Pastorn och Havet – Sida 35 – Skärgårdspastorn bloggar om livet vid havet

Det händer i församlingen!

Pastorn 18 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

Jag får höra att vi har mycket verksamhet i församlingen här i Houtskär. Jag vet inte om det är en objektiv sanning, det existerar ju inte objektiva sanningar, men ändå. Min filosofi är att om man vill att människor ska söka sig till församlingen, så ska man ha dörrarna öppna och säga välkommen så ofta det går. Det har jag skrivit om förr.

En annan sak som är viktig utöver att ha dörren öppen är att berätta om sin verksamhet så att människorna märker den. I dagens informationsöverflöd är det lätt att marknadsföringen drunknar, hur fin den än är. Så det gäller att hitta det som fungerar.

hav med vit text på om församlingens verksamhet

Dagens infopuff på facebook

För mig och vår lilla kapellförsamling verkar det vara facebook gruppen Houtskär INFO som är den snabba kanalen ut till folk. Självklart har vi andra kanaler också, men de är alla mycket långsammare. När jag tänker på saken, så är alla våra kanaler sådana att de kompletterar varandra, och det tror jag är bra. Dels finns det något för alla i verksamhetsväg och så finns det olika sätt att hitta verksamheten så att alla borde kunna hitta sitt sätt.

Jag vill till slut påpeka att det mesta av verksamheten redan fanns när jag kom till Houtskär. Jag har mest bara jobbat med att lyfta fram den.

Underbart är kort?

Pastorn 16 februari, 2020 5 kommentarer

Idag firade vi högmässa i Houtskärs fina kyrka som vanligt. Jag funderade lite när jag skrev min predikan att den nog var lite onödigt kort. Men, eftersom jag inte tyckte att jag hade så mycket att tillägga fick den bli kort den här gången. Inte för att jag brukar vara särskilt långrandig andra söndagar heller. Det är helt enkelt inte min stil.

Efter högmässan samlades gudstjänstdeltagarna kring kaffebordet i korsgången och diskuterade predikan och psalmer. Jag nämnde mitt bekymmer med att predikan var så kort, men fick de uppmuntrande svaret att det är bra att den är kort, för man orkar inte hålla tankarna samlade så länge ändå. Ifall predikan är lång slutar åhörarna lyssna och tankarna far iväg, menade alla i diskussionen.

Hela gudstjänsten var kort idag, och ändå hade vi med allt viktigt, förutom en liten bit av liturgin som föll bort av misstag. Konsensus vid kyrkkaffet var att det inte var någon vits att dra ut på gudstjänsten i onödan. Processioner och andra utbroderingar fungerar inte bland den lilla skara som firar gudstjänst i vår lilla kyrka. Sådant sparar vi till de verkligt stora högtidsdagarna för att accentuera att nu är det extra festligt.

Vad gällde psalmerna var önskemålet att vi skulle sjunga flera gamla psalmer. Sådana som gudstjänstdeltagarna lärt sig i skolan. Ingen kunde ändå nämna någon favoritpsalm på rak arm, men vi konstaterade med kantorn att vi får lov att utlokalisera valet av psalmer till församlingsborna!

Vi inleder med en gång här på bloggen. Nu har du möjlighet att säga vilken psalm som är din favoritpsalm. Kom igen, berätta! Både kantorn och jag är supernyfikna!
Och, du behöver ju absolut inte vara Houtskärbo för att berätta! Alla får tycka till!

INFO: Du kan kommentera under pseudonym om du vill. E-posten ber programmet om för att kunna kolla att du inte är ett ryskt troll och ingen annan än jag ser den. Har du inte kommenterat förr med den e-postadress du uppger måste jag godkänna kommentaren innan den syns. Därför kan det ta en stund innan du ser din kommentar på sidan.

