Hur kan tiden rusa iväg så?
Ibland, mitt i något jag gör eller läser, kommer en tanke om att det där skulle jag kunna skriva om i bloggen. Lika snabbt glömmer jag tanken och enda minnet jag har, är att jag tänkt att det var någonting jag skulle blogga om…
Nu är det knappa två veckor till semestern och det finns massor som jag ska hinna få gjort innan dess. Det är ett talko, andakter, gudstjänster, förrättningssamtal, förrättningar, kapellrådsmöte och diverse allt möjligt i administrations- och informationsväg som ska hinnas med. Efter en rätt så lugn vår blev det plötsligt mycket på en gång. Jag känner en gnutta stress, men samtidigt älskar jag mångsidigheten och variationen i arbetsuppgifterna.
Och jag älskar människomötena som alla dessa uppdrag medför! Tänk att få dela glädjen över det nyfödda barnet, glädjen över den stora kärleken, andaktskänslan i sommarkvällen, sorgen över en kär person som inte längre vandrar med oss här. Tänk att jag, som är en utomstående, ibland en främling, får vara med så många gånger i livets största händelser. Det är en ynnest och en nåd!
Jag får alltjämt knipa mig själv i armen för att riktigt förstå att det här är mitt jobb. För det är ju så mycket större än så!