Jag har haft en annorlunda arbetsdag. Redan när jag skriver meningen tänker jag själv: Jaha, och vad är det för nytt med den här “annorlunda” arbetsdagen då? Jag har väl för det mesta bara annorlunda dagar?
Nu får du ursäkta mig för att jag börjar föra dialog med mig själv, men svaret på min egen fråga är att mina arbetsdagar börjat få någon typ av rutin, så den här dagen blev verkligen annorlunda! Normala arbetsdagar tar jag 7.35 färjan till Houtskär och trillar således in på kansliet ca 8.20. Sen gör jag en hel del jobb framför datorn, går på lunch eller äter den medhavda lunchen på kansli och på eftermiddagen kan det vara någon typ av träff, andakt, verksamhet. Om det inte är någon verksamhet på eftermiddagen kanske jag hinner hem med 15.45 färjan annars blir det 17.15.
Nu märker du min “skärgårds-tid”, i och med att jag anmäler mina förehavanden i förhållande till färjtidtabellen. Den begränsar och sätter ramar. På gott och på ont. Det är nu så som det är. Och för den som undrar om jag verkligen åker till Houtskär varje dag så säger jag bara: Det är min arbetsplats, klart jag åker dit. Åtminstone än så länge. Åtminstone om jag inte har arbetsuppgifter som styr mig någon annanstans.
Idag var en annorlunda arbetsdag. Jag hade ett möte med kyrkoherden i Pargas på morgonen och tack vare att diakonissan tog hand om konfirmanderna i Houtskär på eftermiddagen kunde jag välja att arbeta hela dagen i Pargas. Jag lånade ett ledig arbetsrum, träffade kollegor, gick på lunch med arbetskamrater, kunde sticka mig in till olika personer för att diskutera ärenden och avslutade dagen med att delta i veckomässan och en del av kyrkofullmäktigemötet. En lång, men trevlig arbetsdag. Att få dela arbetsdag med mitt till stor del gamla arbetslag var roligt och det känns som att jag är en i ett större arbetslag (vilket jag ju verkligen är) trots att jag för det mesta arbetar fysiskt långt borta från arbetskamraterna i Pargas.
Samtidigt inser jag att jag tar mig friheter andra inte gör. För har man inte tidigare jobbat i huset har man inte lika lätt att slinka in för en dag någon gång ibland. Så jag är medveten om att jag är privilegierad och har ett annorlunda förhållande till arbetsplatsen i Pargas än de andra skärgårdskaplanerna. Samtidigt känner jag att jag vill hålla relationen levande och nära. Så, med största sannolikhet kommer jag att slinka in igen, när tillfälle ges.