PS. Förlåt min clickbait-rubrik än en gång! 😉

Det där med ålder…

Pastorn 15 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

Ålder är ett knepigt kapitel. När man är barn väntar man ivrigt på att nå livets stora milstolpar. På att börja skolan, på att bli tonåring, på att få köra moped, på att bli myndig och kunna ta körkort. Sen blir det kanske färre milstolpar att vänta på. Somliga börjar förfasa sig för kommande milstolpar och någonstans mellan 35 och 60 brukar många pricka in någon typ av ålders- eller livskris.

När pensionen närmar sig kan känslorna bli rejält kluvna. Dels väntar man kanske på att inte behöva gå till jobbet mera utan få rå sin egen tid, dels känner man kanske en oro för att man nu definitivt hör till ”de äldre” och för att man inte träffar arbetskamraterna längre varje dag.

I något skede insåg jag att när man nått vuxen ålder, låt säga där kring 25 ungefär, så förändras man inte så jättemycket mera mentalt, utan man samlar bara på sig liverfarenhet. Så en 75-åring är en en 25-åring med 50 års erfarenhet!

Kroppen däremot kan hitta på en hel massa hyss med ökande ålder. Den kan alldeles bestämt påminna 75-åringen om att den där 50-åriga erfarenheten kommit med ett pris.

bild: Pixabay

Men på det stora hela är ålder bara en siffra man inte behöver stirra sig blind på. Man är så gammal som man känner sig, säger de visa och då gäller det väl att försöka känna sig som 25 för det mesta. Ett knep är att friskt umgås med sådana som är yngre än en själv och att modigt strunta blankt i vilket födelseår det står skrivet på ens identitetshandlingar.

Jag sa: Tantmaffian!

Pastorn 12 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

Idag använde jag ordet tantmaffian i ett samtal med mina arbetskamrater. Reaktionerna blev tudelade. Dels fick ordet nån att skratta hjärtligt, dels fick ordet nån att bli förskräckt och protestera mot ordet.

Det är ett väldigt kraftigt ord; det är jag helt medveten om. Min användning av ordet var i situationen medvetet provocerande och uttrycker inte alls mitt eget förhållande till äldre kvinnor. Jag tycker att tant är något av det häftigaste man kan vara, men jag vet att alla inte delar min åsikt.

Det är allmänt känt att de mest aktiva i alla våra församlingar är äldre kvinnor. Inget ont i det, men det är ett faktum som kan påverka yngres, både kvinnors och mäns, vilja att delta i församlingens verksamhet. Om man som yngre känner att man inte är bekväm med att vara den enda deltagaren under 60 år (förutom prästen) kanske man väljer att stanna hemma.

Då kan en uttalad åldersgräns vara befriande. Om man vet att de andra är ungefär i samma ålder som en själv blir tröskeln att delta lägre. Även om jag vet att det här kan upplevas diskriminerade gentemot alla dem som inte faller inom de utsatta åldersramarna.

Det ska finnas grupper, träffar, kvällar och dagar där alla får delta. Evenemang med blandade åldrar är vanligtvis trevliga tillställningar. Att mötas över ålders- och generationsgränser är berikande. Men fortfarande tror jag att det också ska kunna finnas grupper, träffar, kvällar och dagar där målgruppen är snävare och uttalad. För jag tror att vi ibland behöver sätta gränser för att riva bort den mentala tröskel som hindrar somliga från att utforska församlingens verksamhet.

Att det finns verksamhet för barn och unga där åldersgruppen är uttalad upplevs sällan som ett problem. Problemet verkar komma när man talar till gruppen vuxna där åldersspannet kan ligga på 70-80 år mellan yngsta och äldsta! Men om vi delar upp denna åldersperiod på 70-80 år i tre grupper: unga vuxna upp till ~30 år, i arbetsför ålder mellan ~25-65 år och äldre ~65 år och uppåt, så är det fortfarande rejäla åldersspann vi talar om!

Jag tror att vi kan ge utrymme för flera om vi begränsar oss lite ibland.

Vilken väg ska man välja?

