Om kyrkan skulle brinna…

      Kommentarer inaktiverade för Om kyrkan skulle brinna…

… så är det bra att brandkåren vet så mycket som möjligt om kyrkan och vad som finns i den.
Så därför var frivilliga brandkåren på besök i kyrkan ikväll. Vi tittade på alla utrymningsvägar, på värdeföremålen och på pannrummet. Vi diskuterade tänkbara scenarion och på vad man kan göra. Det var mycket intressant att se på och fundera kring tillsammans!

Jag har tänkt att en kyrka börjar brinna av tre orsaker. 1) Åskan slår ner 2) Det blir nåt fel i elsystemet eller pannan. 3) Nån person får fnatt och sätter eld på kyrkan. Tyvärr verkar det sista alternativet vara det som händer oftast. Åtminstone är det så jag minns rapporteringen om de kyrkor som brunnit.

En del människor tycker att det är jätteobehagligt att ens diskutera att kyrkan skulle kunna brinna, men man bara måste våga sätta ord på också det hemskaste man kan tänka sig! Speciellt för en brandman/kvinna är det otroligt viktigt att träna och öva på alla tänkbara saker före det händer. För sen den dagen när det brinner finns det inte tid att fundera mera. Då ska man veta vad man ska göra!

Så jag är jätteglad över att Houtskärs frivilliga brandkår ville komma till kyrkan för att bekanta sig och lära sig om vad allt man kan behöva veta, ifall, om, att de en dag blir tvungna att rycka ut till en brinnande kyrka.

Det enda som harmar just nu, är att jag inte tog en endaste bild på våra fina brandsoldater i kyrkan! Så ni får nöja er med en bild av kyrkan ikväll.

Varje låga står för en saknad människa

      Kommentarer inaktiverade för Varje låga står för en saknad människa

Det är alla helgons dag. Det är den dagen på året då det är accepterat att sörja och sakna oberoende av när man förlorat någon. Tänk att vi ska behöva ha en dag för det! Samtidigt är det otroligt fint att vi kan dela sorgen och saknaden åtminstone en dag på året.

Idag firade vi gudstjänst med ljuständning, eller parentation som det kallas med ett finare ord, i Houtskärs kyrka. På bordet stor tio ljus. Jag läste upp nio namn på personer som nu saknas i vår gemenskap. Det tionde ljuset är för alla vi saknar som inte nämndes vid namn.

Kören deltog och sjöng vackert, trots att den var decimerad på grund av höstflunssan. I bänkraderna satt många som förlorat någon kär under året. Efteråt delade vi gemenskapen över en kopp kaffe innan vi skiljdes åt.

För min egen del var gudstjänsten en aning rörig eftersom jag var liturg, predikant och körsångare, men det gick nog bra. Jag konstaterade med kantorn att det är tur att jag redan som vaktmästare sjöng i kyrkokören och är van att byta roller titt som tätt under gudstjänsten. För det är ju så med allt man gjort i livet, det blir till erfarenheter man kan dra nytta av någon annan gång.

Bollen är din!

      Kommentarer inaktiverade för Bollen är din!

Sen jag började den här bloggen har jag skrivit 200 inlägg! De har handlat om de mest varierande saker och kommer nog att göra det i fortsättningen också.

Det händer sig, mitt i vardagen, att en tanke flyger förbi. ”Det här skulle jag kunna blogga om”, men vanligtvis glömmer jag tanken lika fort som den kom. Senare under dagen minns jag att jag tänkte tanken, men inte vad det var jag skulle blogga om.

Jag har nämnt det förut, att när det är mycket på jobbet blir bloggandet lidande, men nu tänkte jag slänga ut bollen till dig som läser:

Vad vill du läsa om?

För mig är ju det mesta vardag och förhållandevis sjäkvklart så jag har svårt att bedöma vad som sist och slutligen kunde vara intressant för en läsare. Vad vill en kollega läsa om? Vad vill en församlingsaktiv läsa om? Vad vill en församlingsfrämmande läsa om? Som du ser kan perspektiven vara mycket varierande. Så var modig och skriv en kommentar om vad just du vill läsa!

