Det finns en tid för allt…

      Kommentarer inaktiverade för Det finns en tid för allt…

…men inte tid för allt. Undrar om jag borde läsa Predikaren ett varv till? Kanske det finns tid för allt ändå?

Det är rysligt så tiden rusar. Den meningen har vi alla sagt eller hört i olika versioner till lust och leda. Jag måste ändå upprepa den ännu en gång. Jag hinner inte med. Tiden rusar och jag känner att jag blir på efterkälken.

Jag arbetar i en liten del av den stora församlingen. Jag är tf. kaplan i en kapellförsamling med omkring 500 församlingsbor. Öarna ligger minst tre färjor bort från fastlandet, en del till och med fem färjor bort. Inte för att det i sig har något med mitt arbete att göra, men det ger någon uppfattning om hur långt bort i havet församlingen ligger. Man skulle tycka att jag har all tid i världen, men på något underligt vänster är det fullt upp.

Jag har under den senaste månaden insett att till mina arbetsuppgifter hör en hel del sådant som präster på andra håll inte behöver befatta sig med. I min lilla del av storförsamlingen saknar jag församlingssekreterare och ekonomisekreterare. De där personerna som sköter en hel del av byråkratin på andra håll. Jag klagar inte, jag är en underlig prick som gillar pappersvändande, men jag har insett att det är sådant som tar tid.

Sen är det inte heller någon fullständig ursäkt att jag har så får församlingsbor att tjäna. Visserligen har jag färre förrättningar och färre uppvaktningar än jag skulle ha i en större församling men en gudstjänst, en predikan, en andakt, en träff, ett möte – alla tar de ungefär lika länge att förbereda, oberoende om de är till för 10 eller 100 personer.

Idag fick jag mycket gjort av det som hängt efter. En inplanerad träff blev inhiberad och plötsligt hade jag tid att koncentrera mig på kvitton och kilometer! Det kändes bra och jag är tacksam för den oplanerat generösa tiden. På eftermiddagen var det dags för veckans träff för vuxna (läs: pensionärer) i Prästgårdssalen. Vi dricker kaffe, äter nåt gott, samtalar om smått och stort och har en kort andakt. Idag var samtalet extra muntert, trots att vi pratade om både glatt och sorgligt. Det är en varm gemenskap där alla får komma till tals. Jag känner mig riktigt varm i hjärtat över att få dela en så fin gemenskap med mina församlingsbor!

Så även om tiden rusar iväg och jag flänger efter så gott jag kan är det en glädje att få vara präst. Det är en, för mig, bra blandning av människomöten och pappersvändande.

Hur ska man veta?

      Kommentarer inaktiverade för Hur ska man veta?

Biskopsval.
Andra ronden.
Två goda kandidater.

Jag har velat och funderat, men nu har jag skrivit på min röstsedel och lagt den i kuvert. I morgon överlåter jag åt posten att ta hand om den. Usch! Det är det värsta. Att tvingas lita på posten i ett ärende som är så här viktigt! Det känns som ett större böneämne än själva valet rent av!

Hur ska man veta att röstsedeln kommer fram?
Hur ska man veta att den bästa kandidaten vinner?

Som vanligt blir det att lägga allt i Guds hand.
Herre hör min bön!

Söndag morgon

      Kommentarer inaktiverade för Söndag morgon

Jag sitter på färjan och ser ut över ett stilla, men grått hav. Färjans motorer drar på varv och vi glider över vattnet. Ejdrarna ligger lugnt kvar. De är vana med att färjan brummar fram och tillbaka.

Den stillhet som naturen andas, andas jag in. Jag känner hur pulsen tar ett långsammare tempo. Jag hade lite bråttom till färjan,  men nu när jag är ombord är stressen borta.

Havet är mäktigt. Det kan vara lugnt som idag och kännas som en smekning i själen. En stormig dag kan det ryta och piska upp farligt höga vågor. Mellan de här två ytterligheterna finns otaliga andra skepnader havet kan ta. Havet kan bära som i en trygg famn eller sluka som ett monsters gap. Det kan ge liv eller ta liv.

