På torsdagskvällen fick jag förmånen att hålla kvällsandakt med en grupp pilgrimsvandrare i Nagu kyrka. Det är länge sen jag hållit en andakt och jag hade verkligt svårt att förbereda mig. På nåt sätt ville inte tankarna samla sig och bli nerskrivna. Sångerna och psalmerna hade jag till all lycka bestämt för länge sen. Så jag letade fram en färdig bön, jag skrev ut söndagens evangelietext och jag bad om den heliga Andens närvaro. På nåt vänster skulle jag väl klara av att hålla andakten.
Extra fint var att få dela måltid med pilgrimerna före kvällsandakten och den stunden gav mig orden för andakten. Våra samtal blev till grunden för det jag sedan sa i kyrkan. Stämningen i kyrkan var lugn och fylld av andakt. Klockan som står i norra korhörnet tickar hemtrevligt och rofyllt. Bara att stanna upp en stund och lyssna på klockans taktfasta tick-tack är en andakt i sig.
Jag kan inte återge vad jag sade i mitt andaktstal, det var verkligen ett tal där och då. Det känns lite märkligt för vanligtvis har jag mitt tal nedskrivet och arkiverat, men nu flödade orden utan att först vara nedpräntade. Jag vet att det inte är nåt att skryta med att man talar utan dess mera förberedelser, samtidigt som jag känner att jag förberett mig på ett annorlunda sätt än vanligt. Och jag kände att det var annorlunda att tala fritt utan att läsa innantill. Det här ska jag börja öva på mera aktivt. Inte på att inte förbereda mig väl, utan på att lämna bort manuskriptet och tala fritt.
Att efter så lång tid få fira andakt i kyrkan igen fyllde mig med glädje och med saknad. Kyrkobyggnaden är viktig för mig. Gudstjänsterna, andakterna och förrättningarna är viktiga för mig. Den här pausen har åter påmint mig om att det är i en församling jag vill verka.