I kommentarsfältet kan du vara anonym för andra. Jag ser din e-postadress, men ingen annan. Är det första gången du kommenterar med den e-postadressen måste jag godkänna kommentaren innan den visas, så förtvivla inte om kommentaren inte syns genast. Den har nog kommit fram ändå.

Nu väntar jag med spänning på att kommentarerna ska hagla in!

Kanske ett avskräckande exempel

      Kommentarer inaktiverade för Kanske ett avskräckande exempel

När man går på pastoralkurs händer det sig att man får en hemuppgift eller två. Senast jag var på kurs var uppgiften att på förhand arbeta med en predikan. Inte bara att skriva en, utan att verkligen fördjupa sig och tänka till kring texten. Jag kan inte påstå att mitt arbete kring predikan var särskilt uttömmande och predikan skrev jag sen rätt hastigt med noll inspiration. Så den blev som den blev. Jag är helt medveten om att den hade kunnat bli bättre om jag gett mig mera tid och om jag haft mera ork.

I uppgiften var det fritt att välja söndag under hösten, så jag valde lite på måfå en söndag jag visste att jag skulle predika, men tänkte att jag kanske skulle ha ont om tid att förbereda mig inför. Den söndagen var idag. Med facit på hand kan jag säga att jag nog haft mera tid den här veckan att fundera på predikan än jag hade då när jag gjorde uppgiften. Det oaktat var det skönt att ha predikan klar och få tid att göra annat som också är viktigt och tar sin tid.

Så när jag idag predikade min färdiga predikan bedömde jag att den här predikan inte var den sämsta jag gjort. Så jag lägger upp den under Ordet är mitt med alla de andra mer eller mindre lyckade predikningarna till allas beskådan. Det gör jag enligt devisen: Alla kan vara bra på något, om inte annat kan man fungera som avskräckande exempel.

Nu skulle det då bara vara att ta sig i kragen och skriva nästa hemuppgift inför kursdagarna inkommande vecka…

I mörkret syns också ett litet ljus

      Kommentarer inaktiverade för I mörkret syns också ett litet ljus

Kampanjen #delaljus har kört igång och har en frågelista man kan svara på. Naturligtvis nappade jag på den!

*Vem talade du med senast?
En 22 årig tjej i Argentina som jag inte känner. Vi chattade en stund på nätet och jag tror jag kunde lysa upp hennes dag lite grann.

*Det finns ett uttryck som sägs gälla varenda människa: För världen är du en bland alla andra, men för någon är du hela världen. Vad betyder det här för dig?
Det är ett uttryck som känns väldigt stort. Utan att veta om det kan man påverka någon annans liv jättemycket. Det är faktiskt lite skrämmande.

*Vad gör att du ser en ljusglimt i vardagen?
Nästan varje gång jag diskuterar med någon känns det som att det tänds ett ljus.

*En bild eller film som gör dig glad?
Ett vykort, som föreställer Mumin och Snorkfröken som är ute i en båt och fiskar, hänger på väggen bredvid min dator. Jag har fått det för många år sedan av en vän och det gör mig varm i hjärtat varje gång jag ser på det.

*Vad är vackert i naturen just nu i oktober i vårt land?
Nästan hela oktober har vi haft en fantastisk ruska* i skärgården. Den har gjort mig glad varje dag. Men också att få gå ut i mörkret och se upp mot stjärnorna är otroligt vackert.

*Tagga någon du vill skicka lite ljus i höstmörkret åt.
Kanske lite svårt att tagga i en blogg? Jag vill hur som helst skicka lite ljus till alla mina läsare!

*ruska= höstens färgprakt i naturen

Varje dag kan man lära sig något nytt

      Kommentarer inaktiverade för Varje dag kan man lära sig något nytt

Utbildningar är alltid bra – eller hur? Nja, det finns nog gånger då man sitter där på föreläsningen och undrar vad tusan man gör där och tänker att man kunde göra hundra andra saker som skulle vara mera produktiva. Ibland är det lunchen och kaffepauserna som är hela utbildningens bästa delar.

