Det var en helt vanlig söndag. Jag åkte till jobbet och förrättade högmässa. Vi var rätt många i kyrkan och stämningen var fin. Dagens tema är den oförtjänta nåden och jag har redan flera gånger tänkt att uttrycket är lite av tårta på tårta. För mig betyder nåd redan i sig, att man får något man inte är förtjänt av. Så att tala om den oförtjänta nåden blir en dubblering. Jag predikade ändå inte om den här dubbleringen utan om att Gud älskar oss trots att vi inte förtjänar det. Han ger oss sin nåd. Vill du läsa min predikan noggrannare så kan du klicka här.
Efter högmässan, när jag satt i bilen på väg hemåt, hörde jag på radionyheterna om den fruktansvärda, tragiska olyckan i Himos som drabbat min församlings konfirmander. En pojke har dött. Jag blev alldeles till mig. Jag känner inte konfirmanderna, men ändå berör nyheten mig starkt.
Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt allt det här är, men jag vet att det är förskräckligt. Jag läser all information jag hittar på nätet. Jag vet lika lite som alla andra som inte är direkt involverade. Just nu behöver jag inte veta mera.
Just nu har världen stannat för en familj, för en konfirmandgrupp, för ledarna.
Just nu räcker det att vi, som inte är så nära, bär dem i bön.
Om du vill kan du delta i min bön:
Herre, hör de de förtvivlades rop!
Ta emot deras klagan, deras sorg.
Håll dem nära dig,
nu när de känner sig övergivna av dig.
Ge dem kraft att leva, ett andetag i gången.
Ge oss kraft att gå vid deras sida,
utan att vika undan för det outhärdliga.
Herre, du som vet vad lidande är,
var du också här.
Amen.