Jag satt och svettades med texten. Jag skrev den och tyckte den blev sådär. “Nåja, det får duga”, tänkte jag. Deadline var några dagar fram i tiden. På morgonen samma dag som deadline var kl. 12.00 läste jag genom min text igen. Nej. Jag gillar inte det här. Det är bara svammel och flum.
Jag tog de första raderna, men skrev om resten. Någon mening till från första texten fick ännu följa med. Jag läste genom min text och tänkte, “Nåja, det får duga” och slängde iväg texten på e-posten. Mottagaren svarade ganska snabbt, “tack för en fin text.” Så brukar hen vanligtvis svara. Jag tyckte fortfarande att texten var sisådär, ingen höjdare precis, men den får duga.
Idag finns min text publicerad i lokaltidningen (och i arkivet ORDET ÄR MITT). En läsare skickar ett meddelande: “Tack för dagens ord…” och jag blir förstås glad. Ändå bär jag fortfarande på känslan av att texten inte är något speciellt.
Det är intressant det där med ens egen kritikerröst och kravnivå. VAD borde jag ha skrivit för att själv ha varit nöjd med texten? Jag vet inte. Vilka texter jämför jag mig med när jag inte är nöjd med mina egna? Björn Vikström, Maria Sundblom Lindberg, Amanda Audas-Kass, Siv Sandberg, Sofia Torvalds och Anna-Lena Laurén skriver texter jag gillar. Men så är de ju också professionella skribenter som skrivit massor och lärt sig på vägen.
I och för sig skriver jag nog också ganska mycket när man räknar ihop blogg, predikningar, tal, texter till Församlingslyktan och kolumner. Men, skillnaden är kanske den att det är mera sällan någon kritiserar och redigerar mina texter. Jag tror ju att det är av sådant man lär sig. I samspelet med någon annan. Så länge jag bara skriver som jag vill förblir mina texter – tja, oredigerade.
När jag tänker efter så är mina texter också “brukstexter” som jag inte filar och jobbar med någon längre tid. När jag har skrivit texten så är den klar. Ett klick och den är publicerad. Den text jag arbetat mest med hittills är min pro gradu. Där skrev jag, skrev om, ändrade, skrev om igen. Och det var en intressant process, stundvis jobbig, stundvis riktigt blä, men den gav mersmak och någon dag ska jag nog, kanske, eventuellt, möjligtvis, skriva en bok.