Så var inte fallet i  onsdags när jag deltog i en inspirationsdag kring dopet som KCSA* ordnat. Där föreläste Sjur Isaksen från Oslo om dopet och dopsamtalet. Hans främsta kompetensområde är själavård och det påpekade han själv. Men, det är ingen dåligt infallsvinkel när man talar om samtal – oberoende om det handlar om dopet och glädjen över ett nytt liv eller om det handlar om ett samtal över en kopp kaffe. Vi behöver komma ihåg att varje samtal kan vara själavård.

Dopet är den förrättning som jag känner mig minst bekväm med. Varför vet jag inte, men det är så det är. Så därför kändes det extra värdefullt att få lära mig mera just på det här området.

Under Sjurs föreläsning insåg jag att jag instinktivt redan gör i stora drag så som han rekommenderade. Det var trevligt att inse och det gav lite råg i ryggen. Samtidigt var det otroligt givande att någon sätter ord på det jag gör. För hade jag tvingats analysera och presentera mitt sätt hade jag knappast funnit så bra ord. Och visst sade han sådant som jag kanske inte ens tänkt på. Nu har jag något att fundera på tills nästa gång det är dags för ett dopsamtal.

En sak Sjur sade som är rätt komisk, men samtidigt smärtande sann, är att präster inte ska vara rädda för att tala om Gud i dopsamtalen. Det är ingen överraskning att prästen vill tala om Gud. Det är heller ingen större överraskning om prästen ber en bön.

Träff. Sjönk. **

 

*Kyrkans Central för det Svenska Arbetet
** uttrycket används när man spelar spelet Sänka skepp. Här med betydelsen att jag tog åt mig av Sjurs ord.

På publikens begäran

      Kommentarer inaktiverade för På publikens begäran

Jag skriver ibland i en kolumn kallad Spaltaren i lokaltidningen Åbo Underrättelser. Det är en kolumn som administreras av Åbo svenska församling, men som samlar skribenter från olika håll i regionen. Tanken är att texterna ska vara kyrkliga eller andliga på något sätt.

Så var det åter min tur, och som vanligt snurrade det tomt i skallen när jag skulle sätta igång. Så jag slängde ut min vånda på facebook. Som man ropar får man svar, heter ett talesätt och genast fick jag förslag på vad jag kunde skriva om. Tack för det, då var det bara att skriva.

Idag finns min kolumn att läsa i tidningen, men också här där Ordet är mitt för den som inte har tillgång till tidningen.

 

Mitt vattenhål med levande vatten

      Kommentarer inaktiverade för Mitt vattenhål med levande vatten

Jag märker att jag på nåt sätt har landat igen efter september. Du märker det bäst på att det åter trillar in blogginlägg i en strid ström. Visserligen skrev jag en del på bloggen under september också, men sen blev jag tom i skallen. Fullständigt urblåst.

September var en grym månad. Det är tur att jag bloggade då, för annars skulle jag inte minnas hur gräsligt mycket jag hade på gång då. Sen blev det nästan två veckors ofrivillig tystnad i början av oktober, eftersom det var så tomt i mitt huvud.

Oktober inleddes med Församlingslyktans auktion. Den ska jag återkomma till i ett senare inlägg, så det får du vänta på lite grann. På det var det tre dagar pastoralkurs på Lärkkulla och sen ledig helg.

Pastoralkursen om Bibeln och livet var en oas, ett vattenhål med levande vatten, en terapiretreat, ja du hör, jag är lyrisk. För när man känner sig så tom som jag gjorde och så trött som jag var, så är det underbart att få åka till en kursgård där maten står på bordet flera gånger om dagen helt av sig själv (Tack köket!). Där föreläsningar varvas med givande diskussioner och andakter. Där goda vänner får en att skratta och prata. Det gjorde gott. Verkligen.

Visst är det fortfarande mycket på jobbet, så är det på de flesta jobb i dag, men inte oöverkomligt mycket. Just nu känns det som att jag har det hela rätt så väl under kontroll och det är en skön känsla. Peppar, peppar, ta i trä! Jag vet att situationen mycket väl kan ändra på ett ögonblick, men den dagen den sorgen! Det är onödigt att oroa sig. Det är faktiskt bättre att ta ut all glädje i förskott, för det värsta som kan hända är att man är glad i onödan, läste jag någonstans. Så sant som det är skrivet, vill jag påstå!

