Av sånt blir jag glad

      Kommentarer inaktiverade för Av sånt blir jag glad

När jag nu är inne på temat facebook så ska jag passa på att berätta om en väldigt trevlig sida av facebook. Nämligen möjligheten att få feedback.

Att skriva något på sociala media känns mindre personligt än att säga det rakt i ansiktet på någon. Det har lett till att det är lätt att skriva hatiska inlägg som delas över hela världen på ett ögonblick. MEN det ger också möjligheten att skriva beröm och fina saker. Fast de brukar inte spridas lika lätt över hela världen. Det här inlägget jag tänker på behöver inte heller spridas så långt, för mig räcker det nästan att jag fick läsa det. Eller nåja, jag vill ju dela det med dig också för jag tycker det är så hjärtligt och fint. Förutom ett litet sakfel då…


Tänk att få bli kallad värsta bästa prästen! Det är en titel jag gillar! Men sen, jag har INTE en 1200 kubiks HD. Där hade ryktet dragit till med en aning extra. Visst har jag en motorcykel, men det är en betydligt mindre imponerande hoj. Det är väl bäst att jag sätter in en bild på vrålåket, så har vi det avklarat också.


Bilden är snart 10 år gammal, men den är så fin så den får duga. För hojen är fortfarande den samma. Det är en Honda NT 650 Deauville. En trevlig hoj med lagom många väskor så jag får alla tusen grejer jag behöver med mig när jag är ute och åker. Oj, nu började det klia i fingrarna att planera någon längre resa igen! Hoppas det blir vår fort nu.

Tillbaka till saken. Att bli taggad på facebook av församlingsbor som skriver positivt om mig är en ära. Sen får jag hoppas att de är lika frimodiga att påpeka sånt jag gjort tokigt så att jag får en chans att bättra mig. Så ibland är facebook nog inte så tokigt!

Vår relation har förändrats

      Kommentarer inaktiverade för Vår relation har förändrats

Alltså det är min relation till facebook jag talar om. På sistone har det mer och mer börjat kännas som att facebook är ett arbetsredskap, framom ett ställe där jag hänger med mina vänner. Visst finns mina vänner på facebook, men sedan jag blev prästvigd och en offentlig person har jag fått många nya vänförfrågningar av människor jag inte ens känner. Så jag har behövt fundera över vilka förfrågningar jag godkänner och hur jag kategoriserar dem.

Min princip för att godkänna vänner på facebook är att jag i regel vill träffa dem personligen åtminstone en gång innan jag godkänner vänförfrågan. En annan princip är att jag åtminstone ska kunna prata bort ett par minuter kring väder och vind om vi springer på varandra någonstans. Hur jag kategoriserar mina facebookvänner behåller jag för mig själv, men jag har flera olika nivåer av närhet. Som du säkert förstår gör jag inlägg som inte alla kommer åt att se.  Somliga saker delar jag med mina närmaste vänner, andra saker skriver jag offentligt så att även den som inte finns på min vänlista kan se det.

Sen är ju facebook verkligen ett arbetsredskap också, eftersom jag är en del av redaktionen bakom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (jo, det är ett hopplöst långt namn – vi vet!) och där gör jag regelbundet uppdateringar tillsammans med de andra redaktörerna. Det är ett rejält arbete som ligger bakom inläggen, så där är facebook verkligen inte ett ”hänga med kompisarna”-ställe. Fast visst har ju redaktionen blivit mina vänner också…

Det här har gjort att mitt förhållande till facebook inte längre är så okomplicerat. Och då har jag inte ens pratat om all hemlig övervakning som facebook lär syssla med. Let’s not even go there! Ändå kan jag inte ens längre tänka mig att lämna facebook. För samtidigt som det känns lite jobbigt med facebook, så är det ett härligt enkelt sätt att hålla sig ajour med en massa saker. Till exempel är det lätt att berätta för alla att jag lagt upp ett nytt blogginlägg, som det här.

Ändå har jag en känsla av att jag spenderar allt för många timmar scrollande på telefonen för att kolla om det dykt upp nåt nytt i mitt flöde. Kanske jag borde införa lite principer för hur ofta jag får öppna facebook per dag också?

Hur ser ditt förhållande ut till facebook? Berätta gärna!

Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu.

      Kommentarer inaktiverade för Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu.

Nu är vi bara några dagar ifrån dagen D när rösterna ska avläggas i biskopsvalet. På tisdag eftermiddag klarnar det om vi har en ny biskop eller om det blir en omgång till och vilka kandidaterna i så fall är. Det är en spännande tid. Det talas för och emot, det vägs erfarenhet mot utbildning, person mot person. Antagligen finns det ännu en del personer som funderar hur de ska rösta. Själv har jag poströstat och förhoppningsvis har rösten också kommit fram. Det är inte självklart längre när vi talar om att lägga ett viktigt dokument i ett kuvert med frimärke på.

