Varma fötter – varmt i hjärtat

      Kommentarer inaktiverade för Varma fötter – varmt i hjärtat

En dag när jag kom hem hade jag ett tjockt kuvert som väntade på mig. Jag blev överraskad och nyfiken – vad hade jag fått?

Jag slet upp kuvertet och inuti fanns ett par yllesockor, lite choklad och ett fotsalt! Vilken värme och omtanke det fanns i gåvan, för sockorna var inte vilka sockor som helst. De var specialdesignade åt mig.


Jag fick lov av gåvogivaren att publicera brevet som kom med paketet:

Dina yllesockor har en alldeles egen historia.

För ungefär ett år sedan skrev du i ett blogginlägg att du sitter i Prästgården med dörren på glänt, så att alla skall kunna känna sig välkomna att titta in hos dej.

Tänkte på hur dragigt det måste kännas om fötterna en kulen höstdag ….. och då tänkte jag att du möjligen skulle behöva ett par skapliga yllesockor ( jag har ju ingen aning om ifall du har huset fullt med sockor ) . Jag ville absolut att sockorna skulle representera just dej och färgerna var genast klara, du återfinner dem i Houtskärs gamla vapen

Mönstret var inte heller ett problem, det föll sig helt naturligt att det blev vad det blev.

Vi kommer långt med tro&hopp&kärlek … men lite reflex i muddarna kan inte skada tänkte jag, vet ju hur mörkt det kan vara också i Houtskär.

Tror jag började sticka på dom ungefär den här tiden ifjol, sen kom det en massa andra sockor emellan, det var dagistanter och förskoletanter som jag tyckte att var värda ett par. I våras tog jag sedan på nytt tag i dina och snabbt blev dom färdiga. Visste att det var nånting som saknades och då kom jag på att Kyrkråttan ju måste få vara med “på ett hörn”, efter det var jag själv ganska nöjd med resultatet.

Nu är det höst igen och du har fått gå igenom en ganska stormig början på den. Därför får du sockorna just nu ♡

Det sägs att allt har en mening, hoppas att så är fallet också den här gången !

Att få en så här fin överraskningsgåva gjorde mig alldeles varm om hjärtat! Tänk att nån burit på en idé i ett år och tänkt på mig när hen har stickat strumporna!
Jag ska bära dem med glädje och stolthet! Tack!

Mina texter behöver en rubrik

      Kommentarer inaktiverade för Mina texter behöver en rubrik

Så var det dags igen, min tur att skriva Spaltaren som finns i dagens Åbo Underrättelser.

Under skoltiden var ett av mina favoritämnen att skriva uppsats. Ge mig en rubrik, så skriver jag! Men att få helt fria händer och få skriva om vad som helst brukar kunna ge mig problem. Det finns ju så oändligt många saker man kan skriva om!

Därför känns det som ett ständigt återkommande dilemma vad jag ska skriva om när en kolumns deadline närmar sig. En gång tidigare har jag ställt mina vänner frågan på facebook – vad vill du läsa om i Spaltaren? och nu gjorde jag det igen. Det kom flera svar: ”Hur du taklar mörkret”, ”Trädgårdsarbete”, ”hopp&framtidstro, tack!” ”om jämlikhet”, så det var bara att välja och vraka. Det första förslaget fick igång mina tankar, så min text fick handla om att ljuset behöver mörkret. Förhoppningsvis kan texten också förmedla lite hopp och framtidstro.

Eftersom ÅU inte ännu publicerat kolumnen på sin webbsida så kan du klicka här och läsa den på min egen sida Ordet är mitt om du inte prenumererar på ÅU.

I samma veva kan jag puffa för Spaltaren jag skrev i  juli, men glömde berätta om då. Den gången skrev jag min Spaltare om Kyrkråttan, den lilla mjuka IKEA-musen som följer med mig överallt. Det är fem år sedan jag grundade ett instagramkonto och började dela bilder på den lilla busiga Kyrkråttan. Om du har ett instagramkonto och inte ännu följer Kyrkråttan så få du väldigt gärna göra det.

Känslan av att vara buren

      2 kommentarer till Känslan av att vara buren

Igår kväll satt jag framför datorn och kände hur jag blev buren när kommentar efter kommentar med hjärtan, kramar och uppmuntrande ord trillade in på min facebook-sida, på messenger och i bloggen. Omkring hundra hälsningar har jag fått efter förra blogginlägget.