Får jag presentera?

      Kommentarer inaktiverade för Får jag presentera?

När jag började studera på heltid hösten 2014 lade jag rätt snart märke till en kille som inte gick riktigt på samma sätt som alla andra. Han var en glad, härlig kille med en stor portion humor. Jag minns honom i kursen Religiös fostran vi gick tillsammans, för han hade en erfarenhet av ungdomsarbete som gjorde mig grön av avund. Eller nåja, kanske inte grön, men nog så att jag önskade ens en gnutta av hans erfarenhet.

Sen rörde vi oss mer eller mindre i parallella kretsar under studieåren, men det allra starkaste minnet jag har av honom är från Svenska dagen hösten 2014. Hela stora gänget hade klämt in sig i Mysis (studenternas kafferum) och nu väntade vi bara på den här killen. Jag satt så att jag såg när han kom nära dörren och kunde ge tecken så att vi alla klämde i med Modersmålets sång när han kom in genom dörren. Fortfarande går mina tankar till denna kille varje år på Svenska dagen när jag hör Modersmålets sång.

Den killen heter Alaric och han har skrivit en bok!

Boken heter Begränsade är vi allihopa och den är fantastisk. För orsaken till att Alaric inte går riktigt på samma sätt som de allra flesta andra är att han har en CP-skada. Den skadan ställer till det på flera sätt för Alaric, men det har aldrig stoppat honom. Skadan har tvingat honom och hans familj att hitta andra vägar till målen han vill uppnå än de alldeles vanliga vägarna. Boken är skriven med en befriande humor och stor självinsikt.

En av de saker som är spännande att upptäcka när man läser boken är hur vi alla, på sätt eller annat, i något skede av livet kan känna igen oss i Alarics berättelse. För hur normala vi än verkar har vi alla våra egna spöken, våra egna begränsningar, som gör att vi tycker oss stå utanför det normala. Så det normala är att vara onormal. Tänk så befriande om man verkligen kunde ta det till sig och släppa jakten på att passa in!

Lite för närgånget

      7 kommentarer till Lite för närgånget

Ibland talas det om duktig-flicka-syndromet. Det som gör att kvinnor bränner ut sig, för att de in i det sista försöker klara av mycket mera än de rimligtvis klarar av. Jag kan gott erkänna att jag har en släng av syndromet, men nu tänkte jag skriva om en detalj som kanske hänger ihop med duktig-flicka-syndromet.

Att alltid svara öppet och ärligt på frågor.

Det hände mig idag igen. En person kastade en blick i min kalender och såg att jag markerat vissa dagar med två bokstäver i versaler med röd penna. Tydligen väckte det personens nyfikenhet och jag fick frågan vad det betyder.

Betydelsen är inte särskilt hemlig, den markerar mina ”dejour”-dagar för ett uppdrag och jag svarade ärligt och berättade det. MEN, personen och jag känner knappt varandra och nu efteråt ger det hela mig en aningen besk smak i munnen.

Varför svarade jag så öppet? Personen behövde faktiskt inte få veta varför jag markerat vissa dagar med versaler. Har jag inte lärt mig att man faktiskt inte måste berätta allt för alla? Jag hade vänligt, men bestämt, kunnat säga att det är privat. Eller att det behöver personen inte veta. Eller att det faller under tystnadsplikten. Fast det sista känns som ett sätt att göra sig märkvärdig på.

Samtidigt anser jag att även om man får kasta en blick i någon annans kalender ger det inte en rätten att förhöra sig om varför det står som det står i den. Det har man inte att göra med, hur mycket man än är nyfiken och undrar.

Det här är bara ett exempel på de gånger då jag efteråt blivit att fundera över varför jag alls svarat och förklarat så öppet. Är det för att jag är uppfostrad till att om någon frågar så svara man?

Har du liknande erfarenheter eller tankar kring det här? Kommentera gärna!