Det blev en oplanerad bloggpaus. Jag har tänkt mycket, men inte hunnit eller orkat formulera mig riktigt. Det är så tråkiga nyheter som vi fått läsa om de anställda i kyrkan den här veckan.
I en församling uttalar sig två präster fördömande om homosexuella och i en annan församling har kyrkoherden valt att avgå på grund av en seg konflikt i arbetslaget. Det finns de som frågar sig om de alls vill vara del av kyrkan längre, när sådana här varhärdar spricker och sprider sin dåliga stämning omkring sig. Kanske det här ändå är just som med varhärdar? Man måste ta hål på dem och tvätta bort varet för att det ska finnas en chans till läkning?
Jag vill påminna om allt det goda, kärleksfulla som finns i vår kyrka. Det finns så många härliga, fantastiska personer som verkligen arbetar för att sprida det goda budskapet. Budskapet om att vi alla, ja precis alla, är älskade för vår egen skull. Ge inte upp, för deras skull. Låt inte varhärdarna infektera hela kroppen. Kristi kropp, vår kyrka.
Det är det onda som försöker spjälka sönder och driva oss mot varandra. Det är det onda som inte vill se en enad kyrka som står upp för de svaga och utstötta. Det är det onda som nästlat sig in och som finns i oss alla.
Fördomar har vi alla. De är ett sätt att enkelt strukturera världen i tankarna. Det är ett sätt för oss alla att förstå vår omgivning, men vi behöver bli medvetna om att vi bär på fördomar och inte låta dem ta övertaget. Om vi drivs av rädsla och förakt låter vi fördomarna bli till sanningar och ser på världen genom grumliga glasögon.
Då glömmer vi bort att Jesus gick hem till tullindrivaren. Vi glömmer att Jesus räddade äktenskapsbryterskan från att bli stenad. Vi glömmer att Jesus inte vände de spetälska ryggen. Vi glömmer att Jesus talade till kvinnan ingen annan ville tala med vid Sykars brunn. Vi glömmer bort att Jesus sade: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)
Jag blir så himla ledsen över att det är de här tråkiga nyheterna som kommer över nyhetströskeln. Jag är så himla ledsen över att det finns så mycket oresonlighet som fått ta överhanden. Jag gråter över kärlekslösheten.
En av de texter jag försöker leva efter är den här: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt 7:1-5)
Jag vet inte vad som döljer sig bakom din fasad. Jag vet inte vilka sorger som ätit hål i ditt hjärta. Jag vet inte vilka hårda ord som stuckit som knivar i dig. Jag vet inte vilka stigar du tvingats vandra. Hur skulle jag då kunna döma dig? Hur skulle jag kunna säga hur Gud kommer att döma dig, eller mig?
Om någon säger att vi troget ska följa Bibelns ord,
så vill jag till sist ge dig ett bibelord att följa:
Du fantastiska fina Janette ! Tack för att du finns och kan sätta ord på det jag också känner !!! Må kärleken segra och alla fördomar och oresonlighet försvinna . Just nu känns det tungt att följa med vad som händer i kyrkan!
Tack. Visst är det tungt att följa med, men knappast ändå lika tungt som för dem som drabbats själva. Vi får be för alla inblandade att de ska få känna av kärleken.