Herrens vägar är outgrundliga

Den heliga Birgitta bad “Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den”. Samma bön brukar jag be, ibland med tillägget “Herre, sätt upp stora skyltar så att jag ser var din väg går, för jag har inte alltid så lätt att förstå”.

När jag var på väg att bli klar med mina studier och prästämbetet hägrade bad jag Gud om en arbetsplats på rimligt avstånd hemifrån, men ändå så att jag inte skulle komma att jobba i den församling och samfällighet jag kände sedan länge. Jag fick som jag ville och ledningen var tydlig. Jag var glad och nöjd och full av iver för mitt nya jobb.

Nu när jag ser tillbaka ser jag att det fanns små skyltar som pekade åt ett annat håll, men som jag valde att ignorera. Jag ville pröva mina vingar och jag ville bort. Jag ville inte välja det som kunnat vara det lättaste, jag ville ha nya utmaningar. Jag ville få utrymme att bli präst utan att hela tiden släpa på mina historia. Ändå borde jag ha vetat att utan min historia är jag ingenting.

Jag fick tjänst i Kimitoöns församling och jag mottogs med glädje. Jag fick använda alla mina styrkor och jag fick söka min nya yrkesidentitet. Jag blev ofta önskad välkommen och många sade “Hoppas du ska trivas här!” Varje gång skruvade jag lite på mig. Orden skavde i mig. Inte så att jag inte skulle ha trivts, det gjorde jag från första stund, utan för att jag kände en rädsla för att göra människor besvikna. Jag visste ju inte hur länge jag skulle stanna kvar. Min tanke var att det här var min “avlägga-pastoralen-tjänst”, d.v.s. ungefär två år framöver och det kändes inte som en särskilt lång tid.

Det jag inte visste vara att det fanns en annan plan för mig. Den 16 november fick jag ett mejl från notarien på domkapitlet med förfrågan om jag var intresserad av tjänsten som tf. kaplan i Houtskär. Jag blev alldeles tagen på säng. Min första reaktion var att jag inte ville lämna Hitis och Kimitoön. Jag har ju nätt och jämnt kommit in i arbetet! Samtidigt hade jag bötrjat erkänna för mig själv att det är tyngre än väntat att veckopendla.

Jag tänkte, funderade och ältade. Tillsammans med min man gjorde vi plus- och minus-lista. Och jag vände och vred på alla argument. Jag bad Gud om vägledning för nu såg jag inga stora skyltar. Jag besökte Eva som varit Houtskärs tf. kaplan sedan sommaren. Hon som nu fått ett annat uppdrag och var på väg bort från Houtskär. Jag ville ju höra hennes erfarenheter och varför hon valde att lämna Houtskär efter bara ett halvt år. Var det någon hund begraven där?

Eva kunde lugna mig. Det var inga problem som drev henne vidare, utan Gud behövde henne på annat håll. Med den vetskapen kunde jag  till slut meddela notarien att jag var intresserad av tjänsten.

Så återstod den tunga uppgiften att berätta för min kyrkoherde att hon nu förlorade mig efter bara fyra månader. De verkliga förlorarna i den här förändringen är Kimitoöns församling och Hitis kapellförsamling.  Samtidigt får jag ju lita på att Guds plan även omfattar dem och att det i slutändan blir till det bästa även för den församlingen.

Det har varit många ledsna miner. Frågorna har varit många och somliga har gjort tappra försök att övertala mig att stanna. Samtidigt har alla sagt att de förstår mitt val. Själv kände jag mig som en åsna mellan två hötappar. Sorgen över att lämna den församling som tagit emot mig så väl är stor. Det har varit fantastiska människomöten och härliga stunder i arbetet. Jag känner mig inte alls klar med allt det jag tänkt att jag skulle göra här. Fast hur ofta känner vi människor att vi är klara med våra uppdrag?

Idag har domkapitlet fattat beslutet om att avbryta mitt förordnande som församlingspastor i Kimitoöns församling och gett mig ett nytt förordnande till Houtskärs kapellförsamling från och med den 1 januari 2019.

Det här året har varit fullt av förändring. Nu packar jag ihop mitt (fortfarande inte helt färdigstädade) hem i övernattningslägenheten och flyttar hem tillbaka till mannens och katternas förtjusning. Själv är jag nog ganska nöjd också.

Det här året har varit fantastiskt. Jag har fått vara med om mycket. Jag har fått så mycket! Det känns tryggt och samtidigt spännande att fortsätta framåt. Få se vilka överraskningar Gud har på lut åt mig i fortaättningen…