Pastorn goes Petra-frukost

      Kommentarer inaktiverade för Pastorn goes Petra-frukost

I mitt förra inlägg berättade jag en del om vad mitt arbete som präst går ut på. Nu i lördag är jag inbjuden till Petrus församling i Helsingfors för att berätta om min väg genom livet. Om du befinner dig i närheten kan du komma med och äta frukost och lyssna till min berättelse.

Sök gärna upp evenemanget på Facebook och klicka på kommer så vet värdinnorna hur mycket frukost de ska förbereda, men det är inget tvång. Välkommen med!

Kall eller jobb? Mitt svar på en läsarfråga

      6 kommentarer till Kall eller jobb? Mitt svar på en läsarfråga

Hencko kommenterade inlägget En salig blandning och frågade:

Det här var intressant! Har faktiskt många gånger funderat på hur en prästs dagar ser ut. Jag menar, man ser er på era “uppdrag” och jag förstår att de skall förberedas, men vad annat håller ni på med? För även om många pratar om att det är ett kall att vara präst så är det ju också ett jobb. Är det svårt att hålla det privata livet isär från jobbet eller flyter det allt samman till ett?

Jag tror att det finns många jobb man bara ser en bråkdel av, men på nåt sätt känns det som att det är väldigt hemligt vad präster gör när de inte syns nånstans. Jag ska försöka svara på frågan så gott jag kan, men jag vill påpeka att det här är min verklighet. Andra präster har säkert andra tankar och upplevelser.

Vad allt håller präster på med?

Det är ju väldigt olika i olika församlingar. Själv är jag kaplan i en liten kapellförsamling, vilket gör arbetsbilden mycket varierande. Men få se här nu vad allt jag sysslar med…

  • Gudstjänster, förrättningar (dop, vigsel, jordfästning) och andakter med alla sina förberedelser. Inkluderar samtal med de berörda vid förrättningarna.
  • Samtalsgrupper och andra träffar.
  • Konfirmandarbete – månadsträffar, veckoslutsläger och sommarläger. Konfirmation.
  • Själavård, personliga samtal och födelsedagsuppvaktningar.
  • Verksamhetsplanering och överläggningar med arbetskamrater och kollegor.
  • Förbereder, deltar och leder möten. Skriver protokoll efteråt, samlar underskrifter och arkiverar till slut resultatet.
  • I samarbete med en liten redaktion skriver, ombryter, publicerar och postar jag den lilla församlingstidningen Församlingslyktan fyra gånger i året.
  • Sköter informationen lokalt via affischer, tidningsannonser och sociala medier.
  • Ser till att saker och ting kring Meditationsstigen fungerar som de ska.
  • Svarar på e-post och i telefon, handlar förnödenheter, kokar kaffe, städar undan, plockar i och ur diskmaskinen eller vad allt som för stunden kan behöva göras.
  • Vikarierar mina kollegor på andra håll i den stora församlingen när det behövs.
  • Har ett finger med i redaktionen för Evangelisk-lutherska kyrkans Facebook och Instagramarbete.
  • Inte att förglömma tiden det tar att ta sig från uppdrag A till uppdrag B under arbetsdagen.

Sen vet jag inte säkert om jag kan eller ska räkna det att jag

    • studerar och fördjupar mig,
    • sjunger med i kyrkokören,
    • bloggar om mitt jobb och mina tankar,
    • ibland håller radioandakter och skriver kolumner,
    • har förtroendeuppdrag inom fackförbundet,

som arbetsuppgifter eller sånt jag gillar och mår bra av.

Kall eller jobb, privat eller arbete?

Det är ett kall att vilja bli präst. För att bli prästvigd krävs ett inre kall (att man själv känner att det är meningen att man ska bli präst) och ett yttre kall (någon församling eller annan lämplig arbetsgivare vill att man ska bli präst). Men sen är det ju också ett jobb, precis som Hencko skriver i sin fråga.

Det är ett annorlunda jobb, för som präst har jag ingen arbetstid. Jag har rätt att hålla två dagar ledigt per vecka, men utöver det är jag i tjänst. Här kommer det an på en själv (och ens förman) att se till att man jobbar rimligt mycket. Jag tycker det är otroligt skönt att inte behöva fundera på om jag jobbar 32 eller 52 timmar den här veckan. Eller om det är en arbetsuppgift att prata med farbror N eller konfirmand M när vi råkas i butiken. Det bästa är ju om man kan hålla sig till ungefär 36-40 timmar per vecka, men det finns ett stort mått flexibilitet i systemet som kräver stort eget ansvar.

