Pastorn och Havet

Den tärande ovissheten fungerar ungefär som när vatten holkar ur en sten. Först verkar den bara skölja över en, men sakta börjar det bildas gropar i den hårda ytan. Hela ytan är inte lika motståndskraftig utan vattnet sköljer med sig av de mera lättlösliga mineralerna. När det väl bildats gropar är inte steget långt till djupare håligheter och vattnet tar hjälp av små partiklar som slipar ihåligheterna allt djupare och djupare.

På samma sätt verkar oron fungera. Den gröper ur oss mot vår vilja. En tanke slår rot och gör en grop i vårt medvetande. Den tanken får följe av flera och snart vet vi varken in eller ut. Det informationsflöde vi är utsatta för idag är lika oberäkneligt som vattnets virvlar.

Bara idag läste jag på en nyhetssida två motstridiga rubriker strax efter varandra. Om man ena stunden läser att andningsmasker får smittspridningen att minska drastiskt och i nästa stund läser att masker inte har någon nämnvärd inverkan blir man självklart fundersam. Vilken nyhet ska man lita på? Det här är långt ifrån den enda motstridiga nyheten vi kunnat ta till oss under senaste tiden. Det finns en uppsjö av information som strider mot annan information.

Då talar jag inte ens ännu om alla opålitliga källor, utan de här nyheterna kablas ut på alla typer av etablerade nyhetssidor.

Så här har det antagligen alltid varit, men i och med Coronapandemins snabba framfart verkar allting gå i farten av snabbspolning framåt. Tempot har skruvats upp så att alla blir virriga. Ingen ges tid att stanna upp och fundera. Vi tvingas framåt i en allt mera hysterisk fart och det är här någonstans som oron borrar hål i vår mentala motståndskraft.

Det att ingen, verkligen ingen, har facit på hand eller klara fakta för vad som är sant och vad som inte är det, gör oss utlämnade till vår egen förmåga att överleva oro och ångest. För några hundra år sedan spanade man efter järtecken och märkliga naturfenomen för att förklara det oförklarliga. Man vände sig till kyrkan med sin oro och kyrkan svarade med att förklara det onda som Guds straff. Det är en förhållandevis enkel förklaring, läs bara lite i Gamla testamentet så ser du vad Gud sysslat med genom tiderna.

Idag gräver man sig djupare ner i vetenskapen för att undersöka och förklara det oförklarliga. Det är ett mera tillförlitligt sätt än att spana efter järtecken, men nackdelen är att vetenskapen är långsam. Vi får inte de svar vi vill ha på den tid vi vill. Vi får hypoteser och halvfärdiga kalkyler som gör oss ännu mera förvirrade, eftersom det ligger i vetenskapens natur att ifrågasätta sig själv.

En del vänder sig till kyrkan med sin oro. Tack och lov tror jag inte att de får höra att pandemin är Guds straff och det krävs omvändelse, bot och bättring. Åtminstone inte i samma ordalag som man använde för inte allt för länge sedan. Idag tror jag kyrkans personal är betydligt bättre på att vara empatiska och ta oron på allvar. Ångest mår inte bättre av att få höra att den är ett straff och självförvållad.

Idag plockar kyrkans alla anställda fram alla de tröstande ord som man kan hitta i Bibeln. Budskapet är att Gud inte övergett oss, han straffar oss inte, han vill inte oss människor något ont. När vi inte orkar längre bär han oss. När vi gråter torkar han våra tårar. När ensamheten känns för stor att stå ut med är han där med oss. När ovissheten och oron gröpt ur våra sinnen säger Gud att vi får lämna vår oro till honom. Vi får ta hans hand och lita på att han vet vägen. Han lovar inte att det ska bli enkelt, men han lovar att han går med oss. Genom eld och vatten. Genom sjukdom och lidande. Genom livets alla skiftningar.