Efter regn kommer solsken igen

      Kommentarer inaktiverade för Efter regn kommer solsken igen

I morse när klockan ringde ställde jag om den och vände ryggen åt världen. Jag valde att ta en senare färja till jobbet. Det kan jag göra för att jag inte har arbetstider och för att jag inte hade något möte som väntade på morgonen. Att få sova en stund till kan vara det som gör dagen.

Väl på plats i arbetsrummet fanns det en hel del att ta tag i. Ett möte på eftermiddagen krävde sina förberedelser. Radiogudstjänsten som vi ska göra i söndag krävde lite justeringar och förberedelser. En räkning behövde konteras och en rad mejl behövde svaras på. Säkert har jag redan glömt flera saker som jag gjort. För just nu känns det nästan som en sån där dag då jag gjort “ingenting”. Samtidigt är det en skön känsla av att ha fått ordning på olika saker som släpat efter.

Den här dagen har tvättat bort gårdagens känsla av bläh. Ibland är det skönt att inte ha för mycket tid att tänka! Under en kort promenad till kyrkan hann jag knäppa några bilder av gullvivorna i Prästgårdens trädgård. Man kan inte bli annat än lyrisk av alla vårblommorna. Så den här dagen blev en riktigt bra dag.
Solig bild av gullvivor

Ur led är tiden, urled på allt

      Kommentarer inaktiverade för Ur led är tiden, urled på allt

Jag halvligger i fåtöljen. I handen har jag telefonen och jag växlar mellan att spela patiens och bläddra på facebook. Jag är urled på allt, känns det som. Det känns som att jag inte har lust med någonting alls. Jag vill inte gå ut för där är kallt. Jag vill inte stiga upp ur fåtöljen för vad ska jag göra då? Jag är trött, men samtidigt bara uttråkad. Det är ett underligt tillstånd av ingenting. Jag orkar inte ens se på teve, för det kommer ju mest bara reklam.

På facebook läser jag att flera vänner är urleda på allting. Speciellt trötta är de på alla begränsningar och på oron för när det ska bli nån förändring till det bättre, till det säkrare. Det verkar vara en helt egen epidemi det här med att vara trött och urled.

Det är väl inte så konstigt att vi lite till mans (och kvinns) är leda på oron, på osäkerheten, på bristen på kramar och på den eländes, irriterande, sociala distansen. Men vad kan man göra?

Distrahera sig. Man kan försöka fylla sin tid och sina tankar med sådant som gör en på gott humör. Motion och kulturella upplevelser lär vara bra medicin mot leda, frustration och depression. Men, då ska man ju först ta sig upp ur fåtöljen…

 

Sån glädje att få träffa andra!

      Kommentarer inaktiverade för Sån glädje att få träffa andra!

Jag har känt mig lite svältfödd på mänskliga kontakter på sistone. Det har antagligen de flesta, så det är inget speciellt med det. Ändå är det intressant att iaktta sig själv. Jag beskriver mig som en social ensamvarg och nu kände jag hur viktig balansen är. Balansen mellan att få vara ensam och att få vara med andra. Någon har sagt att människor är flockdjur som behöver andra. Det är nog sant. Vi blir halva utan andra människor.

Igår hade vi övning i kyrkan inför radiogudstjänsten som ska bandas nästa söndag. Vi var 7 personer i kyrkan och vi hann både diskutera ditt och datt och öva gudstjänsten. Vi var tillsammans, trots flera meters mellanrum. Det är ju lite spännande att få banda in en radiogudstjänst, så övningen behövdes verkligen.

En gudstjänst har förvånansvärt många moment när man börjar dela upp den i alla dess beståndsdelar! Teknikerna ska få en körlista där varje moment är antecknat med ord och tid. Hur många sekunder tar det att säga “vi ber” och svänga sig mot altaret? Jag räknar med fem.

Efter övningen när vi alla gick åt var sitt håll gick jag hem med en glad känsla i kroppen. Dels för att jag hade fått träffa människor “på riktigt” och dels för att vi får fira gudstjänst tillsammans. Det ska nog bli skönt när juni kommer och vi åter får börja fira gudstjänster i våra kyrkor!

Houtskärs kyrka med spirande grönska

Jag bara måste knäppa bilden när jag gick till kyrkan. Magnolian blommar så vackert vid kyrkdörren och lyser vit på bilden.

Får man ta sig en titel?

      Kommentarer inaktiverade för Får man ta sig en titel?