Jag vill hålla skillnad på mitt privata liv och mitt yrkesliv, men jag märker att det inte alltid är så lätt. Präst är man 24/7, det går inte att komma ifrån. Jag har åtminstone en kompis som alltid pratar om mig som prästen när vi ses, fast det är fullständigt privat. Jag antar att min kompis fortfarande tycker att det är STORT att jag blev präst. Så det får jag väl bjuda på.

Det är alltså inte så lätt att skilja på privatliv och arbete. Det gäller att vara medveten om var ens egna gränser går och arbeta aktivt för att hålla dem. För mig är det en fördel att inte bo på arbetsplatsen, vilket jag upplever att det skulle vara om jag skulle bo i prästgården. Jag bor inte ens på samma holme. Jag har alltså möjligheten att dra mig undan och ta lite avstånd från arbetet.

Inte för att jag skulle ogilla jobbet eller församlingsborna, utan för att jag behöver ladda mina batterier så att jag kan tjäna på bästa sätt när jag är i tjänst. Det här tror jag att alla präster behöver känna efter vad som är bäst för att hitta sitt eget sätt att förhålla sig till arbete och privatliv.

Som du märker är frågorna inte lätta att ge helt klara svar på. Men det är kanske just en av orsakerna till att jag gillar jobbet/uppdraget/tjänsten/ämbetet. Jag brukar säga att jag har företagarens frihet, men arbetstagares trygghet. Helt perfekt alltså!

Så att förvaltningstomten blir glad

      Kommentarer inaktiverade för Så att förvaltningstomten blir glad

Jag har en kompis som säger att det bor en liten förvaltningstomte i henne. Den tomten blir glad när hon skriver protokoll eller gör andra byråkratiska uppgifter. Jag har sedan länge upptäckt att det bor en förhållandevis stor förvaltningstomte i mig. Att skriva kallelser, föredragningslistor och protokoll gör min förvaltningstomte glad i magen.

Innan jag blev prästvigd gick jag genom ett psykologiskt test och i resultatet av det fick jag veta att jag är en sådan som behöver ungefär lika delar av arbete med andra människor och arbete för mig själv. Det stämmer så på pricken!

Jag älskar att leda grupper och ha sociala kontakter, men lika mycket älskar jag att få sätta mig vid datorn och glädja min förvaltningstomte. Ibland är det otroligt skönt att skriva ett protokoll, för då behöver jag inte vara kreativ och tänka ut fyndiga formuleringar. Det är bara att skriva rakt upp och ner så som ett protokoll ska skrivas.

Den senaste veckan har jag haft en omfattande föredragningslista att skriva. Med en del ärenden har jag fått göra lite detektivarbete för att beredningen ska bli vettig och det har varit grymt spännande och givande. Andra ärenden har varit mera rutinartade och betydligt lättare att skriva.

Det är ett tag sen jag senast skrivit förvaltningstext, så det blev ju ändå att kolla lite här och där för att få det utformat så som det förhoppningsvis ska vara. Roligt är det hur som helst!

(Jo, jag vet, jag är lite knäpp – men det behövs såna typer också!)

En salig blandning

      5 kommentarer till En salig blandning

Jag blickar bakåt i bloggen och ser att det är en veckan sen jag skrev sist. Vart tog den vägen? Kanske jag borde lista veckans höjdpunkter?

Lördag – jordfästning. Det var länge sen sist och nu blev det en på finska. Några droppar nervositet fanns i blodet, men det gick bra.

Söndag – heldag med konfirmanderna från Korpo och Houtskär. Det visade sig att jag hade förberett en aning för lite material att beta av under dagen, men det löste sig smidigt ändå.  Dagen avslutades med kvällsgudstjänst med sånger från Taizé traditionen.

Måndag – Tack gode Gud för distansdagar, för kan jag ta mig en sovmorgon på samma gång!

Tisdag – förtroendeuppdrag och teamsmöten hela långa dagen. (Perfekt att sticka då!)

Onsdag – kanslidag, andakt på serviceboendet och första körövningen på över ett år! Under uppsjungningen kände jag av muskler jag glömt att jag hade – hurra!

Torsdag – skriva föredragningslista till kapellrådet och första träffen med den finska samtalsgruppen Pappilan porinat. Oj, så vi skrattade mellan kaffe, psalmer och bibelläsning!

Fredag – pappersarbete och planeringsmöte för församlingens some-arbete. Skojigt att få dra nytta av allt jag lärt mig under åren!


