Det är lite märkligt hur saker och ting har en tendens att klumpa ihop sig. Den senaste veckan har det varit mycket i min kalender.
För Houtskärmått mätt, var det rena rusningen med två jordfästningar samma vecka. Två långa, strävsamma liv hade kommit till sin ända.
Vi fick åter fira gudstjänst i kyrkan. Lite ovant efter tre månader av undantagsförhållanden.
Tidningen Församlingslyktan skulle skrivas och ombrytas. Det tar ibland mera tid än jag riktigt räknat med.
Konfirmanderna hade två månadsträffar som inte blev av under våren, så vi slog ihop dem till en lång eftermiddag tillsammans. Att göra allt på ett säkert sätt kräver mera tankekraft nu än förr. Det är ännu nytt att komma ihåg alla direktiv.
Och mellan allt det här finns en hel massa andra saker som jag inte kan, vill, orkar eller minns berätta om.
Ja, och förstås skaver ovissheten om framtiden, trots att jag förlitar mig på Guds ledning. Domkapitlet har sitt sammanträde i morgon, sen vet vi hur det blir.
Den här veckans morgnar har känts segare än vanligt. Den vanliga tiden när väckarklockan ringt har känts ovanligt tidigt. Men som jag skrev i början, klumpar saker och ting ihop sig. Nu väntar en vecka av sovmorgnar!