Att få undervisa konfirmander hör nog till det bästa. Alla som sysslar med det har sina egna skäl till att de tycker om det och idag är mitt skäl väldigt själviskt. Förutom att jag tycker att det är väldigt viktigt att lära ut vår kristna tro och att ungdomarna behöver få lära sig om den så är det så otroligt skönt att märka att jag ändå kan en hel del om tro, Bibel, kristet liv och hela köret!
För det finns stunder när jag tycker att jag inte kan någonting. Det finns gånger när jag umgåtts med personer som sysslat med teologi och religion i tiotals år och då känner jag mig ofta rätt liten och okunnig. Det är i och för sig en nyttig känsla för då kan jag relatera till t.ex. konfirmandernas känsla av okunskap och försöka lägga mina ord på en nivå som passar dem.
Idag berättade jag om Bibeln. På en lektion skulle vi hinna från skapelseberättelsen till Uppenbarelseboken, via Psaltaren, Jesu liv, död och uppståndelsen! Gissa om det blev ytskrap? Jag hann i alla fall referera berättelsen om Jona och den om den barmhärtiga samariern. Att det blev just de två berättelserna var inte särskilt planerat, för det finns ju så många bra berättelser i Bibeln att välja mellan! Det blev rätt snabba versioner med egna ord. Jag såg att en flicka hajade till när jag påstod att Jona sagt “hej, sorry, men jag tror det är mitt fel att det stormar” Hon hade nog aldrig hört någon använda de orden i en berättelse från Bibeln och kanske det fick henne att minnas någonting av vad jag berättade idag.
Så tack kära konfirmander, för att ni ger mig tillfälle att påminna mig själv om att jag ändå lärt mig någonting under mina år av studier och arbete i kyrkan!
Förövrigt anser jag att flunssa borde förbjudas.