Det händer sig med jämna mellanrum att jag får frågan hur en vanlig vecka ser ut för en präst. Den här veckan var kanske inte helt vanlig, men inte heller särskilt ovanlig. Det finns ju inte två veckor som är sig lika! Att vara präst är omväxlande och jag älskar kontrasten mellan att sitta ensam och skriva och att få umgås med människor i alla åldrar. Det är en salig blandning av rutiner och spontanitet, välplanerade och oförutsedda händelser.

Nu ska jag checka ut och fira ledig weekend.
Ta hand om dig!

Schh! Berätta inte vidare.

      Kommentarer inaktiverade för Schh! Berätta inte vidare.

När något är riktigt fint eller bra brukar jag skämta och säga att det här ska vi tala tyst om så att inte skattemyndigheten får för sig att beskatta det som en löneförmån. Den känslan har jag haft den här veckan på jobbet.

Jag har en fantastiskt varm församling i Houtskär.
Arbetskamraterna är härliga typer och vi skrattar ofta.
Det är en underbart vacker miljö jag får jobba i.

Den här veckan hade vi ett smärre möbelrally när vi möblerade om på kansliet. Ett skåp fick flytta till kyrkan. Två skåp flyttade från ena rummet till det andra. Ett skåp och ett skrivbord bytte plats i rummet där de stod. De gamla gardinerna byttes ut till lättare motsvarigheter. Kopieringsmaskinen fick svänga sidan till. Plötsligt blev det en massa rum mitt på golvet och båda rummen känns hemtrevliga och inbjudande. Nu kommer jobbet att gå ännu smidigare än tidigare!

Det enda som grämer mig en gnutta är att vi i vår iver inte kom på idén att först fotografera rummet innan vi började möblera om.

Spännande tider!

      3 kommentarer till Spännande tider!

Idag har det klarnat att det finns två kandidater som vill bli kyrkoherde i Väståbolands svenska  församling.

Under våren kommer vi säkert att få bekanta oss mera med dessa två kandidater genom intervjuer, valdebatter och valprov, dvs. båda kandidaterna ska förrätta en högmässa. Sen så småningom blir det kyrkoherdeval och då får alla församlingens medlemmar gå till urnorna och rösta på den kandidat de tycker är bäst. Det är spännande tider!

Tänk om det blir kvar för evigt?

      Kommentarer inaktiverade för Tänk om det blir kvar för evigt?

Man ska vara försiktig med vad man lägger upp på nätet, sa en kollega här om dagen. Jag blev att tugga på uttalandet och undrade om det var riktat till någon speciell (läs: mig) eller om det var en kommentar i största allmänhet. För det är alldeles sant att det man släpper ut på internet kan bli kvar och spöka där tills internet går under och kanske ännu efter det.

Det händer sig att jag funderar på om det är så klokt av mig att skriva blogg och dela mina tankar med hela världen. Men hittills har jag kommit till slutsatsen att fördelarna uppväger de eventuella nackdelarna. För jag tänker rätt så noga på mina formuleringar och vad jag kan och inte kan berätta.

Dessutom lägger jag ut mina predikningar. En journalist-vän sa ”ut med allt bara” när jag funderade kring saken med hen. En författarvän sa att hen tänker att när något är publicerat så går det inte längre att använda i något annat sammanhang och därför är hen försiktig med vad hen lägger ut. Det finns alltid olika synvinklar och uppfattningar om kring vad som är rätt. Det som är rätt för mig kanske inte funkar alls för dig och vice versa.

Idag fick jag för mig att räkna hur många predikningar jag redan lagt ut på nätet och landade på siffran 75! Det är inte alla predikningar jag hållit, för ibland har jag känt för att låta någon predikning bli en engångsföreteelse, men de allra flesta har jag publicerat. Som det känns nu kommer jag att fortsätta med det. Dagens predikan finns även den under rubriken ”Ordet är mitt” uppe i balken. Eller om du är lite bekväm så klickar du bara här!

Först kom de…

      Kommentarer inaktiverade för Först kom de…

Först kom de för att hämta socialisterna och jag höjde inte min röst –
för jag var inte socialist.
Sedan kom de för att hämta de fackanslutna och jag höjde inte min röst –
för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de för att hämta judarna och jag höjde inte min röst –
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta mig –
och då fanns ingen kvar som kunde höja sin röst för mig.

Det här är en dikt tillskriven pastor Martin Niemöller (1892–1984)

Idag på Förintelsens minnesdag vill jag påminna oss alla om att det inte började med koncentrationslägren.
Det började långt tidigare än så.
Vi får aldrig glömma.
Det får aldrig hända igen.

