Som en dagslända flyger förbi

      Kommentarer inaktiverade för Som en dagslända flyger förbi

Den här helgen blev det extra tydligt hur temporärt mitt arbete är i Kimitoöns församling.

På fredagen ploppade jag upp som gubben ur lådan för konfirmanderna på konfirmationsövningarna. De hade aldrig träffat mig förut, men plötsligt stod jag där och dirigerade dem hit och dit. Här ska ni gå, där ska ni stå, nu ska ni sitta och nu ska ni stå igen. Stackars barn!

På lördagen hade jag två förrättningar. Då kändes jobbet inte så temporärt, trots att det är minst lika flyktigt som allt annat jag gör den här sommaren. Förrättningar har helt enkelt en annan karaktär än arbetet med konfirmanderna.

På söndagen var det dags för konfirmationerna. Det här borde vara höjdpunkten på nästan ett års gemenskap och vandrande tillsammans, men för konfirmanderna och mig var det nu andra gången vi träffades. Jag kände ett sting av saknad efter arbetet med konfirmander. Att få berätta och lära ut. Att få svara på frågor jag aldrig reflekterat över tidigare. Att få dela skratt och tårar på ett läger.  Att få se hur ungdomarna växer och utvecklas. Men där stod jag, när de svarade sitt ja på frågan om de ville, med Guds hjälp, visa denna tro i sina liv, utan att ha haft möjlighet att vandra med dem till den punkten.

Jag vet inte om ungdomarna reflekterade så mycket över saken. De vet kanske inte om något annat. Och egentligen var det här kanske det minsta problemet med hela deras skribatid. De har tvingats till en massa distansuppgifter och inte alls fått njuta av den gemenskap man i normala fall bygger upp med träffar, gudstjänster och läger. Stackars barn!

Jag gläder mig över att ha fått träffa dessa underbara ungdomar ens två gånger. Jag gläder mig över att ha fått vara med på deras stora högtidsdag. Ibland måste man bara plocka russinen ur kakan fast man skulle velat ha alltihopa.

Bild av Kimito kyrkas altare.

Från det ena till det andra

      2 kommentarer till Från det ena till det andra

Just nu pendlar mina arbeten mellan att sitta framför datorn här hemma och att ofta möta människor i deras högtidsstunder. Jobbet med sociala media har känts lite opersonligt och trögt här under juli-augusti eftersom många av medarbetarna har varit på semester. Det har rent av känts lite ensamt. Idag sparkade vardagen igång igen med de vanliga mötena och oj, vad roligt det kändes!

Bilden är från ett annat tillfälle.

I helgen har jag fått tjänstgöra vid ett par förrättningar som verkligen kändes speciella. Den första berörde mig starkt för den kom så nära. Jag visste på förhand att det skulle krävas lite extra koncentration och fokus, och när jag väl stod där framme i kyrkan kunde jag inte helt  hindra tårarna. Jag hoppas och tror att det inte var allt för störande och jag är numera rätt trygg i att jag inte bryter ihop fast några tårar tränger fram. Jag kanske behöver svälja några gånger extra och ta en liten paus, men eftersom jag ofta pratar så fort, så gör det ingenting.

Vid den andra förrättningen hade de berörda hade fått ställa in och ställa om – på grund av du vet vad, men nu blev det äntligen av. Jag var en gnutta nervös och funderade på om jag skulle komma ihåg hur det riktigt ska göras. De berörda var nog en gnutta nervösa de också, så där som man är när man ska vara med om något som känns stort och viktigt. Men oj, så fint det blev och också här låg känslorna på ytan!

Förrättningar, det vill säga dop, vigsel, välsignelse av äktenskap, jordfästningar och urnebisättningar, är ofta känslosamma. De handlar om livets stora stunder och då är det ofrånkomligt att känslorna kan ta sig uttryck i tårar. Tårar av glädje, förundran, saknad och sorg. Eller varför inte tårar av ilska, besvikelse, lättnad eller obeskrivlig lycka.

När jag satt i bilen på väg hem efter de här förrättningarna tänkte jag på hur otroligt priviligierad jag är som får vara med om så många fina högtidsstunder. Då kan det vara en bra kontrast att sitta hemma framför datorn och fila på some-inlägg, strategier och statistik mellan varven.

En favorit psalm? Bara en?!

      Kommentarer inaktiverade för En favorit psalm? Bara en?!

På Kyrkråttans instagramkonto delade jag en bild av nummertavlan i kyrkan och frågade vilken psalm som är din favoritpsalm? Bilden delades också på min egen facebooksida och där fick jag flera svar på frågan. En ställde också motfrågan vilken psalm som är min favorit.

