Är det här kanske en vanlig vecka?

      1 kommentar till Är det här kanske en vanlig vecka?

I somras frågade en man hur en vanlig vecka kan se ut för mig. Då hade jag inte ännu jobbat ens en hel vecka så jag kunde absolut inte svara. Nu tänkte jag göra ett sammandrag av min vecka. Knappast är den heller vanlig, och jag undrar om jag ännu ens haft två likadana veckor?

På måndag var det biskopsvals debatt i Åbo. Jag var där förstås. En liten stund in i debatten fick jag och mina vänner bud om att ljudet strulade på den officiella utsändningen. Så jag tog fram telefonen och sände live på facebook till mångas glädje. I över en timme satt jag ungefär så här med telefonen… (Min bänkgranne M knäppte bilden.)

På tisdag inledde bönegruppen sin verksamhet. Vilken tur att deltagarna vet hur det brukar vara och hur de vill ha det, för jag hade ju ingen aning om vad som förväntades. Det blev lite ätbart och te, mycket prat och en innerlig varm bönestund. Sen blev det bråttom till färjan, men jag hann.

På onsdag fick jag beredningen och kallelsen klar till kapellrådet. Det hade jag jobbat på redan dagen innan, men nu kunde jag lägga allt i kuverten och försegla. Vilken lycka att känna att ”nu är jag klar med den här uppgiften”! Sen avslutade jag arbetsdagen med kyrkokören. Härliga kvinnor där. Undrar hur man kunde locka med några män? Det skulle vara rasande fint att få sjunga i flera stämmor!

Torsdagen, vändagen och alla hjärtans dag, firade jag tillsammans med boare och andra på servicehemmet Fridhem. Det var Röda korsavdelningen som ordnat med vändagsfest. Jag fick bidra med att prata lite och sjunga ett par sånger. Lyckligtvis höll rösten för det, trots att en flunssa igen försöker sitt bästa för att få tyst på mig.

Fredag – ledig dag! Då ska det bli styrelsemöte med Finlands svenska prästförbund i Hufvudstaden. Mera flyg o fläng. Jag samlar inte damm i alla fall!

Lördag – ledig dag! Den ska spenderas hemma med allt som behöver göras där.

Söndag är en ”vanlig” söndag. Då blir det högmässa i Houtskär kyrka kl 11 och du är hjärtligt välkommen om du är på rimligt avstånd. (Vad som är rimligt är upp till dig. Om du startar nu hinner du komma fast du skulle vara i Kina.)

I kölvattnet av debatten

      Kommentarer inaktiverade för I kölvattnet av debatten

Jag delade som vanligt mitt blogginlägg om biskopsvalsdebatten på min facebooksida. Det drog igång en omfattande diskussion och det var många som berättade att de ”tackat för sig” och skrivit ut sig ur kyrkan. Orsaken är ju alltid personlig, men som gemensam nämnare för de flesta kan väl sägas vara ämbetsfrågan och frågan om samkönade äktenskap. Några röster talade för att det nu om någonsin är viktigt att stanna kvar och kämpa för att vända det långsamma kyrkskeppet. Jag håller helt och fullt med dem.

Jag läste en kommentar på en annan facebooksida av en person som sade att efter att hen sett debatten på YLE hade hen kommit till beslutet att skriva ut sig ur kyrkan. Det var inte specifikt beskrivet exakt vad som fått personen att dra den slutsatsen, men jag gör min egen tolkning. Det är att en av kandidaterna uttalade sådana åsikter som personen inte kunde omfatta. Det var nog inget nytt, utan personen har hört dem förr, men nu blev uttalandena i debatten det som fick droppen att rinna över.

Jag har full förståelse för att man kan reagera så. Samtidigt skulle jag vilja ruska om personen och skrika: Hörde du alls vad de andra kandidaterna sade? För det var EN kandidat som hänvisar till Bibeln och mera specifikt Moseboken. EN kandidat som inte ännu är vald biskop. EN kandidat som inte representerar hela vår kyrka.

Så för det första skulle jag be personen att se debatten en gång till.

För det andra skulle jag be personen vänta med sitt utträde tills biskopsvalet är avgjort. OM denna ena kandidat blir vald, då kan det vara dags att skriva ut sig om man vill protestera.

För det tredje kan jag bara konstatera att vi alla har fri vilja att komma eller gå hur vi vill.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.
Psbt 947

Mitt heureka!

