Ta det lugnt.
Det här tar tid att komma igenom.
Sköt om dig.
Vila!
Tack för alla dessa kommentarer, dessvärre är jag inte riktigt den som lyssnar. När jag hade haft två feberfria dagar började jag jobba. Inte hela dagar och inte alla dagar, men ändå. Antagligen hade jag mått bra av att vara sjukskriven några dagar till, men det struntade jag i. Nu vet jag att det växer upp en skog av förmanande pekfinger mot mig, med budskapet “ingen tackar dig om du inte tar hand om dig”. Exakt det som jag brukar säga åt andra.
Men om det är nåt jag är, så är det envis. Jag är inte dödssjuk. Mitt mående sågar upp och ner. Ibland känner jag mig så gott som normal. Ibland känner jag mig väldigt trött med huvudvärk. Men jag tänker inte lägga mig ner och göra ingenting.
Tre dagar deltog jag i en utbildning. Det var tungt, men givande. Jag ville verkligen vara där på plats. Jag fick åka med en kollega och behövde inte köra själv och jag tog en tidig kväll den andra dagen och sov länge. Så jag hävdar att jag tar hand om mig. Jag lyssnar på vad jag orkar och smyger in vila där jag kan. Samtidigt som jag vägrar lägga mig platt.
När jag läser vad jag skriver, skrattar jag åt mig själv. Jag är så gräsligt envis och går mot alla råd jag vanligtvis ger andra. Jag lyssnar inte på de välmenta råden jag får och jag är ett dåligt exempel för andra.
Nåja, så vitt jag vet skadar jag ingen annan och tyvärr, ni får dras med mig sådan som jag är. Nästa vecka är jag ledig fyra dagar, så då ska jag ta det lugnt, jag lovar!