Det är alla helgons dag. Det är den dagen på året då det är accepterat att sörja och sakna oberoende av när man förlorat någon. Tänk att vi ska behöva ha en dag för det! Samtidigt är det otroligt fint att vi kan dela sorgen och saknaden åtminstone en dag på året.
Idag firade vi gudstjänst med ljuständning, eller parentation som det kallas med ett finare ord, i Houtskärs kyrka. På bordet stor tio ljus. Jag läste upp nio namn på personer som nu saknas i vår gemenskap. Det tionde ljuset är för alla vi saknar som inte nämndes vid namn.
Kören deltog och sjöng vackert, trots att den var decimerad på grund av höstflunssan. I bänkraderna satt många som förlorat någon kär under året. Efteråt delade vi gemenskapen över en kopp kaffe innan vi skiljdes åt.
För min egen del var gudstjänsten en aning rörig eftersom jag var liturg, predikant och körsångare, men det gick nog bra. Jag konstaterade med kantorn att det är tur att jag redan som vaktmästare sjöng i kyrkokören och är van att byta roller titt som tätt under gudstjänsten. För det är ju så med allt man gjort i livet, det blir till erfarenheter man kan dra nytta av någon annan gång.