När får man kalla sig kolumnist? Hur många kolumner ska man ha skrivit? Räcker det med en eller borde det vara 14? Eller är det så att man borde ha ett kontrakt med en tidning?

Jag har inte tänkt så mycket på saken tidigare, men idag publiceras en kolumn i Kyrkpressen som jag skrivit. När jag hade skrivit kolumnen och sänt in den slog tanken mig. Är jag kolumnist nu?

Jag har ju redan tidigare vågat säga att jag är en skrivande människa, en bloggare, men kolumnist? Det är ju lite i samma kategori som när man får kalla sig för författare!

Faktum är, nu när jag tänker efter, så är dagens kolumn inte alls min första, utan den fjortonde jag skrivit! Jag har ju redan skrivit Spaltaren många gånger och jag har lovat skriva  kolumnen regelbundet i Åbo Underrättelser åtminstone det här året till slut. Så kanske jag faktiskt har avancerat till kolumnist?!

Om Kyrkpressen inte dyker upp i din postlåda eller om du bor i en annan region där min kolumn inte publiceras kan du läsa min kolumn här eller under rubriken Ordet mitt.

Vi går mot det normalare annorlunda

      Kommentarer inaktiverade för Vi går mot det normalare annorlunda

Många tankar snurrar i huvudet nu när vi fått glädjebudet om att de hårda restriktionerna sakta hävs. Snart får vi gå till kyrkan och fira gudstjänst tillsammans igen! Hurra!

För att fira gudstjänst tillsammans, det är det som är allra enklast att dra igång igen, tänker jag. Kyrkorna är stora och det är lätt att hålla avstånd. Det är allt det andra som är mera utmanande…

En stor del av våra frivilliga medarbetare hör till gruppen 70+ – hur ska vi göra med den verksamheten som förlitat sig på deras hjälp? Hur ordnar man övernattning på skribaläger med två meters mellanrum? Alla de som hör till riskgrupperna och som nu kanske känner sig ännu mera osäkra på vad som är säkert för dem när människor börjar röra sig mera igen – hur ska vi ta hand om dem? Vi måste vara försiktiga med personalen så inte vi själva blir smittade  – hur ska vi komma ihåg det?

Det finns att tänka på. Tur att vi har någon vecka tid till det också.

Några ord om avsaknaden av ord på bloggen

      Kommentarer inaktiverade för Några ord om avsaknaden av ord på bloggen

Det blev en paus här på bloggen. Så blir det ibland och så får det vara, tycker jag. Har jag inget på hjärtat är det ju onödigt att att skriva bara för att fylla ut. Nog för att den här texten lever farligt nära den definitionen.

På ett sätt har det också blivit en paus i jobbet. Jag skriver inte predikan varje vecka och träffarna ligger nere. Jag har fyllt mina dagar med pappersarbete (det tar minsann aldrig slut det!) och med att jobba lite på en pastoralkurs (som gett mig inspiration till en andaktsserie!) och med diverse vanligt församlingsarbete. Förrättningar (läs: jordfästningar) kommer med ojämna mellanrum och någon gudstjänst och andakt strös in där emellan. Lite jobb med sociala media finns det ju också.

Pausen ger mig också tid att reflektera, att tänka och fundera. Jag går i arbetshandledning och får sätta ord på känslor och upplevelser. Samtidigt är den här pausen full av funderingar kring virus, arbete, relationer, tjänster och framtiden, så min ork är inte helt på topp, får jag erkänna. Ett stråk av dåligt samvete, för allt jag skulle kunna göra men inte gör, dyker upp mellan varven som en sur lukt ur en nästan tom mjölkburk på diskbänken. Jag motar undan den och tänker att jag ska slänga burken.

Det är kanske summan av allt det här som gör att jag tystnat på bloggen. För det finns så mycket jag inte kan eller vill skriva om, att jag har svårt att hitta allt det jag skulle kunna skriva. Om det går som det brukar, blir det här inlägget katalysatorn som får igång hjärnan igen och plötsligt bubblar det över av inlägg som vill ut igen.

Trevlig Valborg!

Ibland är Gud riktigt nära

      Kommentarer inaktiverade för Ibland är Gud riktigt nära

Jag tror jag har skrivit om det förut. Känslan av att jag är en soloartist som gör en performans. Ibland kommer den känslan i en gudstjänst, ibland i en förrättning.

