Här kommer nu andakten jag skrev om i förra blogginlägget.
Alla mina andakter och psalmsångssnuttar hittar du i balken ovanför texten under ordet VIDEOKANALEN
Nu är det ju inte bara text som ska produceras, utan också videomaterial. Iförrgår kämpade jag med att få en ynka liten andakt så som jag ville. Jag tappade räkningen på provsnuttar och omtagningar innan jag var nöjd. Ibland skrällde ljudet. Ibland hörde man mina andetag. Ibland blev bilden sned. Ibland var ljuset för dåligt. Ibland blåste det för mycket. Ibland stakade jag mig på orden. Ibland gick det nästan bra.
En skärmdump från den kommande andakten
När jag trodde att jag hade andakten ”på burk” hade jag ändå en massa irriterande vindbrus i ljudet. Det upptäckte jag när jag kontrollerade filmsnutten i datorn. Så igår blev det ett nytt försök. Jag besökte tre stränder innan jag hittade en skyddad vik som lämpade sig för inbandning. Sen drog jag genom andakten för sjuttioelfte gången och när jag ska kolla hur det blev ser jag att jag inte bandat alls. Suck. Sjuttiotolfte gången blev det sen den slutliga versionen.
Det skulle säkert vara lättare att ha någon med som kamerapersonal, men ensam har jag mera frihet att prova på olika saker i det oändliga, utan att den andra blir nervös på mig. Dessutom har jag ju inte helt växt ifrån mitt två-åriga jag som deklarerade ”kan själv”.
Andakten jag spelade in igår kommer ut på församlingens facebooksida i morgon kväll kl 18. Tills dess får du ge dig till tåls.
Jag satt och svettades med texten. Jag skrev den och tyckte den blev sådär. ”Nåja, det får duga”, tänkte jag. Deadline var några dagar fram i tiden. På morgonen samma dag som deadline var kl. 12.00 läste jag genom min text igen. Nej. Jag gillar inte det här. Det är bara svammel och flum.
Jag tog de första raderna, men skrev om resten. Någon mening till från första texten fick ännu följa med. Jag läste genom min text och tänkte, ”Nåja, det får duga” och slängde iväg texten på e-posten. Mottagaren svarade ganska snabbt, ”tack för en fin text.” Så brukar hen vanligtvis svara. Jag tyckte fortfarande att texten var sisådär, ingen höjdare precis, men den får duga.
Idag finns min text publicerad i lokaltidningen (och i arkivet ORDET ÄR MITT). En läsare skickar ett meddelande: ”Tack för dagens ord…” och jag blir förstås glad. Ändå bär jag fortfarande på känslan av att texten inte är något speciellt.
Det är intressant det där med ens egen kritikerröst och kravnivå. VAD borde jag ha skrivit för att själv ha varit nöjd med texten? Jag vet inte. Vilka texter jämför jag mig med när jag inte är nöjd med mina egna? Björn Vikström, Maria Sundblom Lindberg, Amanda Audas-Kass, Siv Sandberg, Sofia Torvalds och Anna-Lena Laurén skriver texter jag gillar. Men så är de ju också professionella skribenter som skrivit massor och lärt sig på vägen.
I och för sig skriver jag nog också ganska mycket när man räknar ihop blogg, predikningar, tal, texter till Församlingslyktan och kolumner. Men, skillnaden är kanske den att det är mera sällan någon kritiserar och redigerar mina texter. Jag tror ju att det är av sådant man lär sig. I samspelet med någon annan. Så länge jag bara skriver som jag vill förblir mina texter – tja, oredigerade.
När jag tänker efter så är mina texter också ”brukstexter” som jag inte filar och jobbar med någon längre tid. När jag har skrivit texten så är den klar. Ett klick och den är publicerad. Den text jag arbetat mest med hittills är min pro gradu. Där skrev jag, skrev om, ändrade, skrev om igen. Och det var en intressant process, stundvis jobbig, stundvis riktigt blä, men den gav mersmak och någon dag ska jag nog, kanske, eventuellt, möjligtvis, skriva en bok.
Påskhelgen kom och gick. Förhållandevis obemärkt smög den förbi mig. Jag har aldrig varit någon stor påskpyntare, eller påskfirare. Påsktidens gudstjänster ger min påsk stadga. Memma och pascha vill jag äta till påsk och något påskägg slinker ner i förbifarten men det mesta andra är sådant som jag klarar mig utan.
Så den här påsken, bortsett från att gudstjänsterna inte kunde firas som vanligt, har passat mig mycket bra. Jag börjar inse att min introverta sida kanske är större än jag trott. Jag brukar kalla mig för social ensamvarg, för jag behöver både sociala kontakter och ensamhet, men just nu verkar ensamvargen ta större utrymme. Kanske är det för att det finns så mycket att tänka på just nu? Eller är det kanske för att situationen tillåter ensamvargen mera utrymme?
