Ibland händer det att olika bloggar på något sätt kan gå i dialog med varandra.
I går hittade jag det här inlägget från Svenska kyrkan som kändes som ett svar på min uppgivenhet. Tänk att någon gått med samma tankar som jag men skrivit om det ur en helt annan vinkel! Spännande.
Tack Magdalena Erixon för din text!
På morgonen när jag stiger upp är en av de första sakerna jag gör att sätta på radion. Jag vill höra nyheterna och samtidigt hjälper radioprogrammen mig att hålla koll på tiden. Medan jag äter mitt morgonmål bläddrar jag genom dagens tidning för att ha koll på vad som hänt i världen och i mina lokalsamhällen. Jo, jag tycker att jag har flera, minst två. Under dagen kollar jag mitt facebook flöde flera gånger och ofta möter jag nyheter från diverse olika källor där.
Nu har jag ändå börjat tycka att det är lite jobbigt med alla nyheter.
Det är Trump här och Putin där.
Det är plast överallt och klimatkris för hela slanten.
Är det inte tsunami, så är det jordbävning, torka eller översvämning.
Regeringen driver på SOTE, fackföreningarna strejkar och kommunerna ska spara ihjäl sig.
Barn och åldringar far illa, alla där emellan kämpar på med sitt.
Nazismen och fascismen sticker fram sina fula trynen.
Flyktingar skickas tillbaka till otrygga hemländer.
Det är ingen hejd på alla tråkiga, förskräckliga, oförståeliga nyheter! Är det så att vi verkligen lever i de yttersta tiderna? Eller hur mycket värre ska det kunna bli?
Jag känner att jag vill stänga av alla nyhetskanaler, krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet eller alternativt dra så långt ut i vildmarken att inga trista nyheter kan nå mig.
Ändå inser jag att jag inte kan göra det. Jag måste fortsätta lyssna in vad allt som händer i världen och i mina lokalsamhällen. Jag har tagit emot uppgiften att gå Guds ärenden på jorden. Jag har lovat förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten.
Kanske jag själv borde lita lite mera på Bibelns ord?
Jesus säger: Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Luk 21:33)
Jag hade funderat på att delta i Teologiska studentföreningens höstfest men lät bli att anmäla mig, för jag tänkte att jag nog inte kommer att hinna eller orka ändå. Så i veckan kom det ett meddelande i telefonen med en fråga om jag ville ställa upp som festtalare! Då kunde jag inte låta bli utan tackade glatt ja till festen.
Jag funderade lite på vad jag skulle hålla tal om men jag hann inte/orkade inte/ides inte/prokrastinerade att skriva talet tills jag insåg att det var fredag och dags att hålla talet samma kväll. Jag hade ju tänkt lite på förhand så jag krafsade ner några franska streck men insåg att det kanske inte skulle räcka hela vägen. Så jag snodde helt fräckt ett qwiz med svåra svenska ord på nätet som utfyllnad till mitt tal. Så kopierade jag upp qwizets frågor i några exemplar för att kunna låta festdeltagarna utmana sig själva. För att göra det hela lite roligare skrev jag en kort berättelse där alla orden ingick. Det blev en knasig liten berättelse men den fungerade som ledtråd till de svåra orden.
Festen blev rolig och det allra roligaste var nog att träffa så många gamla studiekompisar! Ett par av dem doktorerar nu, en jobbar som lärare, en som diakon, en har paus i studierna för ett förtroendeuppdrag och många studerar fortfarande mer eller mindre flitigt. På nåt sätt var det en väldigt udda grupp av människor men glädjen att vara tillsammans var stor.
En sak glömde jag att säga i mitt tal och eftersom jag vet att åtminstone några av festdeltagarna också läser bloggen säger jag det nu:
Tvivla aldrig på att du är rätt för det du gör. Gud behöver dig precis som du är. Vi är alla bra på någonting och tillsammans kompletterar vi varandra så att helheten blir fantastisk.
Det gäller förresten alla, oberoende av om du var med på festen eller inte.
Du behövs som du är!
När vi på ordinationsutbildningen talade om talen vid förrättningarna och talen vid jordfästningarna specifikt sa de erfarna prästerna att man gör klokt i att skriva några grund-tal som man snabbt kan modifiera att passa till de olika jordfästningarna.
Jag hör vad de säger och jag förstår att det ligger mycket erfarenhet och många jordfästningar bakom de orden. Samtidigt skriker hela mitt jag ett stort NEJ jag vill inte göra så! Nu är jag i den goda situationen att mina arbetsveckor inte fylls av flera jordfästningar på raken som den säkert kunde göra om jag var präst i en stor stadsförsamling.
