När vi på ordinationsutbildningen talade om talen vid förrättningarna och talen vid jordfästningarna specifikt sa de erfarna prästerna att man gör klokt i att skriva några grund-tal som man snabbt kan modifiera att passa till de olika jordfästningarna.
Jag hör vad de säger och jag förstår att det ligger mycket erfarenhet och många jordfästningar bakom de orden. Samtidigt skriker hela mitt jag ett stort NEJ jag vill inte göra så! Nu är jag i den goda situationen att mina arbetsveckor inte fylls av flera jordfästningar på raken som den säkert kunde göra om jag var präst i en stor stadsförsamling.
Jag hinner träffa de anhöriga i lugn och ro. De får berätta för mig om den som gått bort och jag får förhöra mig om hur de anhöriga mår. Vi diskuterar de praktiska arrangemangen och funderar på vilken musik som skulle passa just den här gången. För det mesta har jag efteråt känslan av att hur ska jag kunna göra den döda rättvisa? Hur ska jag kunna sammanfatta det jag fått höra på ett bra sätt? Samtidigt är det en kreativ utmaning som sporrar mig. Jag tycker det är spännande att skriva talen.
Någon gång kan det hända att jag inte fått veta så mycket om den som gått bort. Då blir utmaningen den motsatta. Att skriva ett tal som på något sätt reflekterar den döda med hjälp av de futtiga skärvor jag fått att utgå ifrån. Då försöker jag lyssna mellan raderna. Jag fyller i luckorna med min känsla av situationen och med de allmänmänskliga erfarenheter jag har från tidigare. Jag tolkar, jag broderar, jag talar om det kristna hoppet. Och sen, sen ber jag att mina ord får en doft av den helige Ande och att de landar rätt hos de anhöriga. Som tur är händer det verkligen inte ofta och hittills har det gått bra.
Jag tror ju att när man gör något man tycker om, så lyser kärleken till hantverket igenom. För det är bara så, att jag älskar det här jobbet! I går kväll sade jag till kantorn, tänk att jag får göra det här och till på köpet få lön för det! Då är det verkligen inte så illa.