      Kommentarer inaktiverade för Mitt heureka!

Du som är född och skolgången på den tiden när mobiltelefonerna inte ännu revolutionerat vårt sätt att kommunicera – minns du hur man skickade en lapp till kompisen i klassen när man bara måste säga någonting just NU fast det var lektion och man skulle vara tyst.

Jag märkte nyss att chatten ju fungerar på samma sätt. När något händer som jag bara måste berätta för någon bums, så knäpper jag iväg ett meddelande på någon chatt, via datorn eller telefonen. Då spelar det ingen roll om min kompis sitter tre pulpeter bort i klassrummet eller om jag står ensam i sjumilaskogen. Mina vänner är närvarande oberoende av var i världen vi befinner oss.

Ja, ja, du som växt upp med telefonen i fickan suckar och tänker att jag är en stofil, men att kunna sätta ord på känslan kommer att hjälpa mig förklara sociala medias kraft för dem som är ännu mera stofiler än vad jag är.

Det var dagens uppenbarelse 🙂

 

Ps. Om du undrar över rubriken kan du läsa en liten förklarande anekdot här.

Ung och klok

      Kommentarer inaktiverade för Ung och klok

Här om dagen körde jag hem från stan och lite före färjan kom jag fast en lagom skruttig bil. På färjan så jag att chauffören var en ung kille och han hade åtminstone två kompisar med sig i bilen. Väglaget var allt annat än perfekt. Det var inte helt hopplöst, men tillräckligt för att jag inte ville köra om någon.

Efter färjan körde bilen framför mig mellan 50 och 60 km i timmen hela vägen. Två bilar bakom oss valde att köra om och jag suckade lite för mig själv över att hastigheten var så låg. Riktigt så illa var inte föret, ansåg jag. Eftersom jag ändå inte ville köra om hade jag tid att fundera över mina egna tankar och jag reviderade min åsikt.

Killen som körde hade troligtvis inte haft körkort ett helt år ännu och han hade sina vänner med sig i bilen. De litade på honom och han var medveten om att han hade deras hälsa och liv i sina händer. Alltså körde han i den hastighet där han kände att han klarade av att bemästra bilen i det isiga föret.

Jag lyfter på hatten för killen. Han hade kunnat vara kaxig och köra hårdare, eftersom det ju tydligen gick att köra hårdare med de omkörande bilarna som exempel. Han hade kunnat nonchalera sitt ansvar och sin okunskap. Han valde ändå att köra så säkert han kunde.

Jag lyfter på hatten för kompisarna som inte valde att utmana honom att köra hårdare. De hade kunnat gnälla över att han körde som en mommo men de ville komma hela fram. Det var chauffören som bestämde hastigheten och så ska det vara.

Tänk om vi alla skulle vara så kloka i trafiken? Att våga verka inom våra egna gränser utan att försöka göra något vi kanske inte behärskar.

Men vad ÄR det som är problemet?

      Kommentarer inaktiverade för Men vad ÄR det som är problemet?

Idag lyssnade jag på den en timme långa debatten mellan biskopskandidaterna som sändes på YLE Arenan. Du kan se på den här nedan om du missade den.

Nästan halva tiden gick åt till att debattera prästers rätt att vägra samarbeta med sina kollegor. Det finns en liten andel präster på omkring 4%, som anser att de med stöd av Bibeln bör vägra samarbeta med en del av kollegorna. En del som uppgår till snart 50% i vår kyrka.

En av kandidaterna i biskopsvalet vill värna om de, möjligen blivande, prästkandidaterna som vill sälla sig till 4%-gruppen och ge dem möjlighet till prästvigning. En möjlighet som nu inte finns. Om man inte kan lova att man samarbetar med alla prästkollegor i vår kyrka går det inte att bli prästvigd. De tre övriga kandidaterna är rörande överens om att alla präster behöver kunna samarbeta med alla sina kollegor. Och det här ödade man tid på…

Vad ÄR det som är problemet? Ja, säg det. Fortfarande efter ett stort arbete med en pro gradu avhandling kan jag inte sätta fingret på vad som är problemet. Eller snarare orkar jag inte längre med frågan. Är man prästvig så är man präst och då samarbetar man med präster. PUNKT.

