Efter mitt förra inlägg välde det in sympatiyttringar och hälsningar. Jag har helt tydligt många vänner och en församling som vill ha mig kvar – trots att jag inte är behörig för min tjänst.
Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag har ett stort lugn och i mitt huvud snurrar två ord – oförtjänt nåd. Att bli buren av förbön och av all uppskattning som visas mig är ingenting annat än oförtjänt nåd.
Jag sveper in mig i tacksamhet och förtröstan.
Idag blev det stora ord och kyrkiska, men när känslorna är tillräckligt stora är det svårt att hitta ord som matchar. Då behöver vi styrkan som ligger i traditionens gammalmodiga ord.