Jag hinner träffa de anhöriga i lugn och ro. De får berätta för mig om den som gått bort och jag får förhöra mig om hur de anhöriga mår. Vi diskuterar de praktiska arrangemangen och funderar på vilken musik som skulle passa just den här gången. För det mesta har jag efteråt känslan av att hur ska jag kunna göra den döda rättvisa? Hur ska jag kunna sammanfatta det jag fått höra på ett bra sätt? Samtidigt är det en kreativ utmaning som sporrar mig. Jag tycker det är spännande att skriva talen.
Någon gång kan det hända att jag inte fått veta så mycket om den som gått bort. Då blir utmaningen den motsatta. Att skriva ett tal som på något sätt reflekterar den döda med hjälp av de futtiga skärvor jag fått att utgå ifrån. Då försöker jag lyssna mellan raderna. Jag fyller i luckorna med min känsla av situationen och med de allmänmänskliga erfarenheter jag har från tidigare. Jag tolkar, jag broderar, jag talar om det kristna hoppet. Och sen, sen ber jag att mina ord får en doft av den helige Ande och att de landar rätt hos de anhöriga. Som tur är händer det verkligen inte ofta och hittills har det gått bra.
Jag tror ju att när man gör något man tycker om, så lyser kärleken till hantverket igenom. För det är bara så, att jag älskar det här jobbet! I går kväll sade jag till kantorn, tänk att jag får göra det här och till på köpet få lön för det! Då är det verkligen inte så illa.
Det börjar kännas som att det finns någon sorts vardag i arbetet. Inte så att jag kan säga att på torsdagar brukar jag göra det ena och på fredagar det andra, men det finns någon sorts rytm i arbetet. Jag hade från början tänkt att jag någon gång ibland kunde distansarbeta hemifrån Nagu, men jag hade nästan gett upp hoppet om att det skulle kunna fungera. Igår hände det ändå. En och en halv månad in i jobbet kom så den dagen äntligen.
Redan förra veckan började jag se i kalendern att onsdagen inte hade några anteckningar som krävde min närvaro på arbetsplatsen. Jag hoppades i mitt stilla sinne att det inte heller skulle dyka upp någonting som skulle förändra situationen. På fredagen meddelade jag kyrkoherden mina planer och jag fick grönt ljus. Jag fick stanna hemma en dag extra.
Jag kan egentligen arbeta var som helst så länge jag har täckning på telefonen och datorn med mig. Med dagens teknik kan jag vara uppkopplad till arbetsplatsens server fast jag inte är på arbetsplatsen. Hur kan en distansdag se ut då?
Jag sov lite dåligt natten innan så jag kom igång senare än jag tänkt mig, men samtidigt så behövde jag inte ta mig någonstans så jag sparade tid på så sätt. Efter frukosten satte jag mig vid datorn och betade av alla mejl som krävde min uppmärksamhet. Jag skrev en to-do lista för att inte glömma något viktigt jag ville få gjort under veckan. Jag ringde några samtal och planerade för kommande verksamhet. Mellan varven tog jag mig någon liten paus för att krafsa katten bakom örat och passa upp med färsk mat. Sen skrev jag ett tal för en kommande jordfästning. Jag kände mig faktiskt rätt effektiv och fick en hel del gjort. Några enstaka saker hade varit lättare att göra på plats i mitt arbetsrum, men de kunde vänta till idag.
Det kan väl vara en liten grej att jobba hemifrån en dag, men när man är borta många dagar i veckan är det otroligt skönt att få en extra dag hemma med gubben och katterna. Fast gubben var ju på sin arbetsplats på dagen så det var mest katterna som fick njuta av att ha mig hemma. En extra gemensam kväll blev det ju ändå.
PS. Förra söndagens predikan finns åter under rubriken Ordet är mitt.
Söndag. Gudstjänstdag. Åka färja dag.
Jag kan bara inte se mig mätt på havet. Speciellt en så solig och varm dag som idag är det lätt att njuta. Jag hör olyckskorparna kraxa ”vänta vara tills det är mörkt och stormigt” men nej, inte ens det kan höra mig nedslagen när jag får vara nära havet.
Jag rör mig med färja över havet så jag behöver inte fundera särskillt mycket på föret. Det gör kaptenen och han är en erfaren sjöman som kan det här. Jag litar fullt och fast på att färjan och personalen behärskar havet. De säger nog till den dag vädret är för hårt och vi inte lägger ut från hamnen.
Det har varit en ordentlig storm i höst och det enda som störde mig då var att jag inte var klädd för vädret. Hade jag varit det hade jag kunnat stå på däck hela resan och njutit av vinden och vågorna. För det är mäktigt att vara vid eller på havet när det stormar. Det ger perspektiv på livet.