Ju mera jag skriver om havet, desto mera påminner havet mig om Gud. De är båda oändligt mäktiga. Båda trygga och lite skrämmande på samma gång. Så om jag ska förklara Gud i termer vi människor kan förstå, är det kanske havet som är min liknelse.

Tf. kaplan? Ja, och chefredaktör!

      2 kommentarer till Tf. kaplan? Ja, och chefredaktör!

Efter min dåliga start på måndag gick den här veckan åt till att vara chefredaktör och ansvarig utgivare. Utöver det vanliga arbetet då, förstås. Det låter pampigt med titlar som chefredaktör och ansvarig utgivare, men i verkligheten har jag sammanställt en liten tidning på 20 sidor i A5 format. Jag har hjälp av andra som skrivit texter och producerat annat material så allt gör jag inte själv, utan det är nog mest sammanställningen som ligger på mitt ansvar.

Tidningen heter Församlingslyktan och den har utkommit i 60 år redan, så det är ett kulturarv jag nu fått förmånen att bära vidare. I datorn fanns en tidigare tidningsgrund tillverkad i programmet Word. Jag får väl erkänna att jag inte blev så väldigt upphetsad när jag tittade på den. Jag har vant mig med att göra programblad för ungdomsföreningens amatörteaterverksamhet i programmet Publisher, (jo, jag VET att det finns bättre program, men ett bra program är vanligtvis ett som man behärskar) så jag valde att göra om tidningen från grunden. Dessutom blev det en förnyad layout på samma gång. Kanske jag rent av har lite nytta av den där extra praktikkursen i massmedia som jag gjorde?

Pärmbilden knäppte jag i måndags efter lunch. Jag kom plötsligt på hurdan bild jag ville ha så jag rusade till kyrkogården. Med hjälp av en lånad kruka glada narcisser fick jag en färggrann påskbild av kyrkan, just en sådan jag tänkt mig. Säkert kunde jag ha tänkt mera och bättre på kompositionen, men det var en tillräcklig utmaning att få blommorna att stå stilla i blåsten.

Jag hoppas du kan läsa mellan raderna att jag tycker att det har varit sjukt roligt att få göra den här tidningen. Tänk att få göra sådant på arbetstid som jag förr gjort frivilligt! Tänk att ha nytta av ungdomsföreningens amatörteaterverksamhet på jobbet! Jag har visat ett utkast åt några personer under arbetets gång för att höra mig för om reaktionerna på förnyelsen. De har sagt att de gillat upplägget och jag hoppas att det inte berott på att de inte vågat säga något annat! Sanningens minut kommer väl i nästa vecka när tidningen delas ut till alla hushåll i Houtskär. Sen får jag höra vad gemene man och kvinna tycker. Hoppas jag.

PS. Om du blir nyfiken och vill prenumerera på tidningen så får du kontakta mig. Telefonnumret är 040 312 4452 eller på e-posten houtskar.forsamling@evl.fi. 15€ för fyra nummer kostar det.

Kanske för att det är måndag morgon?

      Kommentarer inaktiverade för Kanske för att det är måndag morgon?

Klockan ringer. Jag vrider mig i sängen och ligger kvar en stund. Jag vill inte! Men vad jag inte vill vet jag inte riktigt. Jag känner mig tung i kroppen och sur i humöret. Det känns som om jag skulle ha stressat och jobbat hårt hela natten.

Väckarklockan avbröt mig mitt i någonting, men jag kan inte minnas vad det var. Det är bara kroppen som minns och den skvallrar om att det var otrevligt. Känslan är olustig.

Jag förundras över mitt dåliga humör för jag ser ju fram emot arbetsdagen. Jag ser fram emot en ostörd dag (hoppas jag) vid datorn och tidningsarbete. Så det är inte den kommande arbetsdagen som stressat mig, utan det är mitt undermedvetnas brottning med, för mitt medvetna jags, okända problem.

Jag stiger motvilligt upp och tar tag i mina morgonrutiner. Den olustiga känslan förföljer mig. Jag försöker skaka den av mig. På färjan till Houtskär står jag på däck och låter vinden svepa bort mina tankar. Men inte ens världens vackraste arbetsväg kan mota bort känslan i kroppen. Jag får bara hoppas att känslan ebbar ut.

