Har du stått i en kassakö någon gång och tyst för dig själv tänkt “Skynda på nu, sluta pladdra!” till den som stått före dig i kassan? Den där personen som på nåt sätt vill dra ut på stunden av småprat med kassapersonalen och som helt tydligt är svältfödd på att få prata med någon?
Jag har gjort det många gånger. Men jag har också många gånger tyckt rejält synd om dessa ensamma människor som måste uträtta ärenden för att alls få tala med någon på hela dagen.
Idag var jag den där personen. Det var ingen suckande kö efter mig och personalen var en bekant som jag känt länge. Vi pratade bort en stund om ditt och datt och när jag gick därifrån märkte jag att jag trots allt är lite svältfödd på småprat. Det där som man ägnar sig åt i kafferummet på jobbet, på lunchrestaurangen eller när man möter någon bekant i förbifarten.
Jag är inte ensamstående och jag har massor av vänner jag kan ringa till, men ändå, det där spontana småpratet blir borta när man bara sitter hemma.