Det har hänt sig att jag fått höra att jag är klok. Att jag har saker att säga som man vill lyssna till. Någon har kallat mig för mentor och någon har sagt ”du som vet allt”. Det är stora ord. Allt för stora ord.
För det mesta lyckas jag lägga undan de stora orden i min lilla tacksamhetsbok där jag sparar sådant som gjort mig glad. För om jag skulle gå omkring och tänka på alla stora ord jag fått höra hela tiden skulle jag snart spricka av överdimensionerad stolthet. Jag upplever inte att jag är särskilt klok eller att jag skulle ”veta allt”. Jag är en högst vanlig medelålders kvinna, det tror jag i alla fall.
Just nu känner jag att jag inte har något alls att säga. Jag har inga lämpliga bibelverser att slänga kring mig och jag har ingen aning om vart den här världen är på väg. Innanför prästkragen känner jag mig mycket liten. Hur tänkte Gud riktigt när han kallade mig?
När jag sätter ord på tanken slår det mig att jag är i gott sällskap. Hur många av bibelns personer var inte rädda, motsträviga, ofullkomliga, vanliga människor?
Som det står i boken ”Alltid älskad”:
”Det finns säkert många anledningar till varför Gud inte skulle kalla just dig.
Men oroa dig inte…..du är i gott sällskap:
Mose stammade,
Patriarken Jakob var en lögnare,
Petrus var rädd för döden,
Profeten Jona flydde från Gud,
Moses syster Mirjam gillade att skvallra,
Noa drack sig berusad,
Thomas tvivlade.”
Så kanske, kanske Gud kallade just mig, för att jag är en högst vanlig medelålders kvinna?