Första stegen på den nya lärostigen

      Kommentarer inaktiverade för Första stegen på den nya lärostigen

När jag blev prästvigd var det någon som halvt konstaterade, halvt frågade att ”du är liksom färdig nu då?” i meningen att nu när studierna var avklarade så var det bara att börja jobba och vänta på pensioneringen.  Mitt svar kom med ett halvrått skratt. ”Nej, jag var inte klar. Det blir ett halvt år paus och sen får jag ta itu med pastoralexamen.”

Nu har jag fått ta itu med pastoralen och gå den första kursen. HÄRLIGT! Kursen handlade om gudstjänstlivet och spiritualitet och det var bara sååå passligt att börja där. Till förhandsuppgifterna hörde att läsa Martin Modeus bok Mänskligt gudstjänst, gå på tre gudstjänster och skriva en uppsats. Det var lite segt att prioritera tid för det, men när jag väl skrev på uppsatsen upptäckte jag att jag nästan lite saknat studierna! En uppgift till hade vi faktiskt, att i grupp planera en mässa eller andakt som skulle genomföras under kursdagarna. Det var lite utmanande att planera en mässa per e-post med personer man aldrig arbetat tillsammans med, men det gick och alla grupper hade otroligt stämningsfulla och välgjorda mässor och andakter. De blev till guldkanten och andningshålen på hela kursen!

Min grupp fick förrätta en kvällsmässa i Karis fina kyrka. Jag fick vara liturg och det var nog en häftig upplevelse. Det var första gången någonsin som jag steg in i Karis kyrka och genast skulle jag leda mässan. Vi hade ett superfint gruppsamarbete och mässan blev verkligt fin. I sakristian strax innan sköljde en wow-känsla över mig. Jag sa åt min kollega att ”det här känns bara så skumt. Att jag, lilla obetydliga jag står här med mässhaken på mig i färd att strax leda mässan!” Overkligt, men fint, kändes det.  Jag känner mig fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på hela mässan. Jag fick sjunga duett till avslutning med finaste Faffen och dessutom fick jag så himla fin feedback efteråt! Ljuvligt.

Vi lärde oss nytt, vi hade givande diskussioner och vi lärde känna varandra. Jag skriver vi, för jag tycker att vi hade en härlig gemenskap som kommer att bli till ringar på vattnet långt fram i tiden.

Att få skriva avsked

      5 kommentarer till Att få skriva avsked

Nu blir det en kedja av inlägg som hänger ihop. För jag kom att tänka på det där talet jag fick så fin respons på.

Att skriva griftetal (det kallas så, det där talet som prästen håller ungefär mitt i jordfästningen) är utmanande. Så där lagom utmanande. För vanligtvis har jag träffat någon eller några som känt den som ska jordfästas innan jag ska skriva talet. Jag har frågat hurdan personen var. Var hen var född och uppväxt, vad hen sysslade med och vad hen gillade. I stora drag får jag höra en livsberättelse så som de anhöriga upplevt den och minns den. Om det är det samma som personen själv skulle ha berättat vet jag inte och det spelar mindre roll.

Sen är det min uppgift att sammanfatta det jag fått höra och knyta samman det med det kristna budskapet till ett tal. Det talet ska vara sådant att de anhöriga känner igen den som gått bort i det jag säger och så ska det ha lagom delar hopp och tröst som bygger på Bibelns budskap. Det här är en uppgift jag gillar. Jag gillar förstås inte att någon dött, men jag gillar friheten att pussla ihop mitt tal kring de bitar som getts mig. Jag gillar att få måla bilder med ord.

Det finns naturligtvis olika sätt att bygga upp sitt tal. I en lärobok från 1970-talet finns en modell som bygger på de tre skovlarna jord som prästen sen välsignar den döde med. Den här modellen är väl beprövad och använd av många. Själv får jag nippor, nervösa skakningar och allergisk hosta bara av tanken på talet. Jag har hört allt för många tal under min tid som vaktmästare som följde den här modellen för att jag ens skulle vilja ta i den med tång. Tyvärr. För den som inte hört den typens tal till leda kan uppfatta det som ett mycket vackert tal som knyter ihop hela jordfästningen och dess symbolik till ett vackert minne.