Pastorn 9 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

För tillfället dyker det upp reklamer för olika skolor och utbildningslinjer här och var i mitt mediaflöde. Det är visst den här tiden på året som ungdomar funderar på vart de ska söka sig för att utbilda sig för framtiden. Jag avundas dem inte. Det kan inte vara lätt att ta ett beslut som känns som att hela ens framtid vilar på det.

När jag gick ut grundskolan fortsatte jag till gymnasiet för att ”få tre år till att fundera”. När gymnasiet tog slut sökte jag mig till Handelsläroverket för att bli merkonom. Inte för att jag gillade ekonomi speciellt mycket utan för att utbildningen var kort (2 år) och sades vara mångsidig och lägga grunden för en lång rad yrken.

Jag var lite skoltrött redan efter nian. Jag var mycket skoltrött efter gymnasiet. Men jag tänkte att jag först måste skaffa mig ett yrke innan jag kunde fundera på nåt annat. Med facit på hand hade jag kanske kunnat ta ett sabbatsår då. Jag har haft stor nytta av min merkonomutbildning, så det var inte en dåligt utbildning, men ändå bara jobbat ett halvår på kontor.

Idag har jag en mycket brokig yrkesbakgrund och det är först nu som jag känner att jag har landat rätt! Jag känner inte att alla år upp till nu har varit bortkastade, tvärtom har de förberett mig för den jag är idag, men det hade varit skönt att inte känna sig så pressad att göra rätt beslut för hela framtiden i ungdomen.

Den pressen har jag förstått att inte alls har minskat för ungdomarna idag. Istället har pressen att studera snabbt, effektivt och med goda resultat ökat för att landet behöver ungdomarna ut i arbetslivet så fort som möjligt. I princip inget fel i det, men det ställer orimliga krav på allt för många. Det är inte alla som vet vad de vill bli och då behövs det utrymme att få prova på, misslyckas och prova på nytt. Varje misslyckande lär oss något och gör oss mera kompetenta i slutändan, trots att nationalekonomerna räknat ut hur dyrt det blir för samhället att hålla på och utbilda folk ”i onödan”.

Det finns det väldigt lite som är ”i onödan” här i livet.
Jag tänker på en som aldrig gick klart gymnasiet, men som redan har fått en guldklocka från sin arbetsgivare för lång och trogen tjänst.
Jag tänker på en som utbildat sig till storkökskock, servitör och trädgårdsmästare.
Jag tänker på en som valde en kurs för rektorsbehörighet mest på skoj, och som sen faktiskt jobbade rätt länge som rektor.
Jag tänker på en som hade en lång karriär i den akademiska världen innan hen studerade teologi och blev präst.
Jag tänker på en som avlagt merkonom-, tradenom- och ekonomexamen och idag är egenföretagare.

Vi behöver kanske utforska alla vägskäl för att inse att många vägar är återvändsgränder innan vi hittar den väg som leder rätt i våra liv?
Kanske vägen vi väljer leder någon annanstans än vad som stod på vägskylten i början?
Kanske vi borde sluta tro att ett beslut som femtonåring definierar hela vårt liv?

2000 sätt att inte göra en lampa

Pastorn 4 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

Ibland händer det att vi inte lyckas med just det vi håller på med. Det spelar ingen roll om det handlar om att baka en kaka, bygga ett hus eller en arbetsuppgift, ibland vill det sig bara inte. Men faktum är, att även om vi inte uppnår önskat resultat, så har vi ändå inte nödvändigtvis misslyckats. Istället har vi hittat en väg, ett sätt, att inte göra det vi tänkte oss. Sen får vi pröva på nytt, på ett annat sätt som kanske är det rätta sättet att nå önskat resultat. Eller som Thomas Edison får vi pröva 1999 gånger till innan vi lyckas med det vi föresatt oss…

Personligt är intressant

Pastorn 3 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

Spännande fenomen det här att mitt inlägg om min frånvarande man lockade så många läsare! I skrivande sund har 162 personer klickat ”gilla” på inlägget och ännu flera har sett inlägget. Kanske jag borde skriva mera om honom? Eller så är det kanske när texten blir personlig som den blir verkligt intressant?