Hur som helst så har jag varken djupa visdomar eller många upplevelser att bjuda på just nu. Det mesta snurrar på i sin egen takt i ovissheten om framtiden. I psalmboken finns i alla fall ord för alla tillfällen. Den här passar väldigt bra just idag.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder
– vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer:
skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Lina Sandell, Psalmboken nr 391
Jag talade med en församlingsmedlem som bad mig utföra ett av prästens viktigaste uppdrag, med tillägget ”om det inte är till besvär?”. Det tillägget gör mig mjuk inuti, full i skratt, riktigt ledsen och lite förbannad, allt på samma gång. Den ödmjukheten´som frågan signalerar gör mig mjuk inuti. Full i skratt blir jag för att någon tänker att det är ett besvär för mig att göra mitt jobb, jag får ju lön för att göra det! Ledsen blir jag för att någon tänker att prästen har bättre saker att lägga sin tid på än att ta hand om sina församlingsbor. Och förbannad blir jag för att någon, någon gång, någon stans planterat den tanken i människors tankevärld.
Församlingsbon tänkte att det på något sätt var själviskt att be om prästens tid för sin egen del. Men att be en präst göra sitt jobb, följa sin kallelse och gå i Guds ärenden är aldrig själviskt. Gud gjorde sig rejält med besvär när han föddes till människa, gick omkring och försökte lära oss något och till slut, det allra besvärligaste, dog på ett kors. Så en präst ska väl nog kunna besvära sig med att ge en timme av sin tid för en församlingsbo?
Så kära du, om det känns så att du behöver prata med en präst så ska du inte fundera på om du är till besvär! Ta kontakt, be om hjälp.
Förvisso har präster också bara 24 timmar i dygnet, så det kan hända att just din präst, just nu har väldigt fullt upp, men det brukar nog gå att komma överens om en stund för dig också. Hur det ligger till vet man aldrig före man frågat.
Det är vanligt att det firas andakt på åldringshem och serviceboenden, speciellt inför de stora helgerna. Servicehuset Fridhem är inget undantag. Vi hade bokat in en andakt med nattvard på skärtorsdagen redan för länge sen, men med undantagstillståndets reglerna kunde ju inte den bli av. Eller kunde vi ändå fira andakt? Utan nattvard?
Jag hade funderat på diverse digitala substitut, men det är ju så viktigt att få ses, på riktigt, inte via nån liten skärm! Och det är viktigt att det är den egna prästen. Via skärm kan man sen se vem som helst, när som helst.
Och lösningen var inte särskilt svår att genomföra sist och slutligen. För servicehusets matsal har stora fönster in mot innergården. Så, idag har jag firat andakt med boare och personal på Fridhems servicehus!
Jag stod utanför fönstret och med hjälp av två telefoner, en extern mikrofon och en bluetooth-högtalare kunde deltagarna höra mig på insidan. Det var en lite fördröjning av ljudet, men det kunde vi leva med.
Notera också den fina psalmtavlan jag klistrat på fönstret!
Efteråt fick jag höra att boarna varit riktigt nöjda över att ha fått se och höra mig. Jag var där med dem, fast jag inte kunde vara hos dem. Härligt när man kan fira andakt tillsammans fast man är på varsin sida om ett fönsterglas!
TACK till Asta som förevigade denna märkliga, historiska andaktsstund!
På facebook kan man bli påmind om vad man gjort en viss dag ifjol, förrförra året eller för många år sedan. I dag upptäckte jag vad jag gjort för två år sedan och blev lite varm i hjärtat.
Klicka på bilden för att se den som större.
Det här var min första gudstjänst i Houtskär. Vikarierande predikobiträde med till hörande kyrkråtta och assisterande församlingsbo vid pianot. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle bli Houtskärs präst, men här är jag nu och älskar mitt jobb och min församling.
På vägen till jobbet idag tänkte jag faktiskt att skulle jag inte vara så stenhårt rotad i mitt hem i Nagu och att det i övrigt skulle fungera för min man också, så skulle jag bra kunna tänka mig att bo i Houtskär.
I min tidigare blogg I skuggan av domkyrkan som följde min studietid skrev jag så här om dagen:
Klicka på bilden om du vill läsa hela blogginlägget.
Då hade jag siktet inställt på att börja tjänstgöra i en annan församling. Jag såg fram emot att få pröva på något nytt. Att vara predikobiträde i Houtskär var ett kort inhopp för att hjälpa till när församlingens präst sökt sig vidare och det blev ett glapp mellan präster.
Det var flera som var av åsikten att jag nog bra gärna kunde bli kvar, även när jag blivit prästvigd, men envis som jag är sökte jag mig åt ett annat håll. Men jag kan nu vara hur envis jag vill, Gud är ändå betydligt mycket mera envis. Där blir jag alltid tvåa. Men han är också snäll och har tålamod med mig. Så jag fick ta mig en kort sväng till grannförsamlingen innan jag till slut ändå fick ge mig och ta emot tjänsten i Houtskär.
Och idag är jag glad för allt jag fått!