Mina tal är friare och byggs upp kring den berättelse jag fått höra om den avlidna. Det beror på den personens liv vilka bilder jag målar upp i mitt tal. Jag märker att jag redan hållit så pass många tal att jag börjar hitta min stil och mitt sätt att knyta ihop liv, hopp och tröst. Somliga delar återkommer, men fortfarande skriver jag varje tal från grunden. Jag har inte ett standard tal där jag bara byter ut namnet och det hoppas jag att jag heller aldrig får. Så mycket är vi alla värda att vi ska få ett personligt avsked vid kistan.

Av sånt blir jag glad

      Kommentarer inaktiverade för Av sånt blir jag glad

När jag nu är inne på temat facebook så ska jag passa på att berätta om en väldigt trevlig sida av facebook. Nämligen möjligheten att få feedback.

Att skriva något på sociala media känns mindre personligt än att säga det rakt i ansiktet på någon. Det har lett till att det är lätt att skriva hatiska inlägg som delas över hela världen på ett ögonblick. MEN det ger också möjligheten att skriva beröm och fina saker. Fast de brukar inte spridas lika lätt över hela världen. Det här inlägget jag tänker på behöver inte heller spridas så långt, för mig räcker det nästan att jag fick läsa det. Eller nåja, jag vill ju dela det med dig också för jag tycker det är så hjärtligt och fint. Förutom ett litet sakfel då…


Tänk att få bli kallad värsta bästa prästen! Det är en titel jag gillar! Men sen, jag har INTE en 1200 kubiks HD. Där hade ryktet dragit till med en aning extra. Visst har jag en motorcykel, men det är en betydligt mindre imponerande hoj. Det är väl bäst att jag sätter in en bild på vrålåket, så har vi det avklarat också.


Bilden är snart 10 år gammal, men den är så fin så den får duga. För hojen är fortfarande den samma. Det är en Honda NT 650 Deauville. En trevlig hoj med lagom många väskor så jag får alla tusen grejer jag behöver med mig när jag är ute och åker. Oj, nu började det klia i fingrarna att planera någon längre resa igen! Hoppas det blir vår fort nu.

Tillbaka till saken. Att bli taggad på facebook av församlingsbor som skriver positivt om mig är en ära. Sen får jag hoppas att de är lika frimodiga att påpeka sånt jag gjort tokigt så att jag får en chans att bättra mig. Så ibland är facebook nog inte så tokigt!

Vår relation har förändrats

      Kommentarer inaktiverade för Vår relation har förändrats

Alltså det är min relation till facebook jag talar om. På sistone har det mer och mer börjat kännas som att facebook är ett arbetsredskap, framom ett ställe där jag hänger med mina vänner. Visst finns mina vänner på facebook, men sedan jag blev prästvigd och en offentlig person har jag fått många nya vänförfrågningar av människor jag inte ens känner. Så jag har behövt fundera över vilka förfrågningar jag godkänner och hur jag kategoriserar dem.

Min princip för att godkänna vänner på facebook är att jag i regel vill träffa dem personligen åtminstone en gång innan jag godkänner vänförfrågan. En annan princip är att jag åtminstone ska kunna prata bort ett par minuter kring väder och vind om vi springer på varandra någonstans. Hur jag kategoriserar mina facebookvänner behåller jag för mig själv, men jag har flera olika nivåer av närhet. Som du säkert förstår gör jag inlägg som inte alla kommer åt att se.  Somliga saker delar jag med mina närmaste vänner, andra saker skriver jag offentligt så att även den som inte finns på min vänlista kan se det.

