Ja, förlåt min finska rubrik. Jag ska förklara den lite längre ner.
Nu ska jag återkomma till Lauras fråga. Laura skrev så här:
Det jag skulle vilja (ännu) mera om är dina nya insikter som en ny präst. Hur reagerar folk på dig med och utan arbetskläder (menar inte att du ska behöva gå spritt naken runt omkring, dock). Andra iakttagelser om människor runt omkring dig. Jag har själv märkt att det blir allt fler prästvitsar då du är med i sällskapet. Och du ser dessutom (ännu) ut att uppskatta dem 😀
De flesta av oss vet att när man rör sig bland människor så är det ens vänner och bekanta som reagerar på en. De hälsar, stannar och pratar bort en stund medan okända människor kastar en blick, konstaterar för sig själva att där är en människa och så är det inte mera med det. Så till vida man inte är väldigt uppseendeväckande på nåt sätt. Den som har varit med på en möhippa med en utklädd brud till exempel, vet att då stannar folk och stirrar på henne.
Nåja, att gå prästklädd verkar höra lite till kategorin uppseendeväckande. Var jag än rör mig tittar människor två gånger när de noterar att jag är prästklädd. Ett roligt minne var när jag blev fotograferad på Runsala badstrand i våras innan prästvigningen. Då var jag klädd i prästens festdräkt och resten av människorna låg och solade på badstranden. Då var jag väldigt uppseendeväckande och folk (artiga som vi finländare är) försökte låta bli att visa att de glodde så ögonen nästan trillade ut huvudet på dem.
I normalare situationer som när jag rör mig i prästskjorta till och från jobbet tittar folk nog också lite extra. Många hälsar med en liten nick. En man hälsade en gång med att lyfta på hatten. Men det är ju inte mig specifikt de hälsar på, utan det är prästen, prästämbetet som väcker respekt och som folk hälsar på.
Jag tycker det är vackert och jag hälsar alltid tillbaka. För var jag än rör mig i prästkläder så representerar jag kyrkan. Jag ÄR kyrkan, i mångas ögon. Jag vill att min kyrka ska vara öppen, välkomnande och varm, så då får jag lov att agera så att jag ger uttryck för mina värderingar.
Igår tog jag mig tid att besöka det lokala badhuset när jag ändå var i närheten. Samtidigt med mig kom det en busslast av skolbarn som skulle få simma och ha det roligt i bassängerna. I omklädningsrummet hör jag en flicka säga ”Pappikin on täällä!” (prästen är också här!). Det var kanske en överraskning för henne att präster gör vanliga saker som att gå och simma? Dagen innan hade jag nämligen varit i hennes klass och berättat om att Gud är vår himmelska pappa.
I badhuset satte jag mig i bubbelbadet. Där satt redan fyra äldre herremän. Jag diskuterade en god stund med dem om ditt och datt, innan en av männen vågade ställa fråga om jag var ny på orten. Jag avslöjade då att jag är den nya prästen och jag har en känsla av att männen knappast talat lika frispråkigt med mig om jag avslöjat det genast.
En allmän reaktion är att be om ursäkt för svordomar. Det är ju i och för sig bra att människor reagerar på hur de talar när prästen sitter bredvid, men det kan bli rätt jobbigt om man ska be om ursäkt för det sätt man pratar på hela tiden. En gång blev det i det närmaste komiskt när jag uppmanat personen att strunta i att be om ursäkt för varje svordom, men hen envisades med att fortsätta be om ursäkt stup i kvarten. Samtalet slutade med att hen frågade om jag kan jordfästa hen, när den dagen kommer.
Jag skulle säkert kunna fortsätta berätta om olika situationer hur länge som helst, men jag får bara konstatera att det är nog en rätt stor skillnad för mig om jag går prästklädd eller civil. Jag går gärna i prästskjorta, för jag vill ju visa att präster är vanliga människor som går till simhallen, handlar mat, rör sig på byn och i stan som vanliga människor. Men, är jag ledig så rör jag mig nog inte i prästskjorta, då lämnar jag den hemma och går klädd som jag tycker passar för stunden.
