Hur öppna och vidsynta vi än försöker vara tror jag att vi till en viss del lever i en bubbla, kanske särskilt på sociala media. Vi omger oss gärna med människor som har liknande värderingar som vi själva. Helt naturligt består våra bekantskapskretsar av människor som vi är släkt med, växt upp med eller bor nära, träffat genom arbetet eller genom hobbyn och intressen. Det är de vanligaste sätten att lära känna andra människor och jag tänker att det gör att vi har en hel del gemensamt helt automatiskt.
Den senaste veckan har min bubbla fyllts av en hel del diskussion om kyrkan och församlingen i media. Min hemförsamling, Väståbolands svenska församling har varit på tapeten, men även rikskyrkan har varit synlig i media genom att kyrkomötet sammanträtt den här veckan.
Diskussionen kring min hemförsamlingen känner jag att jag inte ännu kan kommentera. Det är väldigt tråkigt att församlingen ofta är intressant för media först när någonting är på tok, men vi får hoppas att det även ur detta kommer något gott i slutändan.
Det som rapporterats från kyrkomötet tycker jag är desto intressantare just nu. Tre saker har fastnat i mitt minne.
Ett. Kyrkomötet diskuterade kyrkans strategi för de följande fem åren och den går under rubriken Öppna dörrar. Ett citat ur strategin läste jag på Ulla-Maj Wideroos’ facebook-sida: ”Vi måste hålla dörrarna öppna, bege oss ut bland människorna och bjuda in människor. Kyrkans dörrar kan inte stängas för någon” och jag tänkte har de som skrivit ihop strategi läst min blogg? Mina tankar kring den öppna dörrens teologi tycks ligga precis i tiden!
Två. Kyrkomötet diskuterade frågor kring jämställdhet, könsneutrala titlar och att de patriarkala strukturerna gör att yngre kvinnor inte känner sig hemma och trygga i kyrkan. (Tidningen Kotimaa skriver om det här, dock på finska.) Alla de här sakerna tycker jag är viktiga och väl värda att diskutera av kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkan är fortfarande inte så jämställd som man skulle kunna önska. Utan diskussion på högsta nivå kommer vi heller aldrig dit.
Tre. Kyrkomötet beslöt enhälligt att kyrkolagen ska förändras så att det ska bli möjligt att hålla möten på distans med hjälp av digitala verktyg. Det här är helt suveränt, även utanför corona-tider. Distansmöten ger alla ledamöter möjlighet att delta, där var de befinner sig utan långa besvärliga resor till och från möten. Jag tänker på vår vidsträckta skärgårdsförsamling och jag tänker på församlingar där unga studerande vill engagera sig, men inte är på ort och ställe i veckorna och därför inte kan delta fysiskt i möten.
Jag vet att jag är jävig i frågan, men jag tycker inte att kyrkan har levt ut sin tid. Det finns mycket gott i kyrkan och det finns mycket kvar att ta itu med. Tråkigt behöver man i alla fall inte ha om man aktiverar sig i kyrkliga frågor!
Det bästa som kommit ur corona, är just dessa digitala sändningar från församlingen, tycker jag! Plötsligt blir jag jämlika alla andra! Jag kan delta i vilken mässa jag vill (som sänder digitalt)! Att använda rullstol är i 80 % av fallen ett hinder när det handlar om att besöka en kyrka. Jag förstår situationen, att man sällan vill “förstöra” utseendet på kyrkan (ja, det svaret har jag fått ett flertal gånger), men jag tycker absolut att tillgängligheten borde vara högre prioriterad för att skapa en mer jämlik kyrka. Allt detta, helt utanför ditt inlägg, men det var just ditt inlägg som drog igång mig. 🙂
Vad bra att jag drog igång dig! Jag tror att du igen gett mig orsak att skriva ett nytt blogginlägg på ämnet. 😉