Att en av kandidaterna i biskopsvalet har en annorlunda kromosomuppsättning än de tre övriga lyftes fram i YLE:s presentation av kandidaterna. De påstår att det finns en beställning på en biskop med en annorlunda kromosomuppsättning.  Det verkar finnas en uppfattning om att en person med en annorlunda kromosomuppsättning automatiskt står för andra värden och tydligen skulle en sådan person vara diametralt annorlunda.

Tänk att det ska vara så svårt att se längre än till kromosomuppsättningen!

Nåja, om du undrar vilken kandidat som är min kandidat så får jag väl erkänna att jag väljer en kandidat med samma kromosomuppsättning som mig själv. Så kanske kromosomerna har har en betydelse!?!

Prästens lilla kråka i snöslasket

      Kommentarer inaktiverade för Prästens lilla kråka i snöslasket


Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.

Riktigt så illa var det inte att jag slank ner i diket, men risken fanns nog där mest hela tiden. Jag talar om gårdagens utflykt till Houtskär. Alltså min resan till min arbetsplats. Det där som borde vara en helt vanlig företeelse.

Igår var vägarna plogade på förmiddagen medan det ännu var minusgrader. När jag åkte iväg vid tretiden hade det hunnit bli plusgrader och regn. Vilket gjorde att vägytorna var belagda med 5-10 cm slask. Vilket i sin tur gjorde att bilen slängde och krängde när jag körde. Det var verkligen olustigt att köra! Samtidigt som jag behövde köra långsamt och försiktigt behövde jag upprätthålla en någorlunda jämn marschfart för att inte fastna i snömodden.

Så när jag väl nådde fram till kyrkan i Houtskär ringde jag tre samtal. Två till mina arbetskamrater som skulle delta i gudstjänsten och ett till Vägtrafikantlinjen. Jag meddelade mina arbetskamrater att jag inte ville att de skulle ge sig ut i det dåliga föret och beordrade dem att stanna hemma. Det fick lov att räcka med att prästen och församlingsmästaren var på plats den här kvällsmässan. Till Vägtrafikantlinjen ringde jag för att skynda på en ny plogning av vägen så att den förhoppningsvis skulle vara plogad när jag skulle åka hem.

Församlingsmästaren var på plats vid kyrkan och han hade redan arbetat en god stund med att röja undan snön på och omkring kyrkogården. Det är inte allt för roligt att vara vaktmästare med de här snömängderna! Snöarbetet tar ju liksom aldrig slut.

Den här slaskiga, hala kvällen på Kyndelmässodagen firade några tappra församlingsbor kvällsmässa med sånger från Taizé tillsammans med mig och församlingsmästaren i kyrkan. Jag var ändå lite bekymrad för att leda sången ensam, eftersom jag är flunssig och hostig. Skulle rösten hålla hela vägen? Det får bära eller brista tänkte jag. Det är som det är och det kan vi inte något åt.

Rösten höll och det var en fin gemenskap. Vi sjöng, bad och delade bröd och vin. Tänk så fint det kan bli med enkla medel ändå.

När jag begav mig iväg hemåt var vägarna plogade och det gick bra att köra hem igen.
Nu inser jag att det ÄR ett litet äventyr att vara Skärgårdspastor! Tråkigt blir det i alla fall inte.

Påminnelse: jag kan ändå någonting!

      Kommentarer inaktiverade för Påminnelse: jag kan ändå någonting!

Att få undervisa konfirmander hör nog till det bästa. Alla som sysslar med det har sina egna skäl till att de tycker om det och idag är mitt skäl väldigt själviskt. Förutom att jag tycker att det är väldigt viktigt att lära ut vår kristna tro och att ungdomarna behöver få lära sig om den så är det så otroligt skönt att märka att jag ändå kan en hel del om tro, Bibel, kristet liv och hela köret!

För det finns stunder när jag tycker att jag inte kan någonting. Det finns gånger när jag umgåtts med personer som sysslat med teologi och religion i tiotals år och då känner jag mig ofta rätt liten och okunnig. Det är i och för sig en nyttig känsla för då kan jag relatera till t.ex. konfirmandernas känsla av okunskap och försöka lägga mina ord på en nivå som passar dem.