Sen är ju facebook verkligen ett arbetsredskap också, eftersom jag är en del av redaktionen bakom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (jo, det är ett hopplöst långt namn – vi vet!) och där gör jag regelbundet uppdateringar tillsammans med de andra redaktörerna. Det är ett rejält arbete som ligger bakom inläggen, så där är facebook verkligen inte ett ”hänga med kompisarna”-ställe. Fast visst har ju redaktionen blivit mina vänner också…

Det här har gjort att mitt förhållande till facebook inte längre är så okomplicerat. Och då har jag inte ens pratat om all hemlig övervakning som facebook lär syssla med. Let’s not even go there! Ändå kan jag inte ens längre tänka mig att lämna facebook. För samtidigt som det känns lite jobbigt med facebook, så är det ett härligt enkelt sätt att hålla sig ajour med en massa saker. Till exempel är det lätt att berätta för alla att jag lagt upp ett nytt blogginlägg, som det här.

Ändå har jag en känsla av att jag spenderar allt för många timmar scrollande på telefonen för att kolla om det dykt upp nåt nytt i mitt flöde. Kanske jag borde införa lite principer för hur ofta jag får öppna facebook per dag också?

Hur ser ditt förhållande ut till facebook? Berätta gärna!

Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu.

      Kommentarer inaktiverade för Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu.

Nu är vi bara några dagar ifrån dagen D när rösterna ska avläggas i biskopsvalet. På tisdag eftermiddag klarnar det om vi har en ny biskop eller om det blir en omgång till och vilka kandidaterna i så fall är. Det är en spännande tid. Det talas för och emot, det vägs erfarenhet mot utbildning, person mot person. Antagligen finns det ännu en del personer som funderar hur de ska rösta. Själv har jag poströstat och förhoppningsvis har rösten också kommit fram. Det är inte självklart längre när vi talar om att lägga ett viktigt dokument i ett kuvert med frimärke på.

När jag läser spridda kommentarer mellan aktiva i valarbetet tänker jag på hur mycket som förändrats och samtidigt hur lite. Av de fyra kandidaterna är en kvinna och tre män. Det borde inte ha någon betydelse. Vi borde inte göra skillnad på vilket kön kandidaterna har, för könet i sig är inget arbetsredskap som behövs i biskopens ämbete. Ändå återkommer vi till att det är en kvinna och tre män som vill bli biskop, Lisa, Sixten, Bo-Göran och Harry.

Är könet betydelselöst? Det finns städer som infört anonym arbetsansökan för att minska betydelsen av faktorer som kön, ålder, etnicitet och ge de sökande en mera jämlik chans att ta sig till intervju. Tänk om vi hade anonym kandidatur i biskopsvalet? Tänk om vi bara hade kandidat A, B, C och D? Tänk om vi bara fick se deras meriter utan namn och ålder? Hur skulle det se ut?

Nu får vi komma ihåg att vi rör oss i ankdammen Borgå stift där alla känner alla, så det skulle ta typ 5 sekunder så skulle någon kunna namnge kandidaterna utgående från CV:n ändå. Men ändå. Det är värt 5 sekunder av tankeverksamhet att fundera på vilka möjligheter och utmaningar det skulle ge.

De meriter som våra kandidater har ställs emot varandra. Jag tycker mig se att det finns två olika måttstockar. Eller kanske det ändå bara är en, för den andra har fortfarande inte blivit krönt och befunnen godkänd. Det är enligt den manliga måttstocken kandidaterna mäts och då tycks en kvinnas meriter inte uppfylla måttet riktigt lika fullt ut som de manliga kandidaternas meriter.

Lisa har annorlunda meriter än männen. Hon har valt, kallats och styrts till att välja andra vägar än män vanligtvis gör. Hon har sett kyrkan inifrån, utifrån och från sidan. Hon har mött människor i olika livssituationer och hon har vandrat med dem i deras liv. Hon har erfarenhet av att söka stillheten. Hon har erfarenhet av teologi och tro så som den tar sig uttryck bland gräsrötterna. Hon har erfarenhet av ledarskap tillsammans med vanliga församlingsmedlemmar i förtroendeuppdrag. Hon har erfarenhet av att formulera det glada budskapet så att det når många genom massmedia.

Kyrkan kämpar med ett ständigt fallande medlemskap. Kyrkan har haft män i ledande positioner i två tusen år. Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu. Tänk om vi kunde rösta fram Lisa till biskop?