När jag läser spridda kommentarer mellan aktiva i valarbetet tänker jag på hur mycket som förändrats och samtidigt hur lite. Av de fyra kandidaterna är en kvinna och tre män. Det borde inte ha någon betydelse. Vi borde inte göra skillnad på vilket kön kandidaterna har, för könet i sig är inget arbetsredskap som behövs i biskopens ämbete. Ändå återkommer vi till att det är en kvinna och tre män som vill bli biskop, Lisa, Sixten, Bo-Göran och Harry.

Är könet betydelselöst? Det finns städer som infört anonym arbetsansökan för att minska betydelsen av faktorer som kön, ålder, etnicitet och ge de sökande en mera jämlik chans att ta sig till intervju. Tänk om vi hade anonym kandidatur i biskopsvalet? Tänk om vi bara hade kandidat A, B, C och D? Tänk om vi bara fick se deras meriter utan namn och ålder? Hur skulle det se ut?

Nu får vi komma ihåg att vi rör oss i ankdammen Borgå stift där alla känner alla, så det skulle ta typ 5 sekunder så skulle någon kunna namnge kandidaterna utgående från CV:n ändå. Men ändå. Det är värt 5 sekunder av tankeverksamhet att fundera på vilka möjligheter och utmaningar det skulle ge.

De meriter som våra kandidater har ställs emot varandra. Jag tycker mig se att det finns två olika måttstockar. Eller kanske det ändå bara är en, för den andra har fortfarande inte blivit krönt och befunnen godkänd. Det är enligt den manliga måttstocken kandidaterna mäts och då tycks en kvinnas meriter inte uppfylla måttet riktigt lika fullt ut som de manliga kandidaternas meriter.

Lisa har annorlunda meriter än männen. Hon har valt, kallats och styrts till att välja andra vägar än män vanligtvis gör. Hon har sett kyrkan inifrån, utifrån och från sidan. Hon har mött människor i olika livssituationer och hon har vandrat med dem i deras liv. Hon har erfarenhet av att söka stillheten. Hon har erfarenhet av teologi och tro så som den tar sig uttryck bland gräsrötterna. Hon har erfarenhet av ledarskap tillsammans med vanliga församlingsmedlemmar i förtroendeuppdrag. Hon har erfarenhet av att formulera det glada budskapet så att det når många genom massmedia.

Kyrkan kämpar med ett ständigt fallande medlemskap. Kyrkan har haft män i ledande positioner i två tusen år. Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu. Tänk om vi kunde rösta fram Lisa till biskop?

Biskopen och den heliga Anden

      Kommentarer inaktiverade för Biskopen och den heliga Anden

Jag stod framför bokhyllan och valde något att bläddra i medan jag åt min medhavda lunch. Jag tog en bok, men satte den tillbaka. Jag valde en annan. I den boken fanns det artiklar skrivna av flera personer i Borgå stift. Jag satte mig med lunchen och läste den första artikeln, författad av biskop Björn. Plötsligt ser jag att det han skrivit passar ihop med söndagens text som jag ska predika över. Hans tankar väcker nya tankar i mig och plötsligt har jag något att utgå ifrån.

Jag tänker att jag nog fick hjälp att välja bok. Att jag fick hjälp att bläddra rätt. Att den heliga Anden inte bara är aktiv på söndagar när jag står i predikstolen, utan nog verkar också på en lunchrast på en helt vanlig onsdag.

Forum som oas

      Kommentarer inaktiverade för Forum som oas

Det har ordnats Forum för präster och vilken oas det har varit! Vi var inte så väldigt många för tydligen har infon gått många förbi. Den här gången var andra gången det ordnades, och jag hoppas verkligen att det ska bli en årligen återkommande träff!

På programmet stod inspiration för att predika i en mångkulturell församling. Nu kanske du undrar att hur många av Borgå stifts präster som verkar i en mångkulturell omgivning, men mitt svar är att samtliga gör det. På sätt eller annat. Man kan ju tänka att vi alla människor är olika och samtidigt väldigt lika. Som inspiratör var kyrkoherden Malin Strindberg från Skärholmens församling inbjuden och visst fick hon oss att tänka i nya banor. Härligt! Det här var exakt det jag saknat.