Idag berättade jag om Bibeln. På en lektion skulle vi hinna från skapelseberättelsen till Uppenbarelseboken, via Psaltaren, Jesu liv, död och uppståndelsen! Gissa om det blev ytskrap? Jag hann i alla fall referera berättelsen om Jona och den om den barmhärtiga samariern. Att det blev just de två berättelserna var inte särskilt planerat, för det finns ju så många bra berättelser i Bibeln att välja mellan! Det blev rätt snabba versioner med egna ord. Jag såg att en flicka hajade till när jag påstod att Jona sagt ”hej, sorry, men jag tror det är mitt fel att det stormar” Hon hade nog aldrig hört någon använda de orden i en berättelse från Bibeln och kanske det fick henne att minnas någonting av vad jag berättade idag.

Så tack kära konfirmander, för att ni ger mig tillfälle att påminna mig själv om att jag ändå lärt mig någonting under mina år av studier och arbete i kyrkan!

Förövrigt anser jag att flunssa borde förbjudas.

 

Till gudstjänst via facebook

      Kommentarer inaktiverade för Till gudstjänst via facebook

För länge sen var det i kyrkan eller på kyrkbacken man fick höra nyheterna. Det var en av orsakerna till att man gick i gudstjänsten. Idag bombarderas vi av nyheter var än vi rör oss, så det kan bli en paus i mediebruset att söka sig till kyrkan. Det kan vara en av orsakerna till att man söker sig dit.

Det är undersökt att många söker sig till kyrkorna, men helst under de tider när kyrkan står öppen och utan verksamhet. Att aktivt delta i gudstjänsten känns främmande för många. Jag förstår att man kan känna sig vilsen om man deltar bara någon enstaka gång. Trots att det i de allra flesta församlingar används gudstjänstagendor där man lätt kan följa med vad som händer kan gudstjänsten kännas som en hemlig rit man inte förstår sig på. Gudstjänsten är så späckad av symbolik och främmande ord att man kunde behöva gå en kurs för att kunna ta till sig all den kunskap som döljer sig i de formella fraserna.

Jag minns att efter några år av regelbundet deltagande i gudstjänsten kände jag mig hemma i den. Att jag kom att delta så regelbundet berodde på att det ingick i mitt arbete som kyrkvaktmästare. Jag tvivlar på att jag annars hade kommit mig för att på egen hand börja delta regelbundet i gudstjänsten.

Så hur ska jag kunna motivera församlingsborna att våga ta steget och delta i gudstjänsten? Att säga att de nog kommer att känna sig hemma efter några år, är knappast en särskilt lockande motivering. Min föregångare i Houtskär började lägga ut info om gudstjänsterna i en lokal facebook grupp. Det påminner församlingsborna om att det faktiskt firas gudstjänst i den egna kyrkan så gott som varje vecka. Jag har förstås fortsatt utnyttja gruppen.

Idag har jag tagit ett steg till. I söndag firar vi kvällsmässa med Taizé sånger och jag vet att flera av dem är obekanta för många. Så jag lade ihop en Youtube-lista med alla sångerna vi ska sjunga i söndag och postade den i gruppen på facebook. På så sätt kan den som vill lyssna igenom sångerna och bekanta sig på förhand. Eller så kan man gå tillbaka senare och lyssna på dem om man känner för det. Du kan klicka på länken ovan om du också vill kolla in listan.

I söndag blir det en kravfri, sångfylld mässa som jag tror att också en riktigt ovan nybörjare kan känna sig bekväm i. Hoppas vi blir många!

Vanligt vs annorlunda

      Kommentarer inaktiverade för Vanligt vs annorlunda

Jag har haft en annorlunda arbetsdag. Redan när jag skriver meningen tänker jag själv: Jaha, och vad är det för nytt med den här ”annorlunda” arbetsdagen då? Jag har väl för det mesta bara annorlunda dagar?

Nu får du ursäkta mig för att jag börjar föra dialog med mig själv, men svaret på min egen fråga är att mina arbetsdagar börjat få någon typ av rutin, så den här dagen blev verkligen annorlunda! Normala arbetsdagar tar jag 7.35 färjan till Houtskär och trillar således in på kansliet ca 8.20. Sen gör jag en hel del jobb framför datorn, går på lunch eller äter den medhavda lunchen på kansli och på eftermiddagen kan det vara någon typ av träff, andakt, verksamhet. Om det inte är någon verksamhet på eftermiddagen kanske jag hinner hem med 15.45 färjan annars blir det 17.15.

Nu märker du min ”skärgårds-tid”, i och med att jag anmäler mina förehavanden i förhållande till färjtidtabellen. Den begränsar och sätter ramar. På gott och på ont. Det är nu så som det är. Och för den som undrar om jag verkligen åker till Houtskär varje dag så säger jag bara: Det är min arbetsplats, klart jag åker dit. Åtminstone än så länge. Åtminstone om jag inte har arbetsuppgifter som styr mig någon annanstans.

