Igår gick jag ut i skogen för att leta efter svamp.
Plötsligt hittade jag den här märkliga lilla gläntan.
Jag hittade lite trattkantareller, men mest av allt fick jag en fin promenad och en stund av lugn i sinnet.
Arbetslös – Värdelös?
Nu är jag då officiellt arbetslös och underligt nog for tanken ”värdelös?” genom mitt huvud. Varifrån kom den? För en människas värde kommer ju inte av vad hen gör, utan finns där för att hen är. Ändå, någonstans djupt i min hjärna finns tanken om att värdet sitter i det jag gör.
Det är ju lite samma sak som när någon frågar dig vem du är och du svarar med jag heter [ditt namn] och jag jobbar med [det du jobbar med]. Det är ju egentligen inte svar på frågan vem du ÄR utan på frågorna vad heter du och vad gör du?
Men vem ÄR jag om jag inte gör nåt? Hmmm…
Nåja, nu är det ju inte så att jag inte gör någonting, bara för att jag inte har ett jobb att ta itu med varje dag. Jag lär nog kunna hålla mig sysselsatt. Jag har 18 studiepoäng pastoralkurser att ta mig genom, en vävstol som lockar, en trädgård som kallar, ett hus att städa, två katter att gosa med, en äkta hälft att skämma bort, föräldrar att hjälpa, vänner att träffa, och säkert skulle det finnas frivilligarbete att engagera sig i till lust och leda. För att inte nämna alla de böcker jag vill läsa och bloggen som jag skriver.
Men kanske den här tiden är en tid för mig att låta tanken vänja sig vid att det är tillräckligt att man ÄR? Kanske jag nu får tänka långsamma tankar och vända fokus inåt?
Tack och farväl i bilder
Kommentarer inaktiverade för Tack och farväl i bilder
Före gudstjänsten på lördagen, medan kören sjöng upp och övade, passade jag på att ta en selfie, eller kanske jag borde säga prälfie, till minne av den speciella dagen.
Här är en bild på den underbara och STORA blombuketten jag fick av kapellrådet. Det jag inte har någon bild på är att jag dessutom fick motta stående ovationer!
Den lilla segelskutan med ingraverat Tack! hängde jag raskt upp i lampan ovanför köksbordet. Där påminner den mig om allt det fina. Segelbåtar påminner också om att när det blåser, då ska man hissa segel och utnyttja vinden. Ingen vet vad morgondagen för med sig, men med hissade segel kan man komma långt.
Den här tavlan överräcktes med orden om att den visar på den öppna dörren. En öppen dörr är en möjlighet och ett välkomnande. Jag skrev ett blogginlägg om den öppna dörrens teologi och den bilden verkar ha slagit rot och börjat växa. Jag ser att det inte är de stora orden som är viktiga, utan det vardagliga tilltalet och de välkomnande gesterna.
Alla gåvor, även dem som jag inte visat bilder av, och alla fina ord som jag fått höra är som juveler i mitt minne. Jag är rörd och alldeles varm i hjärtat. Jag är övertygad om att det väldigt långt är församlingen som gör prästen. Tack för att ni tog så väl emot mig och för att ni tagit hand om mig hela vägen.
…och tårarna rann, förstås.
Kommentarer inaktiverade för …och tårarna rann, förstås.
Så var sista gudsjänsten i Houtskär förbi för den här gången. Vi firade allhelgona gudstjänst med ljuständning för de avlidna. Kyrkan var full (med coronamått mätt) och det kändes fint att få leda gudstjänsten ännu en gång.
Efter gudstjänsten fick jag säga tack och hej till församlingsborna och jag, min tok!, hade bestämt mig för att ännu sjunga Björn Skifs Håll mitt hjärta för församlingen. Det gick si sådär och hade varit klokare att lämna ogjort. Mitt i sången överrumplade orden mig med full kraft. Rösten höll inte, men jag kom till slut. Jag kan ju ändå säga att tårarna rann på både mig och flera av församlingsborna.
Efter sången tackade kapellrådet mig med blommor och en liten segelbåt gjord av en församlingsbo. En annan församlingsbo hade målat en tavla av den öppna kyrkdörren och magnolian som blommade bredvid.
Ute på trappan efteråt gav ett par församlingsbor mig böcker och många kom och bytte några ord med mig. Denna underbara omtanke och vänskap som jag omfamnades av!
Åh, det var nog en fin stund som jag bär med mig för alltid.
Tack och tills vi ses igen, må Gud hålla dig i sin hand!
Dagens predikomanuskript finns som vanligt att läsa om du klickar här.
Note to self
Kommentarer inaktiverade för Note to self
Idag, på min lediga dag, hade jag ärende till Kyrkbacken. Det råkade sig så att jag tog mig tid att gå ett varv på kyrkogården. Där träffade jag dels arbetskamrater som inventerade gravarna, dels träffade jag några bekanta som jag pratade bort en stund med.
Det var några fina samtal som fick mig att inse att nästa år, när jag förhoppningsvis jobbar i en församling igen, ska jag se till att jag bokar in tid i min kalender för att finnas på kyrkogården på fredag och lördag i allhelgonahelgen.
Tänk vad fint om prästen skulle finnas där på kyrkogården, då när så många kommer för att pynta sina käras gravar och för att tända lyktorna. Med tid för spontana samtal och en rejäl lykttändare i fickan till hjälp när lyktornas ljus inte vill bli tända.