Andra dagen funderade vi tillsammans kring prästens vardag. Stiftssekreteraren för personalvård Virva Nyback bad oss måla vår vardag och det blev en hel massa olika konstverk. Mitt eget ser du här:

Men det är verkligen fascinerande hur olika vi målade vår vardag. Här ser du tre andra prästers verk. Efter att vi målat fick vi sätta oss i grupper och dela våra tankar kring våra konstverk och vår vardag. Fast bilderna ser olika ut och fast vardagen är olika för olika präster hade vi ändå många gemensamma beröringspunkter i våra berättelser.

 
Som du ser av bilderna är prästers jobb mångfacetterade och sammanhängande på samma gång. För någon känns det som att man behöver sätta sig under ett träd och läsa. Eller är det en vulkan? För någon ser det ut som ett lapptäcke och för någon består arbetet av olika element som ändå hänger ihop på nåt sätt.

Att få träffa andra präster med olika uppgifter och olika antal arbetsår i bagaget är härligt. Vi var nog alla rörande överens om att det här är just vad vi behöver. Att få dela, ventilera, jämföra och uppmuntra gör gott när man snurrar på i sina egna cirklar för det mesta.

 

Tredje dagen fick vi höra om hur det kan fungera med modularbetstid. Andliga arbetare har ju inte arbetstid och ibland är det problematiskt. Det finns de som arbetar nästan ihjäl sig och det finns de som inte gör just något alls. De allra flesta ligger ändå någonstans däremellan. Men sen är det ju också det här med att präster bara jobbar på söndag… Med modularbetstid och planering av arbetet visualiserar det för andra att präster kan ha väldigt mycket jobb hela veckan. Det var väldigt nyttigt att få höra om hur de försök som finns har utfallit och upplevts! Exakt det här behövde vi!

Mellan varven vankades det god mat och många samtal om smått och stort. Att få komma bort hemifrån på ”hotellsemester” var exakt det vad jag behövde!

Jag kanske inte behöver säga det, men jag är verkligen nöjd! Tack alla inblandade för de fina dagarna!

Aftonandakt i radion

      Kommentarer inaktiverade för Aftonandakt i radion

Det kan var lite nervöst att hålla sin första andakt. En andakt där man inte bara läser upp texter och böner som någon annan skrivit, utan där man själv formulerat sina tankar blir väldigt personlig och genast stiger nervositetsgraden. Jag höll min första egenproducerade andakt i radion den 31. augusti 2015. Jag är kanske inte funtad riktigt som alla andra? Det var inte i direktsändning förstås, utan den hade bandats några veckor på förhand och jag tyckte det kändes bra. Där fick jag hålla andakten i en radiostudio med en trygg redaktör vid min sida utan någon som tittade på mig. Att det sen var tusentals som lyssnade på radion gjorde mig inte alls nervös för dem såg jag aldrig.

Tydligen gick det bra den gången, för jag fick komma tillbaka och göra flera. Faktiskt så har jag hållit några radioandakter per år sedan dess. Efter att de gått ut i etern ligger de alltid en månad kvar på Arenan, men sen har jag också publicerat dem i textformat under ORDET ÄR MITT, så du kan läsa dem där om du vill.

Ikväll kl 19.15 kan du åter höra mig på YLE Vega. Om du inte hinner lyssna då, finns andakten efter kl. 19.30 åter tillgänglig  på Arenan i en månad framöver. Jag skulle gärna publicera den i textformat också, men av någon underlig anledning har jag lyckats tappa bort filen! Om jag hittar den lägger jag upp den senare.

Jordbruk och ordbruk

      Kommentarer inaktiverade för Jordbruk och ordbruk

Idag har jag predikat över liknelsen där Jesus berättar om såningmannen som går ut och kastar utsädet vilt omkring sig. Så kanske du aldrig förr hört liknelsen beskrivas förr, men om man ska lyckas slänga utsädet på vägkanten, på berghällen, bland tistlarna och i den goda jorden så ska man nog kasta utsädet med fart och lite vårdslöst. En liknelse är ju alltid en story med en poäng och då får man väl ursäkta om den överdriver något för poängens skull.


Jag tyckte att det här inte var någon lätt text att predika över, för den är liksom klappad och klar med Jesu egen förklaring och allt. Men, bara jag fick en puff så kom jag igång och en knapp timme före gudstjänsten var predikan nedtecknad. Inte alls optimalt att lämna predikoverkstaden till så sent, men faktum är att jag ”tuggat” på texten hela veckan. Så i morse var det bara att skriva ner tankarna.

Som vanligt kan du läsa mitt predikoutkast om du klickar på länken ”ordet är mitt” i balken uppe på sidan under bilden. Eller så om du är lite lat, klickar du HÄR.

I nöden prövas vännen

      Kommentarer inaktiverade för I nöden prövas vännen

Ordspråket säger att i nöden prövas vännen. Det gäller även ett arbetslag.