BIld av Christian West från Pixabay

Det kändes för mig som de bilder man ser från de häftigaste rockkonserter där publikens alla händer sträcks fram för att bära upp rockstjärnan som slänger sig av scenen, så kallad stadgediving. På en liten stund sträcktes mängder av händer fram för att sända ett hjärta, en kram, några vänliga ord åt mig och de bär mig.

Idag fick jag se hur 129 par händer till sträcktes fram genom de understödslistor som samlats in som en åsiktsyttring i Houtskär. Det är alldeles överväldigande och faktiskt lite förvirrande. Hur hände det här mig? Jag kan bara säga tack. Ett enkelt, stort tack till alla händer som vill bära mig.

Att jag ville skriva av mig och berätta att jag är sjukledig här på bloggen, är för att bloggen är min kanal till alla mina vänner – såväl dem jag känner, som alla dem jag inte ens vet vem är. På bloggen får jag berätta om min vardag, mina känslor, mina visioner och dela mina predikningar och texter. Genom bloggen får jag utlopp för mitt stora behov att skriva och sätta ord på det som händer. Då känns det viktigt att också berätta när det är tungt, även om jag inte kan berätta allt.

Jag tror att vi lätt får en skev bild av andras liv, eftersom det är så mycket lättare att dela det som är vackert, glatt och perfekt. Även om det kan se ut som en glansbild på ytan, kan det finnas ett träsk av illamående och svårigheter bakom – det vet vi aldrig om ingen berättar.

Mitt kanske viktigaste budskap är att jag är en liten, alldeles vanlig människa – i mångt och mycket lik dig som läser – och då går livet ibland upp och ibland ner. Så är det för oss alla.

När orden ekar tomt

      10 kommentarer till När orden ekar tomt

Det börjar nästan kännas som att tystnaden är öronbedövande här på bloggen. Jag har liksom inte sagt nåt på länge. Visst har jag publicerat några inlägg de senaste veckorna, men ändå inte riktigt sagt något, tycker jag.

Och det beror främst på att det är så otroligt svårt att säga något just nu. Fast mina finger dansar över tangenterna så att ord växer fram på skärmen, så säger orden ändå ingenting.

Jag är sjukledig.

Där, nu har jag skrivit orden.

Jag vill skriva att det inte är något att oroa sig för, det är ingenting allvarligt, men det skulle vara något av en lögn. Man blir inte sjukskriven för sådant som man inte behöver oroa sig för och som inte är något allvarligt. Läkare skriver inte ut semesterdagar, utan ledighet för att man är arbetsoförmögen. Och just nu är jag arbetsoförmögen.

Nästan alla mina tankar snurrar kring det som gör mig arbetsoförmögen och därför ekar orden så tomma här på bloggen. Det finns en djup vishet i att man behöver sköta om sig själv innan man försöker hjälpa andra. Om källan är tom, finns det inget vatten att ösa upp, inga ord att skriva till andra.

Jag väljer alltid mina ord, för allt varken kan eller vill jag berätta offentligt, och nu ännu mera än i vanliga fall. Kan hända kommer det en dag då jag berättar mera om vad som upptar mina tankar just nu, men ännu är det inte den dagen.

Så tills dess, det är inget att oroa sig för, det är ingenting allvarligt. Jag är bara arbetsoförmögen just nu.

*
*
*

Och ja, jag vet, det här är ett fruktansvärt irriterande blogginlägg där jag säger A, men inte B!
Jag borde aldrig ha klickat på ’publicera’, men jag gjorde det ändå…

Skriv nåt om barn och änglar, tack!

      Kommentarer inaktiverade för Skriv nåt om barn och änglar, tack!

För några veckor sen blev jag ombedd att skriva en kolumn till den lokala bilagan i Kyrkpressen. Det får gärna handla om barn och änglar löd uppmaningen.

Barn och änglar? Jag kände inte direkt hur inspirationen flödade över av den uppmaningen, men jag förstod att det var det aktuella temat eftersom tidningen skulle utkomma torsdagen före Mikaelidagen. Jag tuggade på temat och så kom jag ihåg ett mejlsvar jag fått någon dag tidigare. ”Tack! Du är en ängel! ❤️” Det kunde ju fungera som inkörsport till min text!

Efter en stund var texten skriven och i torsdags kunde man läsa den i tidningen. Eftersom alla inte kunnat läsa den där, ger jag dig chansen att läsa den idag. Du kan läsa den på Kyrkpressens webbsida eller på min sida Ordet är mitt. Det är samma text på båda ställena.