Vilken svår fråga! För jag kan helt omöjligt hålla mig till bara en. Det finns ju olika favoriter för olika tillfällen och årstider. Jag räknade bums upp 7 psalmer som jag gillar massor.

Jag tar dem här också, i den ordning de dyker upp i psalmboken, med en liten förklaring till.

4 – Bereden väg för Herran
Den här vill jag helst sjunga med den gamla pluralformen av uppmaningen och helst också med melodin enliga Boda-traditionen. Den här har jag sjungit otaliga gånger för mig själv när jag dammsugit kyrkan. För är det inte en vaktmästares uppgift att förbereda vägen för Herren? Sen har jag avancerat till präst, men tänker fortfarande att det är vår uppgift att förbereda vägen för Herren. Och ja, VÅR uppgift, alla tillsammans.

12 – Jesus från Nasaret 
Den här lärde jag mig i barnkören och jag älskar tanken om att himmelriket är nära. Det är här mitt ibland oss, alldeles nära. Runt hörnet bara.

102 – Livet vann 
Också den här lärde jag mig i barnkören. Texten satte myror i huvudet på mig (om du vill läsa mera om det klicka här), men att få sjunga Halleluja med slingrande melodier många gånger är underbart. Glädjen i psalmen är oslagbar!

525 – Den dag du gav oss
Det här är en förhållandevis ny favorit. Den hittade jag i misstag när jag slentrianmässigt sjöng psalmen bredvid. Jag har hållit en radioandakt om den så klicka här om du vill läsa mera om den.

530 – Glädjens Herre
Den sjungna bordsbönen framom andra. Den här psalmen andas tacksamhet, men betyder gemenskap för mig. Oberoende sammanhang känns det magiskt att före måltiden stämma upp psalmen. Det går rysningar nästan varje gång jag står där i en grupp som väntar på maten och sjunger.

822 – Så kom du då till sist 
Psalmen kalla Millenniepsalmen och är skriven av Ylva Eggehorn och Benny Andersson. Den lärde jag mig i kyrkokören och den är så annorlunda på nåt sätt. Texten är poetisk och melodin dramatisk. En psalm i tiden.

833 – Som vinden smeker mot min kind
Den här psalmen lärde sommarkantorn Sanna mig sommaren 2018 när vi kuskade kring och höll andakter på olika holmar. Vips trollade hon fram en altstämma och så sjöng vi den som duett. Underbar psalm med ett modernt språk utan att bli trivial eller barnslig.

Sen har jag ju många fler psalmer som jag gillar. Det finns en favorit för alla tillfällen. Nån gång borde jag räkna genom hur många psalmer jag kan ur vår psalmbok. Det är MÅNGA!

 

PS. Om du inte har en psalmbok kan du kolla in de flesta psalmerna på Psalmboken på nätet och om psalmerna i tillägget känns främmande kan du lyssna på bra många av dem på Yle Arenan Audio under rubriken Nya psalmer.

Som jag skriver, sån är jag

      Kommentarer inaktiverade för Som jag skriver, sån är jag

Så var andra helgen i Kimitoöns församling avklarad. Det allra finaste som hände den här helgen var när jag träffade människor jag aldrig mött tidigare, men blev emottagen med orden ”Jag är så glad att det är just du som blev vår präst”. Personen som sade orden förklarade att känslan kom av det jag skrivit i Åbo Underrättelser. Utifrån det jag skrivit hade personen gjort sig en uppfattning om mig och jag hoppas att hen kan hålla fast vid den även efter vårt möte.

Att mina texter skulle kunna fungera som en presentation av mig har jag inte tänkt på, men nu är det ju självklart att de fungerar så. För jag skriver ju på mitt sätt, om mina tankar, utgående från min syn på saker och ting. Här om dagen pratade jag med en vän och sade att jag skulle vilja predika som en viss präst jag uppskattar mycket. ”Det vill du inte alls”, svarade min vän klokt, ”du vill predika som dig själv för då är det äkta.”

Visst vill jag predika som mig själv, men jag kan inte låta bli att snegla på andra för att inspireras och hitta infallsvinklar och sätt jag inte själv kommit att tänka på. Det är en delorsak till att jag fortsätter att publicera mina predikomanuskript för att ge andra möjligheten till det samma. Predikan är ett solonummer (förutom att det inte är det, utan ett samarbete med den heliga Anden), men jag tror att präster kan må bra av att dela erfarenheter och upptäckter för att stöda varandra. Det märks speciellt alla de (få) gånger det funnits tillfälle att diskutera texter och predikningar på någon kurs jag gått.

