörker till ljus, från synd till förlåtelse, från dom till räddning, från förtvivlan till hopp. Guds rikes inbrytande är ofta hotat, ofta fördolt, men ändå ständigt och oemotståndligt på väg.
Hur kan vi låta Gud framträda tydligare? Hur kan vi hjälpa våra medmänniskor att upptäcka Guds närvaro i deras liv och i vår gemensamma värld? Det här är en viktig uppgift inte minns för er som idag vigs till präster. Missionsbefallningen talar om att lärjungarna skall döpa och lära ut det Jesus förkunnade.
Jesus förkunnade att Guds rike redan är på kommande. Vi får likt Jesus uppmana varandra att känna igen riket där människor upprättas, där fattiga och hungrande blir mättade, där sjuka blir botade och där de som förlorat hoppet fylls av en ny förtröstan. Gud framträder när vi i vår vardag älskar och tar hand om varandra och de vänner och främlingar som kommer i vår väg – i synnerhet de mest utsatta och utstötta.
Då vi med ord och handlingar vittnar om vår tro och vårt hopp kan vi medverka till att Gud skulle få en central plats i våra medmänniskors liv. Men vi skall komma ihåg att Gud redan finns i vår värld – det är ju Guds värld. Det viktigaste budskapet är därför trots allt inte att vi kan bereda rum för Gud, utan att Gud har rum för oss: i min faders hus finns många rum, säger Jesus. Den dolde Guden, som vi tror på, är en älskande och gästfri Gud.