Idag har jag dessutom fått inleda konfirmandundervisningen med årets skribagrupp. Det är ingen stor grupp i förhållande till stadsförsamlingar men för att vara i en liten skärgårdsförsamling är gruppen rätt stor. Allt är relativt, som någon lärd myntat för länge sen.
Dessutom hände det sig att jag blev inspekterad. Biskopsvisitation har du hört talas om, men skribainspektion har nog ingen hört talas om. För egentligen finns det inte. Men det råkade sig att ungdomsarbetsledaren jag jobbade med i somras var i närheten och hon kom till kyrkan och ”inspekterade” mig. Kul! Verkligen skoj att plötsligt få besök på jobbet. Tack för den inspektionen, M!
Klockan är sex på lördag kväll. Klockorna slår in helgen.
Vi samlas till bön för varandra och vår värld.
Herre tack för veckan som varit och var du med oss alla under veckan som kommer.
Ta hand om oss alla som går på din väg och låt dem som ännu söker
hitta vägskyltar som visar dem till den rätta vägen.
Amen.
När man anhåller om att bli prästvigd får man genomgå ett psykologiskt test för att ta reda på sina styrkor och svagheter. Att känna till dem är bra för att kunna lägga upp arbetet så att man orkar i längden. Jag minns att mitt test resulterade i att jag är si sådär 50-50% social och ensamvarg. Det var ingen större nyhet för mig. Jag tycker om att umgås med människor, men jag behöver minst lika mycket egentid där jag får tömma huvudet på intryck och fylla på med lust att se människor igen.
Så nu när jag haft dagar av administrativt arbete och förberedelser tycker jag att det är alldeles toppen att få sitta vid min dator och bara pyssla på med alla sorters pappersarbete. Jag skulle antagligen trivas med ett jobb där hälften består av administration, tabeller, protokoll och annat pappersarbete som andra upplever som tråkigt. Men vänta, det här jobbet ligger ganska nära idealet, när jag tänker efter!
När jag har måttet rågat att människomöten blir jag trött i huvudet och då fungerar det inte att vara kreativ. Så för att få predikan skriven till söndagen behöver jag först få ordning på allt annat. Offertförfrågningarna skickade, skriftskolstartens material iordningställt och kalendern uppdaterad. I morgon bitti ska jag ta tag i allt det där som måste vara gjort till eftermiddagen och nästa dag. För jag vet ju också att lite lagom dead-line stress sätter fart på mig. Så månne inte allt blir klart i tid.
Trevlig helg!
När jag igår plockade ihop lite grejer där hemma tittade jag på näskannan och tänkte att kanske jag borde ta med den? Man vet ju aldrig när en bihåleinflammation slår till. Njäh, tänkte jag sen, inte behöver jag den…
Du kan säkert redan gissa varför jag skriver om det här? Just nu sitter jag med en värkande bihåla och önskar att jag hade näskannan här. Så nu blir då följdfrågan om jag borde lyssna bättre till mig själv, eftersom jag tydligen har en liten aning profetisk gåva?
Lösningen är att gå till apoteket och köpa en kanna till, så jag har en i båda mina hem.
PS. Ja, du får skratta åt det här inlägget!
Oj, en vecka sen senaste inlägg! Hoppas du inte saknat mig allt för mycket.
De senaste fyra dagarna har jag varit ledig och det var en välbehövlig ledighet. Nu när jobbet inte längre är riktigt nytt blev jag trött. På nåt sätt är det ju så, att när jobbet är nytt och spännande går man på av ren lust och en del adrenalin. Sen när jobbet börjar hitta sina hjulspår kan det hända att man rasar ihop och märker hur trött man egentligen är. För fast det är roligt och lustfyllt så tar det på att börja med ett nytt jobb! Det finns så många intryck man behöver absorbera, så många saker man behöver lära sig, så många nya människor att lära känna, så många saker som man inte ännu har några rutiner för och allt det här kräver massor av ens hjärna. Jag har ju dessutom inlett en ny typ av boende med övernattningslägenhet och veckopendlande.
Några stackars små trattkantareller hittade jag.
Så nu kom jag till den punkten när jag behövde vila huvudet. Jag orkade inte tänka och skriva alls. Jag har varit hemma och röjt i en skogsdunge, vandrat i skogen i jakt på svamp (med mycket magert resultat) och gosat med gubben och katterna. Jag har inte sett på mejlen, inte sett på telefonen, inte bläddrat i kalendern, utan bara varit och låtit jobbet klara sig utan mig.
I morgon börjar en ny arbetsvecka och det blir säkert roligt det också!
Den här bloggen använder cookies för att följa med hur många som besöker sidan. Vi samarbetar också med Google Analytics. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies. Lär dig mer