Idag läste jag att Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tar en paus från Twitter på grund av det näthat hon blivit utsatt för. Jag kollade in hennes Twitterkonto och tog en skärmdump av hennes inlägg. 
När jag läser de kommentarer om visas här baxnar jag. Och då är det här säkert bara en liten droppe i havet av vad hon tvingats utstå. Samtidigt blir jag alldeles vansinnigt arg över att det ska få vara så här.
För en tid sedan kunde vi i nyheterna läsa en NATO-rapport om att finländska kvinnor som är politiker är utsatta för en en exceptionell hatkampanj på sociala medier och då också specifikt Twitter.
Det är alltså ingen tillfällighet att en kvinna som är biskop eller minister blir översköljd av näthat. Det verkar vara ett utbrett fenomen att kvinnor blir utsatt för verbalt våld på nätet. Ett våld som förnedrar, hämmar och tystar. Ett våld som hotar vårt samhälles och vår kyrkas demokrati. Ett våld som slipar ner tröskeln för vad vi tolererar. Ett våld som riskerar flöda över från nätet till fysiska våldshandlingar.
Vi kan inte kräva, och vi ska inte kräva att någon, oberoende av kön eller annan identitetsfaktor, ska behöva stå ut med näthat och verbalt våld. Det vi ska kräva är en nationell och internationell lagstiftning som strävar efter att göra klimatet på nätet humant och tolerant. Det vi ska göra är att anmäla hot och kränkningar. Det vi kan göra är att börja i det lilla och på ett respektfullt sätt säga ifrån när någon klampar över gränsen för det anständiga, det medmänskliga, det rätta.
Vi kan inte låta näthatet fortsätta, utan att ifrågasätta det och fördöma det. Vi får diskutera och debattera, vi får vara av olika åsikt och vi behöver inte ens tycka om varandra, men vi måste respektera varandra och kunna bete oss anständigt – även på nätet där vi kan dölja oss bakom signaturer och ansiktslösa bilder.
