Häromdagen stod jag med järnspettet i högsta hugg när en dam stannade bredvid mig och utbrast med stor skepsis i rösten: ”Är det där ditt jobb?” Hon sa att hon aldrig hört talas om att det skulle höra till prästen att stå med arbetshandskarna på, järnspettet i handen och slå ner stolpar. Jag svarade skrattande att jag inte är som alla andra, och nu ville jag få det här gjort.
Karta över Meditationsstigen.
”Det här” som jag höll på med var underhållsarbete längs Meditationsstigen som startar och slutar i Houtskärs kyrka. Stigen blev aldrig riktigt klar innan jag slutade som präst i Houtskär hösten 2020 och nu är det hög tid att få den klar. Fast, inte hann jag få allt färdigt ännu heller. Det behövs mera material och flera händer, innan den är helt klar. Men det är på god väg och fungerar för stunden.
Igår gick jag lös med röjsågen längs den andra delen av stigen och slog ner gräs och blåbärsris så att det är lätt att följa stigen. Församlingsmästaren hade röjt den första delen, men hann inte med den andra delen före semestern. Eftersom jag ville ha det gjort, så gjorde jag det. En besökare som såg mig iförd arbetskläder som är gröna av gräsklipp skrattade och sa att jag är fenomenal. Aldrig hade hon tänkt att prästen skulle göra sådant.
Jag har för mig att det i tjänstebeskrivningen står någonting om att sköta om och främja församlingens andliga mående. Den här stigen är i allra högsta grad just det. Den ger både ortsbor och besökare en möjlighet att i lugn och ro gå längs stranden och i skogen. Längs stigen finns ställen att stanna upp vid. Där finns tavlor med korta texter, baserade på Frälsarkransens pärlor. Många har uttryckt sin uppskattning och senast idag fick jag ett meddelande om hur en person funnit lugnet längs stigen.
Ett av ställena längs stigen där man får sitta och be, fundera och meditera.
En av mina grundtoner i livet är det praktiska arbetet. Ibland bakar jag till kyrkkaffet, ibland slår jag ner stolpar längs en stig. Ibland röjer jag med röjsåg, ibland mäter jag ut en grav. Det är fullständigt naturligt för mig och jag blir mest irriterad när nån vill berömma mig för det jag gör. Vi gör alla det vi kan, och jag råkar kunna göra en massa praktiska saker. Som tidigare församlingsmästare har jag svårt att låta bli att göra sånt som behöver göras. Det där med att ta emot komplimanger är ändå inte en av mina styrkor och jag får fortfarande jobba på att inte svara annat än ”tack, roligt att du säger det.”
En av de bästa sakerna med att vara präst i en liten skärgårdsförsamling är möjligheten att göra så många olika saker. Att få använda alla de gåvor och kunskaper jag har fått. Jag behöver den stora variationen för att inte tröttna och få må bra på jobbet.