För ungefär en vecka sedan kände jag att jag inte hade något att säga. Och det allra bästa när man inte har något att säga är att vara tyst. Sen är det värre om man ändå tvingas till situationer där man förväntas ta till orda, så där som att förrätta en gudstjänst och predika. Förvisso finns möjligheten att låta tystnaden tala, men de flesta försöker ändå säga någonting i sin predikan.
Som tur är har jag inte varit i den situationen just nu. Inte ens idag behövde jag predika. Jag fick lov att vara liturg och överlåta predikandet till min kollega. Och det märkliga var, när jag förberedde gudstjänsten, att jag plötsligt tyckte att det var fantastiskt roligt att få förbereda en gudstjänst igen! Det har gjort verkligt gott att få ta en paus!
När man är präst i en liten kapellförsamling så är det normalt många gudstjänster och andakter att förbereda i månaden. Ibland kommer känslan över mig att jag inte har något att säga. Jag tror att det är helt okej. För vanligtvis går känslan över bara jag ger den en liten stunds utrymme. Det kan räcka med att notera den och göra något annat en stund. Till exempel ta en promenad eller diskutera känslan med någon annan.
Gudstjänsten idag var, som de flesta andra gudstjänster nu i corona-tider, en strömmad gudstjänst utan församling på plats i kyrkan. Om du inte råkade se den just när den gick ut så ligger den kvar på nätet. Via församlingens hemsida hittar du alla församlingens inspelade gudstjänster. Klicka bara på den blåa understreckade texten ovan, så kommer du rätt med en gång. Eftersom dagens gudstjänst inte ännu är insatt på hemsidan ger jag också snabblänken till dagens gudstjänst på facebook.
En annan nyhet är min egna Youtube kanal Skärgårdspastorn där jag lagt upp ett par psalmer och en andakt så här långt. Dit hittar du i fortsättningen lättast genom länken VIDEOKANALEN längst uppe i balken.
Jag har en väninna som varje kväll lägger upp tre saker hon är tacksam över på sin facebook-sida. Hon började med det när hon kände att allt hon läste var så negativt att hon behövde påminna sig själv om att det trots allt finns goda saker i livet. Speciellt nu när livet plötsligt blev så annorlunda.
Precis som att det är helande att gråta är tacksamhet något som förbättrar livskvaliteten. Att mitt i allt elände fokusera på det som ändå är bra, oberoende av om det är så trivialt som att glädjas över att man andas, att solen gick upp eller att en fjäril flög förbi ens fönster, så är tacksamheten en möjlighet att inte gräva ner sig i negativitet. Inte för att mina exempel egentligen är triviala. Fråga någon som är svårt sjuk! De sakerna är bara triviala när man mår bra och inte kämpar med några svåra problem.
Och det är kanske på den nivån vi behöver börja? Att notera att vi kan andas och kan njuta av solskenet och den flygande fjärilen. För om vi börjar notera de små sakerna så blir kanske de större sakerna ännu mera förunderligt goda? Och vi får ett annat perspektiv på våra problem.
Det kan hända att man inte vill skriva ut vad man är tacksam för åt alla, men man kan ju notera dem i sin kalender eller börja en tacksamhetsbok, en ny typ av dagbok. Det behövs kanske bara tre ord per dag. Det kan ju inte vara så svårt – eller?
Idag är jag tacksam för:
1) att jag har det så bra med jobb, hem och familj.
2) att jag har mat på bordet varje dag.
3) att jag har en ledig dag och får göra bara det som jag själv vill. TGIF!
Det händer sig ibland att jag går omkring och känner mig överfull av känslor. Det kan vara en cocktail av frustration, irritation, rädsla, sorg, osäkerhet, trötthet, otrygghet, och oro. Ibland kryddat med någon gnutta tacksamhet och glädje. När jag inte hittat något annat utlopp för alla känslorna, behöver jag få gråta ut.
Men att bara sätta sig ner och gråta är inte så lätt. Inte ens när man är till bristningsgränsen fylld av känslor som vill ut. Mitt (och många andras) knep är att se en film eller läsa en berättelse som garanterat får mig att gråta. Att se på Pretty Woman, Bodygard, Dirty dancing eller Borta med vinden fungerar för mig och många andra. Senast var det en bok om vänskap över generationsgränser som fick mig att gråta krokodiltårar.
I början av vårt förhållande blev min man verkligt förskräckt när jag satt ensam i soffan med en hög näsdukar, snyftande och gråtande. Han frågade oroligt vad som var fel och hade mycket svårt att tro mig när jag svarade ”ingenting”. Idag vet han att det bara är ett sätt att lätta på det inre trycket och låter mig gråta ifred.
Och det verkar vara vetenskspligt bevisat att tårar rensar mer än tårkanalerna. I YLEs artikel om varför vi gråter kan vi läsa att tårarna innehåller proteiner, hormoner och endorfiner. Speciellt hormoner kan man ibland ha mer än tillräckligt av.
Så det kan vara riktigt skönt att få gråta ut!
Den här bloggen använder cookies för att följa med hur många som besöker sidan. Vi samarbetar också med Google Analytics. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies. Lär dig mer