Jag önskar dig en glad Mikaelidag!

När jag slängdes över nyhetströskeln

      2 kommentarer till När jag slängdes över nyhetströskeln

Som du kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, så har jag varit och är fortfarande lite ordlös.

Visst förstod jag att när jag blev präst förvandlades jag från en helt vanlig person till en mera offentlig person, men inte för mitt liv hade jag tänkt att jag skulle figurera i tidningen på det sätt som nu skett.

I Åbo Underrättelser kan man läsa rubrikerna: Houtskärsbor rasar — mister sin populära präst och Prästfrågan i Houtskär: Nu samlas namn in för att stöda Janette Lagerroos (båda artiklarna är bakom betalmur).

Att läsa om sig själv i tidningen känns märkligt, och i det här sammanhanget självklart väldigt fint. Jag tar det här som ett kvitto på att jag i alla fall gjort någonting rätt som präst i Houtskär. Tack!

Ett råd jag tog till mig

      Kommentarer inaktiverade för Ett råd jag tog till mig

Igår kväll var det en författarkväll i Åbo domkyrka där Gustav Björkstrand, Christa Mickelsson och Sofia Torvalds samtalade. Både Gustav och Christa hade skrivit en bok om sina liv. Gustav lite längre och Christa lite kortare, men båda hade omvälvande erfarenheter att dela med sig av.

Det var fint att få höra dem berätta och det som fastnade allra mest i mitt minne var en del av Christas svar på frågan vilka råd hon skulle ge någon annan som råkar ut för en sjukdom eller olycka som ställer livet på ända. Hennes råd var att omge sig med bra och omtänksamma människor och när olyckan är framme gäller det att omge sig med ännu flera fina, goda, omtänksamma personer.

Det låter kanske lite utmanande, men det handlar alltså om att vårda sina relationer. Att genom livets alla skeden bry sig om varandra, så att man i nödens stund har en trygg grund att stå på i sina relationer. Livet drabbar oss alla på sätt eller annat och då är det guld värt att ha en stark stödgrupp att luta sig emot.

Det är nog helt klart att när man drabbats av tunga tider i livet växer och mognar man – ofta mot sin vilja. Christas motgångar har gett henne en djup vishet om hur viktigt det lilla i livet är. En dyrköpt vishet som nu bär henne vidare.

…en lykta för min fot, ett ljus på min stig…

      Kommentarer inaktiverade för …en lykta för min fot, ett ljus på min stig…

Den här veckan har tidningen Församlingslyktan kommit ut. Den delas ut gratis till alla hushåll i Houtskär (som inte undanbett sig reklam) och en del prenumeranter runt omkring i världen får den också i sin postlåda.

Pärmbilden på Församlingslyktan med bild av konfirmanderna och ledarna

Om du klickar på bilden öppnas tidningen och du kan läsa den.

Att få göra tidningen tillsammans med redaktionen är en av mina arbetsuppgifter som jag gillar allra mest. Visst blir det ibland lite bråttom och visst funderar jag ibland vad i all världen jag ska skriva om på de sidor som inte fylls av andra, men ändå är pusslandet med texter och bilder något jag gillar stort. Och vad jag förstått uppskattas också tidningen av församlingsborna.

Att man sedan ger mig fria händer att skriva en ledare (som nu kanske inte direkt uppfyller kriterierna för en ledare) i tidningen är ju alldeles fantastiskt. Om du bara vill läsa den kan du klicka här. Vill du läsa hela tidningen kan du klicka på bilden.

 

Tillsammans igen

      Kommentarer inaktiverade för Tillsammans igen

Idag har vi haft den första träffen för höstterminen med gruppen Pappilan Porinat. Och oj, så det porlade! Diskussionsämnena avlöste varandra och glädjen över att få träffas lyste ur allas ansikten. Lite ovant var det förstås att hålla lite mera avstånd än förr, men avståndet var bara fysiskt. I själ och hjärta var vi nära varandra ändå.

Församlingen är nog som bäst när vi är tillsammans. En församling utan gemenskap är nog inte en församling. Det är i gemenskapen vi blir en levande kyrka!

Veckans tema tacksamhet var som hittat. Vi var tacksamma för att ha varandra och för att få träffas igen. Och vi diskuterade att det är genom svårigheter som vi lär oss att uppskatta det lilla. Kanske det finns en välsignelse gömd i motgången?