Förresten, på tal om Åbo Underrättelser. Det är min sommarkollega tf. kantorn Anton som är ”coverboy” på dagens tidning. Jag har inte hunnit samarbeta mycket med honom ännu, men jag har redan fått märka att han är väl värd utmärkelserna Årets Ungdomspris och Årets Unga Kulturpris som han tilldelades redan ifjol. Trevlig typ som sjunger och spelar fantastiskt! En härlig ambassadör för att man kan ha roligt på jobbet i kyrkan!

En känsla av lugnt i kroppen

      Kommentarer inaktiverade för En känsla av lugnt i kroppen

Det var en skön känsla när jag under gudstjänsten i Hitis kände att lugnet infann sig. Samma känsla som jag hade när jag firade gudstjänst i Houtskär så gott som varje söndag. Hitis kyrka påminner ganska mycket om Houtskärs kyrka, åtminstone utifrån. Men jag vet inte om det var kyrkobyggnaden som påverkade mig eller om det helt enkelt var det att jag känner mig hemma i gudstjänsten.

Efter gudstjänsten tittade en turist in i kyrkan och vi samtalade en liten stund. Hon tyckte att kyrkan gav henne en speciell lugnande känsla. När jag sa att jag tänker att kyrkobyggnadens väggar sugit i sig av alla böner och välsignelser som uttalats i kyrkan under århundradena och nu utstrålar helighet, tyckte hon det var en fin tanke. Kanske det är så att kyrkobyggnaden kan förmedla en ordlös välsignelse till dem som vistas där?

På lördagen uppmanade kantorn mig att tala långsammare i Kimito kyrka. Det är ett av mina problem, att jag talar snabbt och speciellt om jag är lite nervös går det ännu snabbare. Jag är fullt medveten om det, men kunde inte hitta lugnet under förrättningarna. På söndagskvällen inleddes kvällsmässan med flera fina musikstycken och jag hittade lugnet. Jag kunde tala långsammare och vänta in ekot som finns i stora stenkyrkor. Det blev en fin mässa fast jag kände mig olovligt oförberedd när vi började.

Det är en märklig känsla det där av att känna mig oförberedd inför en gudstjänst. Den hänger inte alltid ihop med hur mycket jag förberett mig, utan den är något annat. Kanske det är lite samma som det Linda Zilliacus talade om i sitt sommarprat när hon berättade hur lealös och tom hon kan känna sig strax innan en föreställning börjar? Hon upplever att det är kroppens sätt att slappna av och samla sig inför prestationen. För mig är det kanske hjärnans sätt att varva upp och skärpa till sig inför gudstjänsten?

Vimmelkantig!

      Kommentarer inaktiverade för Vimmelkantig!

Så har jag börjat sommarjobba i Kimitoöns församling. På min första arbetsdag i onsdags var jag till pastorskansliet och fick nycklar och telefon. Och så gjorde jag lite annat smått och gott.

Idag var det då första dagen med förrättningar. Det blev dop och välsignelse av äktenskap på svenska, finska och engelska. Inte allt på en gång, men tillräckligt för att jag ska känna mig alldeles vimmelkantig nu när arbetsdagen är över. För mig hade det varit alldeles tillräckligt att träffa människor, döpa och välsigna och det i kyrkor jag inte besökt på nästan tre år.

Jag har ju blivit, som så många med mig, smått folkskygg och ovan med alla intryck man får av att vara ute bland folk! För en och en halv månad sedan var jag alldeles utmattad efter två dagar bland folk, men kanske jag ändå hunnit vänja mig lite nu.

Igår satt jag hela dagen och förberedde mig. Hur var det nu man gjorde? Jag klistrade post-it lappar i mängd och massor för att hålla koll på vad jag skulle säga och vad jag skulle hoppa över. Jag skrev tal och skrapade mig i huvudet. Kan jag säga så här? Låter det här vettigt?

En predikan vred jag också ihop för morgondagen. Absolut inte världens bästa, men det får duga just nu. Jag känner mig rejält ringrostig, så jag hoppas med lite överseende från gudstjäsntfirarnas håll. I morgon ska jag fira gudstjänst och predika i Hitis kyrka kl. 13 och fira musikalisk meditativ kvällsmässa i Kimito kyrka kl. 18. Däremellan ska vi klämma in en förrättning.

Samtidigt som det är utmanade och utmattande är det ju just det här jag vill göra. Jag är otroligt glad att tf kyrkoherden Anders ringde mig i våras och frågade om jag kunde komma och hjälpa till. Det är ett privilegium att nån vill ha mig! Det är ett privilegium att få arbeta i en församling igen. Intet ont om jobbet på Kyrkostyrelsen, men det är så ont om gudstjänster och förrättningar där.