Det lutar nog mot det senare. När jag skriver lite slött om vad jag gjort på sistone är det inte så rafflande, det förstår jag bra. Det är när jag blir personlig eller tar ställning i någon debatt som läsarsiffrorna skjuter i höjden. Jag tror att trenden är den samma i bloggvärlden som i sociala medier. Det är personen vi vill se och läsa om. Jag är ju likadan. Jag vill läsa vad bloggaren tycker, tänker och upplever! Och jag vill se bilder från bloggarens liv.

Så nu när jag har präntat ner det här ska jag försöka hålla det i minnet när jag skriver mina inlägg i fortsättningen.

Just nu sitter jag i en stuga någonstans vid en strand i Sibbo. Det är fb-rdaktionens planeringsdygn som är på gång. Det här är tredje året i rad som vi dragit oss undan världen för att utvärdera, planera och visionera under ett dygn. Det är alltid lika trevligt och alltid lika viktigt. Redaktionsmedlemmarna är utspridda på axeln Borgå – Helsingfors – Åbo – Nagu – Vasa, så vi ses inte allt för ofta. Det är i det personliga mötet som kreativiteten trivs och vi brukar få mycket gjort på dessa träffar.

PS Gårdagens predikomanuskript ligger ute på nätet nu. Jag tycker den blev lite annorlunda än vanligt. Fast bäst var den ju live i kyrkan…

Ju mer vi är tillsammans

Pastorn 2 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

Vilken helg det har varit! På fredag eftermiddag samlades konfirmanderna i församlingshemmet i Nagu för en skribaweekend. Det är konfirmander från Nagu, Korpo, Houtskär och Helsingfors som valt att gå i Skärgårdsskriban.

Den här helgen var den första träffen där alla träffades. Tidigare har de deltagit i några månadsträffar på sina hemorter, men nu blev det en intensiv helg tillsammans. Det var lektioner, gudstjänst och andakter varvat med lekar, sångstunder och mat. Övernattningen skedde på Gästgiveri Martha som ligger granne med församlingshemmet.

Fast gänget bestod av ungdomar från så många olika håll blev det en fin gemenskap rätt fort. Jag tror vi alla ser fram emot sommarens läger. Tur att tiden går så fort att vi ses snart igen!

Blommor vid synagogan

Pastorn 1 februari, 2020 Kommentarer inaktiverade

På minnesdagens för förintelsen tyckte någon att det var en bra idé att kasta röd målfärg på synagogan i Åbo. ÅU rapporterade om vandalismen liksom många andra media. Snabbt utlystes en manifestation för att visa solidaritet med blommor till torsdagskvällen. Många deltog och media rapporterade. Det här är en mycket kort sammanfattning av vad som hänt.

Den här händelsen fick mig att börja fundera. Är det tillräckligt att komma med blommor efter en attack av vandalisering? Hjälper det alls att sluta upp efteråt, säga ”nej fy, så här får man inte göra” och fästa blommor och kort på staketet kring synagogan?

Jag tror inte att det berör vandalerna så mycket faktiskt. De är mera ute efter att få synlighet för sin attack. Men jag tror att solidaritetsyttringen har stor betydelse för judarna som fått sin synagoga nedklottrad. Att få se att andra samfund och vanliga människor kommer med sina blommor och handgripligen visar att vi inte tycker att det här är okej, tror jag har en stor inverkan på samhället.

Det som jag ändå funderar på är om det här är tillräckligt? För om vårt samhälle skulle gå mot ett ännu kallare klimat med mera organiserad rasism och attackerna mot en folkgrupp plötsligt skulle komma från organisations- och myndighetshåll, skulle vi vanliga människor då också ställa oss upp och säga till att det här inte är okej? Eller skulle den stora massan fungera på liknande sätt som den stora massan gjorde på 1930-talet?