Här om dagen kom den fullständigt motsatta känslan. Jag kände att jag satte ord på en dialog mellan Gud och en person i församlingen. Orden jag uttalade var de gamla vanliga, men den här gången bar de på ett alldeles nytt sätt.

Efteråt tackade personen mig och sade att jag är på rätt ställe nu. Jag kan inte annat än hålla med. Jag är kallad och får gå i beredda gärningar.

Från text till rörlig bild

      Kommentarer inaktiverade för Från text till rörlig bild

Nu är det ju inte bara text som ska produceras, utan också videomaterial. Iförrgår kämpade jag med att få en ynka liten andakt så som jag ville. Jag tappade räkningen på provsnuttar och omtagningar innan jag var nöjd. Ibland skrällde ljudet. Ibland hörde man mina andetag. Ibland blev bilden sned. Ibland var ljuset för dåligt. Ibland blåste det för mycket. Ibland stakade jag mig på orden. Ibland gick det nästan bra.

profilbild av Janette som sitter vid stranden.

En skärmdump från den kommande andakten

När jag trodde att jag hade andakten “på burk” hade jag ändå en massa irriterande vindbrus i ljudet. Det upptäckte jag när jag kontrollerade filmsnutten i datorn. Så igår blev det ett nytt försök. Jag besökte tre stränder innan jag hittade en skyddad vik som lämpade sig för inbandning. Sen drog jag genom andakten för sjuttioelfte gången och när jag ska kolla hur det blev ser jag att jag inte bandat alls. Suck. Sjuttiotolfte gången blev det sen den slutliga versionen.

Det skulle säkert vara lättare att ha någon med som kamerapersonal, men ensam har jag mera frihet att prova på olika saker i det oändliga, utan att den andra blir nervös på mig. Dessutom har jag ju inte helt växt ifrån mitt två-åriga jag som deklarerade “kan själv”.

Andakten jag spelade in igår kommer ut på församlingens facebooksida i morgon kväll kl 18. Tills dess får du ge dig till tåls.

Nåja, det får duga

      Kommentarer inaktiverade för Nåja, det får duga

Jag satt och svettades med texten. Jag skrev den och tyckte den blev sådär. “Nåja, det får duga”, tänkte jag. Deadline var några dagar fram i tiden. På morgonen samma dag som deadline var kl. 12.00 läste jag genom min text igen. Nej. Jag gillar inte det här. Det är bara svammel och flum.

Jag tog de första raderna, men skrev om resten. Någon mening till från första texten fick ännu följa med. Jag läste genom min text och tänkte, “Nåja, det får duga” och slängde iväg texten på e-posten. Mottagaren svarade ganska snabbt, “tack för en fin text.” Så brukar hen vanligtvis svara. Jag tyckte fortfarande att texten var sisådär, ingen höjdare precis, men den får duga.

Idag finns min text publicerad i lokaltidningen (och i arkivet ORDET ÄR MITT). En läsare skickar ett meddelande: “Tack för dagens ord…” och jag blir förstås glad. Ändå bär jag fortfarande på känslan av att texten inte är något speciellt.

Det är intressant det där med ens egen kritikerröst och kravnivå. VAD borde jag ha skrivit för att själv ha varit nöjd med texten? Jag vet inte. Vilka texter jämför jag mig med när jag inte är nöjd med mina egna?  Björn Vikström, Maria Sundblom Lindberg, Amanda Audas-Kass, Siv Sandberg, Sofia Torvalds och Anna-Lena Laurén skriver texter jag gillar. Men så är de ju också professionella skribenter som skrivit massor och lärt sig på vägen.

I och för sig skriver jag nog också ganska mycket när man räknar ihop blogg, predikningar, tal, texter till Församlingslyktan och kolumner. Men, skillnaden är kanske den att det är mera sällan någon kritiserar och redigerar mina texter. Jag tror ju att det är av sådant man lär sig. I samspelet med någon annan. Så länge jag bara skriver som jag vill förblir mina texter – tja, oredigerade.

När jag tänker efter så är mina texter också “brukstexter” som jag inte filar och jobbar med någon längre tid. När jag har skrivit texten så är den klar. Ett klick och den är publicerad. Den text jag arbetat mest med hittills är min pro gradu. Där skrev jag, skrev om, ändrade, skrev om igen. Och det var en intressant process, stundvis jobbig, stundvis riktigt blä, men den gav mersmak och någon dag ska jag nog, kanske, eventuellt, möjligtvis, skriva en bok.