Mediabevakningen fortsätter
Kommentarer inaktiverade för Mediabevakningen fortsätter
Diskussionen kring kaplansvalet i Houtskär fortsätter i media. Den här gången i Kyrkpressen.
Jag är omnämnd och min bloggtext citeras. Jag publicerar det här mest för dokumentationens skull och tänker inte kommentera texten dess mera. Klickar du på bilden kommer du direkt till Kyrkpressens artikel och kan själv läsa vad som skrivs.
Tillbaka på jobbet
Kommentarer inaktiverade för Tillbaka på jobbet
Att vara tillbaka på jobbet och veta att det bara är den här ena veckan kvar ger mig kluvna känslor. Att nu veta vad som är bestämt är skönt, men samtidigt är det ju tråkigt och vemodigt att min tid på Houtskär tar slut. Även om det är inbakat en möjlighet om fortsättning i domkapitlets beslut om att tjänsten besätts på viss tid och att den ska lediganslås igen. Berättelsen slutar kanske inte här, kanske den bara tar paus. Det är det ingen som vet, förutom Gud.
Igår var jag på plats i Houtskär och träffade en del församlingsbor. Några stack sig in på kansliet och pratade bort en stund. Det var fina samtal och jag tar dem till mitt hjärta och begrundar dem, som det sägs om en annan kvinna i en annan tid.
Idag sitter jag hemma framför datorn hela dagen. Det är kursen som blev flyttad från Lärkkulla till nätet. Istället för att få träffa alla mina fina kollegor får jag nu se dem på skärmen här hemma. Det är ju inte alls samma sak, men inte helt illa det heller. Det är de spontana diskussionerna vid kaffe och mat och promenader som jag saknar mest med utbildning på distans.
Temat inspirerar och är rykande aktuellt: Kommunikation och växelverkan!
Jag bänkar mig vid Teams med anteckningsblocket och pennan i högsta hugg.
Nu kör vi!
Bara några dagar kvar
Kommentarer inaktiverade för Bara några dagar kvar
Efter fem veckor sjukledigt ska jag i morgon åka till jobbet för en sista vecka. Plötsligt känns tiden knapp. Det var ju ungefär en miljon grejer jag hade tänkt hinna göra innan jag lämnar över stafettpinnen till nästa präst.
Samtidigt tänker jag att det är så här i livet. Vi blir inte alltid klara med det vi tänkt göra innan det är dags att gå vidare. Och det är faktiskt helt okej. Men, ibland är det svårt och tungt att inse och acceptera och då är det bra att få öva i lite mindre skala. Som att lämna över ett projekt eller sluta på jobbet.
Så nu behöver jag se över min to-do-lista och prioritera det som står där. Vilka saker är sådana som absolut måste bli gjorda innan jag slutar? Hittills har jag kommit till att det finns ungefär en handfull viktiga saker som jag inte får glömma att fixa.
Det märkliga är ju att fast det händer saker i livet som berör oss på ett sådant sätt att det känns som om jorden borde stanna upp i sin omloppsbana, så fortsätter livet och jorden fortsätter snurra. Det som var en total vändpunkt för oss på ett personligt plan är för det mesta en liten, liten flugskit i mänsklighetens historia. Om det ens noteras.
Bilden är från en resa till Polen för några år sedan
Jag vill inte förminska personliga tragedier och sorger och allt vad som kan hända oss, men jag vill sätta det i perspektiv. Jag tror att perspektiv ibland kan hjälpa en att bearbeta det som hänt så att man så småningom kan resa sig och vandra vidare.
Det att jobbet tar slut för mig nu är inte ens en särskilt stor tragedi. Det är ett vägskäl och en ny möjlighet. Vem vet vad som väntar bakom nästa krök på vägen?
En stund av klarhet
Kommentarer inaktiverade för En stund av klarhet
Idag har domkapitlet i Borgå stift sammanträtt och kommit med följande utlåtande:
Det här betyder att processen kring tillsättandet av tjänsten i Houtskär tar timeout till nästa år.
Det här är fullständigt korrekt och ingenting att hänga läpp över. Det är inte det utslag Houtskärborna önskat, men eftersom jag inte är behörig och en behörig sökte tjänsten, är det här ändå det bästa utslag man kunnat få.
En perfekt dag att läsa sig bort
Kommentarer inaktiverade för En perfekt dag att läsa sig bort
När jag vaknade i morse öste regnet ner. Stundtals var det hagel och snöslask. Det var en riktigt höstlig morgon, men det passade mig utmärkt.
Jag åt morgonmål i lugn och ro läsande boken jag började på igår. Sen förflyttade jag mig till min fåtölj och fortsatte läsa min bok. Jag övervägde att tända en brasa i kakelugnen, men jag ville inte lämna boken, inte ens för en liten stund.
När jag ger mig tid att läsa skönlitteratur, om det sen är deckare, kärleksromaner eller historiska skildringar, så blir jag i det närmaste okontaktbar. Jag sjunker in i bokens värld och läser tills jag läst ut boken. Det är en fantastisk paus från verkligheten och jag kan utan problem läsa en hel dag och nästan hela natten om boken fångat mig.
Den här gången läste jag sista boken i Jan Guillous skildring Det stora århundradet. Som kuriosa får jag erkänna att jag ända sedan jag på en körresa i gymnasiet var uttråkad och lånade en bok av en av kompkillarna, det råkade vara Coq Rouge av Guillou, har jag varit förtjust i Guillous sätt att skriva. Efter den boken sträckläste jag alla de övriga nio böckerna i Hamilton-serien på en sommar och efter det har jag läst alla böcker han gett ut.