Det är svåra frågor och det är nog ingen som kan ge några klara svar på hur det skulle gå i så fall. Men jag är rätt övertygad om att dessa blomstermanifestationer fungerar som brandövningar. När vi tränar på att stå enade och säga att rasism och vandalism inte är okej, så övar vi upp förmågan att agera om hotet blir ännu större. Skulle vi nu rycka på axlarna och säga att ”det var ju bara lite målfärg” skulle vi tillåta gränsen för vad som är okej flyttas framåt lite grann. Så om vi inte står upp nu, när ska vi göra det?

Var är din man?

Pastorn 31 januari, 2020 Kommentarer inaktiverade

I förra inlägget skrev jag om kolumnen Vem är rädd för prästen? som Nina Österholm skrivit. I den texten skrev hon så här:

Det häftiga med präster är ju deras jobb, eller hur de valt det. Eller att de egentligen inte valt utan att man talar om ett ”kall”. På något sätt har de här människorna sett eller hört sig kallade av Gud att tjäna kyrkan och jobba (oftast mer än) heltid för att vi andra ska få höra evangeliet, det vill säga det goda budskapet.

Den här lilla textstumpen får mig att tänka på nåt jag tänkt skriva om länge.

Jag känner mig kallad till ämbetet, till arbetet som präst, annars skulle jag knappast vara präst idag. Det kallet kom i vuxen ålder. För omkring 10 år sedan började en liten, liten tanke gro i mig och det ledde till att jag sedermera blev präst.

Men egentligen ska jag inte skriva om mig, utan om min man och mitt jobb. För det händer sig ibland på kyrkkaffen, utfärder eller andra tillfällen att jag får frågan var min man är. Varför är inte han med?

Prästyrket har en historia av att vara männens arbete, som ändå involverade hela familjen, eller åtminstone prästfrun. Det var hon som till stor del såg till att arbetet på Prästgården förlöpte som det skulle och det var hon som tog hand om gäster och besökare och församlingsbor. Prästyrket var ett jobb för båda. Hon var ofta en oavlönad församlingsarbetare som hade en livsviktig stödfunktion för både sin man och för församlingen.

Idag är situationen en annan. Det finns både kvinnor och män som är präster, vilket leder till att det finns både kvinnor och män som är prästgemåler. Gemålen har för det mesta ett eget arbete att gå till och är mycket sällan en oavlönad församlingsarbetare idag. Ändå är det många gemåler som är aktiva församlingsmedlemmar och som stöder sin gemål i arbetet genom att också själv delta i församlingens verksamhet. Vilket naturligtvis inte är något illa, tvärtom.

När jag och min man träffades för över 20 år sedan, arbetade vi på samma fabrik. Ingendera av oss var församlingsaktiv och prästyrket fanns inte ens på kartan för vår framtid. Senare blev jag arbetslös och fick ett nytt arbete som församlingsmästare i vår hemförsamling. Ännu mera senare kom jag att hitta min väg till att bli präst. Min man har stöttat mig, men han har aldrig själv valt att bli prästgemål.

Bilden är tagen vid prästvigningen i Borgå 27.5.2018 av Laura Johansson

Så ibland finns det en liten förväntan på att min man ska delta i mitt arbete. Det som jag då ibland tänker, när folk frågar var min man är i församlingsverksamheten, är att det aldrig skulle falla någon in att fråga min man var hans fru är, när han är på jobbet.

För även om det är ett kall att vara präst, så är det ändå ett arbete. Ett arbete som inte förutsätter att prästen har en gemål vid sin sida i arbetsuppgifterna. Tvärtom, tänker jag, att min man offrar alldeles tillräckligt ändå. Han accepterar att jag för det mesta arbetar när han är ledig. Han accepterar att vi inte alltid kan fira högtider på rätt dag eller resa bort på veckoslut mer än i undantagsfall efter noggrann planering. Han är mitt stöd, även om han inte är med mig på jobbet.