Målsättning: tomma händer

      6 kommentarer till Målsättning: tomma händer

Under skoltiden var ett av mina favoritämnen modersmålets uppsatsskrivning. Det allra bästa var att få en rubrik och sen få skriva fritt under den. För att få skriva helt fritt är svårare, tycker jag. Det finns ju så många saker man kan skriva om, så en given rubrik ger en startpunkt.

Tänk att jag till slut hittade ett yrke där jag varje vecka får en given rubrik att fundera kring! Och mer än så, jag får några bibelställen att utgå ifrån. Ibland är det svårt och det känns som om jag inte har något att säga alls. Ibland kommer idéer och tankar rusande som en fårskock när de hör att det är matdags. Då gäller det att sålla och välja rätt.

Den här veckan tuggar min hjärna på temat Jesus hjälper i nöden och texterna ur Jes. 51:9–16, 2 Kor. 1:8–11 och Matt. 8:23–27. Evangelietexten berättar om när Jesus stillade stormen – det är en text som jag kan tänka att alla som lever nära havet kan relatera till. Samtidigt är berättelsen gångbar som en metafor för alla möjliga situationer i livet.

Det är alltså ett kreativt arbete och samtidigt ett gediget hantverk att skriva predikningar. Ju mera man gör det desto mera lär man sig. Nu ska jag börja jobba på att lämna det skrivna och lära mig att predika. Det vill säga tala direkt till dem som lyssnar, utan att stå och läsa upp min skrivna predikan.

Eftersom jag gillar att skriva så mycket är det här en stor utmaning för mig. Men det är en utmaning jag vill jobba med. För de gånger jag talat utan ett ord-för-ord-skrivet-manuskript har kontakten blivit så mycket bättre. Så jag vet vad mitt mål är – nu är det ”bara” att öva, träna och jobba för att komma dit.

Här är min målbild, att predika utan ett manuskript i händerna. Fast den här bilden är inte tagen under predikan, utan alldeles i slutet av högmässan.

Foto: Petra Öhman 1 januari 2022

Gå hem!!

      2 kommentarer till Gå hem!!

I min telefon har jag numera ett alarm som säger Gå hem!! Det här är för att påminna mig om, att om jag avslutar och plockar ihop den tiden, hinner jag ta 15.45 färjan hem från Houtskär. Jag minns nämligen otaliga gånger när jag på eftermiddagen varit uppslukad av någon arbetsuppgift och när jag kastat en blick på klockan har den varit några futtiga minuter över den tid jag måste sitta i bilen för att hinna till färjan. Då har jag fått stanna kvar till nästa färja som går 1½ timme senare.

En hemresa någon gång 2020

Det är i och för sig ingen katastrof att ta den senare färjan hem, men min mage är starkt av den åsikten att middagens ska ätas ca kl. 17 och det går inte ihop med den senare hemkomst tiden.

Nu när jag började jobba i Houtskär igen har jag tänkt att jag ska försöka ta hand om mig själv lite mera. Att åka hem lite tidigare påverkar mitt mående en hel del, men egentligen mitt arbete väldigt lite. Och den här tanken förstärktes när jag läste reportaget om Janne Kütimaa i Kyrkpressen. Hon har bränt ut sig i arbetet för Gud och tvingats till ett totalstopp och lång återhämtnings tid efter det.

Janne är inte alls den enda i min bekantskapskrets som lidit av utmattning. Jag kan utan vidare räkna upp en handfull kvinnor till i kyrkans tjänst som varit sjuklediga längre eller kortare perioder på grund av utmattning, depression, utbrändhet eller vad det nu råkat bli för diagnos. Jag har varit där själv.

Det märkliga är, att när jag tänker efter känner jag inte alls lika många män som lidit av samma sak. Det betyder förstås inte att inte män också skulle vara drabbade, det betyder bara att vetskapen om det inte nått mig.

Jag tror inte att det är meningen att man ska behöva bränna ut sig. Inte i arbetet, inte på grund av för mycket runt om kring arbetet, inte av någon orsak alls.

Präster har ingen arbetstid, bara arbetsdagar och lediga dagar. Men det betyder ju inte att man ska arbeta utan gräns eller inte alls. Det betyder mest att man måste ta ansvar för sitt eget arbete och att det finns möjlighet till flexibilitet utan dess mera byråkrati. Det betyder att man tvingas lära sig dra sina egna gränser, för sällan är där någon annan som säger: gå hem!

Därför har jag ett alarm i min telefon som säger: Gå hem!!

 

[PS Arbetstidslagen gäller även präster numera, men en präst som själv kan styra över sitt arbete behöver inte ha arbetstid. Hur det här ska tolkas är en pågående diskussion vi kan återkomma till nån gång senare.]

[PPS Dagens predikomanuskript finns åter att läsa här.]