Idag var en annorlunda arbetsdag. Jag hade ett möte med kyrkoherden i Pargas på morgonen och tack vare att diakonissan tog hand om konfirmanderna i Houtskär på eftermiddagen kunde jag välja att arbeta hela dagen i Pargas. Jag lånade ett ledig arbetsrum, träffade kollegor, gick på lunch med arbetskamrater, kunde sticka mig in till olika personer för att diskutera ärenden och avslutade dagen med att delta i veckomässan och en del av kyrkofullmäktigemötet. En lång, men trevlig arbetsdag. Att få dela arbetsdag med mitt till stor del gamla arbetslag var roligt och det känns som att jag är en i ett större arbetslag (vilket jag ju verkligen är) trots att jag för det mesta arbetar fysiskt långt borta från arbetskamraterna i Pargas.

Samtidigt inser jag att jag tar mig friheter andra inte gör. För har man inte tidigare jobbat i huset har man inte lika lätt att slinka in för en dag någon gång ibland. Så jag är medveten om att jag är privilegierad och har ett annorlunda förhållande till arbetsplatsen i Pargas än de andra skärgårdskaplanerna. Samtidigt känner jag att jag vill hålla relationen levande och nära. Så, med största sannolikhet kommer jag att slinka in igen, när tillfälle ges.

Bjälken och flisan

      2 kommentarer till Bjälken och flisan

Det blev en oplanerad bloggpaus. Jag har tänkt mycket, men inte hunnit eller orkat formulera mig riktigt. Det är så tråkiga nyheter som vi fått läsa om de anställda i kyrkan den här veckan.

I en församling uttalar sig två präster fördömande om homosexuella och i en annan församling har kyrkoherden valt att avgå på grund av en seg konflikt i arbetslaget. Det finns de som frågar sig om de alls vill vara del av kyrkan längre, när sådana här varhärdar spricker och sprider sin dåliga stämning omkring sig. Kanske det här ändå är just som med varhärdar? Man måste ta hål på dem och tvätta bort varet för att det ska finnas en chans till läkning?

Jag vill påminna om allt det goda, kärleksfulla som finns i vår kyrka. Det finns så många härliga, fantastiska personer som verkligen arbetar för att sprida det goda budskapet. Budskapet om att vi alla, ja precis alla, är älskade för vår egen skull. Ge inte upp, för deras skull. Låt inte varhärdarna infektera hela kroppen. Kristi kropp, vår kyrka.

Det är det onda som försöker spjälka sönder och driva oss mot varandra. Det är det onda som inte vill se en enad kyrka som står upp för de svaga och utstötta. Det är det onda som nästlat sig in och som finns i oss alla.

Fördomar har vi alla. De är ett sätt att enkelt strukturera världen i tankarna. Det är ett sätt för oss alla att förstå vår omgivning, men vi behöver bli medvetna om att vi bär på fördomar och inte låta dem ta övertaget. Om vi drivs av rädsla och förakt låter vi fördomarna bli till sanningar och ser på världen genom grumliga glasögon.

Då glömmer vi bort att Jesus gick hem till tullindrivaren. Vi glömmer att Jesus räddade äktenskapsbryterskan från att bli stenad. Vi glömmer att Jesus inte vände de spetälska ryggen. Vi glömmer att Jesus talade till kvinnan ingen annan ville tala med vid Sykars brunn. Vi glömmer bort att Jesus sade: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)

Jag blir så himla ledsen över att det är de här tråkiga nyheterna som kommer över nyhetströskeln. Jag är så himla ledsen över att det finns så mycket oresonlighet som fått ta överhanden. Jag gråter över kärlekslösheten.

En av de texter jag försöker leva efter är den här: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt 7:1-5)

Jag vet inte vad som döljer sig bakom din fasad. Jag vet inte vilka sorger som ätit hål i ditt hjärta. Jag vet inte vilka hårda ord som stuckit som knivar i dig. Jag vet inte vilka stigar du tvingats vandra. Hur skulle jag då kunna döma dig? Hur skulle jag kunna säga hur Gud kommer att döma dig, eller mig?

Om någon säger att vi troget ska följa Bibelns ord,
så vill jag till sist ge dig ett bibelord att följa: