Vi har hört det i över ett år nu – vi skjuter upp det, vi tar det sen. Jag har funderat på det där ungefär lika länge. Hur full ska inte kalendern bli ”sen”?
Om vi hela tiden skjuter upp och tänker att vi ska ta igen allting när coronaläget lugnat sig kommer vi att gå under av evenemang och fester och allt som vi väntat med, sen när restriktionerna lättat och vi åter kan träffas i stora skaror.
Jag förstår att man i början av pandemin tänkte så. Då medan vi inte ännu visste att det skulle bli så här utdraget och långvarigt. Då medan vi ännu tänkte att det här går över till sommaren och sen är allt som vanligt igen. Men nu kommer snart den andra sommaren i pandemin skugga och ingenting känns längre säkert och självklart.
Vågar vi lita på att vaccinen biter och covid-19 viruset får se sig besegrat?
Vågar vi tro på en sommar med kalas och festivaler?
Kan vi räkna med att livet återgår till ett normalläge när hösten kommer?
Jag tänker ännu på allt det där som vi planerat göra ”sen” när vi kan. Naturligtvis har vi mycket att ta igen. Alla kramar vi fått försaka. Alla avsked som vi fått göra på avstånd i avskildhet. Alla glada familjefester som nu fått firas på distans eller i en minimal krets. Men samtidigt undrar jag om vi orkar?
Vi är trötta av att ha levt i en utdragen kris och det känns som att vi inte ännu fått eller ens kunnat börja bearbeta vad allt det har inneburit. Kan hända blir det en tid av frenetisk aktivitet och glädje när den tiden kommer, men kommer alla att kunna vara med, orka vara med?
Kanske det är dags att släppa allt det som blivit ogjort? Sörja allt det som aldrig blev av, för att sen gå vidare utan att försöka ta igen precis allt som corona-pandemin berövade oss på?
Vi får aldrig tillbaka de dagarna som farit. Det är så mycket som vi tvingats avstå ifrån och det gör ont. Det är en sorg, en högst verklig sorg som tär på oss.
Men där mitt i askan av det som har varit, kan vi se hur frön gror och nytt liv spirar. Det blir aldrig mera som det har varit, men det kan bli något annat som också det är bra. Ett nytt liv som rymmer glädje, lycka och gemenskap.
Och kramar, vi får inte glömma kramarna!