 

Här kommer alla känslorna…

      Kommentarer inaktiverade för Här kommer alla känslorna…

…på en och samma gång, sjunger Per Gessle. Och så ser det också lite ut när jag bläddrar i min kalender.

Dop, konfirmation, vigsel, välsignelse av äktenskap, jordfästning, andakter och gudstjänster.
Allt det här finns det redan inprickat i min kalender för tiden som jag ska sommarjobba i Kimitoöns församling.

Det känns lite pirrigt, för bortsett från dopet jag förrättade igår, har jag inte gjort så mycket församlingsarbete på 9 månader! Samtidigt vet jag att det kommer att gå bra. Det är ju det här jag älskar att göra! Och jag är inte ensam i uppdraget.

Den första tiden jag jobbade i Kimitoöns församling sommaren 2018 fick jag fara kring till alla möjliga ställen. Det var stekhett och här står jag iklädd ämbetsdräkten på en strand i solgasset och ska välsigna ett äktenskap. Nu tycker jag att mitt leende ser aningen ansträngt ut – men det är ett otroligt fint minne!

Nu när jag återvänder blir det annorlunda. För tiden har gått; vi och världen har förändrats. Det blir annorlunda, men det blir bra! Det är helt okej om alla känslorna kommer på en och samma gång.

Jag fick en tanke som gåva

      Kommentarer inaktiverade för Jag fick en tanke som gåva

För en tid sedan satt jag tillsammans med två redaktionsmedlemmar och spånade kring kommande inlägg på Facebook och Instagram. Ena berättade vilka tankar som väcktes i henne när hon läste texterna för Kristi förklaringsdag. Andra antecknade och nickade. Det var bra vägkost för inlägget som ska göras. Jag lyssnade, sög i mig tankarna och tog dem med mig.

När jag skulle skriva betraktelsen till Kyrkpressen, som utkom idag, valde jag att skriva om Kristi förklaringsdag – jag hade ju fått ta del av så fina tankar! Att få en idé att utgå ifrån är en stor gåva. Att få ge den vidare i form av en betraktelse i Kyrkpressen är en ynnest.


Om du inte har tillgång till Kyrkpressen kan du läsa min betraktelse genom att klicka här. För så som med de allra flesta texter jag skriver, har jag också publicerat den här betraktelsen på sidan Ordet är mitt.

Jag publicerar inte alla texter för att jag tror att mina texter är särskilt fantastiska eller ens bra, men jag tror att genom att dela dem kan någon annan få en idé, en tanke, att spinna vidare på i sina egna texter. Någon kanske också finner tröst, glädje eller lär sig nåt smått av mina texter.

Glad Johanne!

      Kommentarer inaktiverade för Glad Johanne!

Idag är det Johannes namnsdag och enligt gammal tradition Johannes Döparens dag, men sedan 1955 firar vi Midsommardagen på lördagen som infaller mellan den 20 och den 26 juni.

När jag började sticka min Strömsötröja tänkte jag att den skulle bli ett perfekt klädesplagg för midsommaren. Dock verkar det som att man inte behöver tjocka tröjor och långkalsonger i år. Hur som helst fick jag tröja klar i god tid före midsommar. Det tog ca 3 veckor för mig att sticka den, men sen skulle den ännu vätas och sträckas (detta lär kallas blockas) och alla lösa garnändor skulle fästas.

Det var roligt att sticka en tröja så nu har jag börjat på ett nytt projekt. Det ska bli en liten tröja åt en liten fröken. Jag har alltid haft lite svårt att hålla mig till recept och beskrivningar så nu provar jag redan på att modifiera beskrivningen som jag vill… Få se hur det går!

I dagens Kyrkpressen kan man också läsa en betraktelse jag skrivit. Har du inte Kyrkpressen kan du öppna Ordet är mitt och läsa texten där.

Glad Johanne och trevlig midsommar!

En liten come back

      Kommentarer inaktiverade för En liten come back

Jag tycker att det alltid är lika spännande att läsa notiserna från domkapitlets möten. Den här gången fanns mitt namn också bland besluten som tagits.

Eftersom jag jobbar deltid på Kyrkostyrelsen så kan jag sommarjobba på deltid i Kimitoöns församling också. Det ska bli riktigt roligt att få göra en liten come-back och träffa många av de härliga människor jag lärde känna under den korta tid jag jobbade på Kimitoön förra gången.

Här en minnesbild från sommaren på Kimitoön. Det var varmt (läs oliiiiidligt hett), men alldeles underbart att få välsigna och glädjas över kärleken på strandklipporna någonstans i skärgården. Kanske det blir nåt liknande i sommar.