Varje gång det händer något oväntat och omvälvande behövs det flexibilitet och gemensamma krafter för att på något sätt gå vidare. Dels för dem som drabbats och dels för dem vars vardag rullar på som vanligt oavsett att det hänt något. Jag tror de flesta av oss har hört ordet krisplan. Man tänker att en sådan är bra att ha, men många gånger kan det hända att den är gammal och står någonstans och dammar. Ända tills krisen slår till. Då borde den vara up-to-date och framme på fem röda sekunder. För det tragiska är att mindre och större kriser kommer förr eller senare och det är otroligt viktigt att vara förberedd när det väl sker.

Men oberoende av om krisplanen finns eller inte, om den är gammal eller ny så måste krisen hanteras på något sätt. Nu drabbades min församling av en helt oförutsedd kris. Min roll i hanterandet av krisen är inte särskilt stor, men jag ser med värme på hur arbetslaget sluter upp och jobbar tillsammans. Jag kan inte låta bli att imponeras av styrkan som finns i gemenskapen. För egen del är jag glad över att jag hade luft i kalendern som nu gör att jag har möjlighet att dra mitt strå till stacken. Ibland finns det en orsak till att det inte är fullbokat, man vet bara inte om att det finns uppgifter som väntar.

På måndagskvällen var kyrkan i Pargas öppen för alla dem som kände att de behövde någonstans att ta vägen med sin sorg, saknad och förtvivlan. Vi var flera anställda på plats för att stöda alla dem som strömmade till. Andakten som hölls var en fin stund med ljuständning, bibelläsning och körsång. I en stund där det inte fanns några ord att säga, finns orden ändå där genom psaltarpsalmerna. Bibeln är verkligen en källa att ösa ur, speciellt när det känns som allra mörkast.

Åter en gång känns det otroligt meningsfullt att få vara en medvandrare i församlingens tjänst. Jag kan inte göra det skedda ogjort, det kan ingen av oss, men jag kan vara där och lyssna, dela ut näsdukar och kramar.  Så enkelt och samtidigt så svårt.

Här nedan en bild från församlingens hemsida.

https://www.facebook.com/vasfor/photos/a.1330859890285232/2044242322280315/?type=3&theater

Houtskär tur och retur

      Kommentarer inaktiverade för Houtskär tur och retur

Jag sitter på färjan. Jag är på väg hem. Det är 12 timmar sen jag satt på samma färja på väg åt andra hållet. Det är ingen som tvingat mig till det här. Jag hade kunnat ta en senare färja i morse.

Så varför gör jag då så här? Kanske för att jag trivs i mitt arbetsrum. Kanske för att jag får mest gjort på förmiddagen.

Men alla dagar ser inte likadana ut. Nån annan dag kanske jag mest sitter hemma och läser och tänker…

Steget mellan liv och död är så försvinnande litet

      Kommentarer inaktiverade för Steget mellan liv och död är så försvinnande litet

Det var en helt vanlig söndag. Jag åkte till jobbet och förrättade högmässa. Vi var rätt många i kyrkan och stämningen var fin. Dagens tema är den oförtjänta nåden och jag har redan flera gånger tänkt att uttrycket är lite av tårta på tårta. För mig betyder nåd redan i sig, att man får något man inte är förtjänt av. Så att tala om den oförtjänta nåden blir en dubblering. Jag predikade ändå inte om den här dubbleringen utan om att Gud älskar oss trots att vi inte förtjänar det. Han ger oss sin nåd. Vill du läsa min predikan noggrannare så kan du klicka här.

Efter högmässan, när jag satt i bilen på väg hemåt, hörde jag på radionyheterna om den fruktansvärda, tragiska olyckan i Himos som drabbat min församlings konfirmander. En pojke har dött. Jag blev alldeles till mig. Jag känner inte konfirmanderna, men ändå berör nyheten mig starkt.

Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt allt det här är, men jag vet att det är förskräckligt. Jag läser all information jag hittar på nätet. Jag vet lika lite som alla andra som inte är direkt involverade. Just nu behöver jag inte veta mera.

Just nu har världen stannat för en familj, för en konfirmandgrupp, för ledarna.
Just nu räcker det att vi, som inte är så nära, bär dem i bön.

Om du vill kan du delta i min bön:

Herre, hör de de förtvivlades rop!
Ta emot deras klagan, deras sorg.
Håll dem nära dig,
nu när de känner sig övergivna av dig.
Ge dem kraft att leva, ett andetag i gången.
Ge oss kraft att gå vid deras sida,
utan att vika undan för det outhärdliga.
Herre, du som vet vad lidande är,
var du också här.
Amen.