Jag tänker ibland på hur allergisk jag är mot vissa ord och uttryck. Hur de signalerar saker jag inte är bekväm med. Ändå finns det en massa ord och uttryck som jag själv använder slentrianmässigt och utan att ens märka det. Ord som kan signalerar sådant jag egentligen inte vill säga. Ord som mottagaren inte alls förstår. För det mesta faller dessa ord under kategorin “kyrkiska”.
Ursäkta, vad är kyrkiska?
Det är det “insider språk” vi präster och andra kyrkligt anställda allt för ofta använder. Du vet, lite väl gammaldags och med en hög dos av ord som rättfärdighet, nåd, frälsning, förbarma, profan, sakral, Kyrie, Gloria, Laudamus, Credo, Benedikamus, Graduale, synd, tacksägelse, försona, frid, evangelium, eukaristi… Du fattar? Eller, eh, kanske inte egentligen. För de flesta orden lät bekanta, men du skulle inte kunna förklara dem på rak arm. Om du kan det så är du med största sannolikhet redan anställd i en församling.
En del av orden kräver det en hel mening att omskriva och därför är det så lätt att ta till ett ord, även om det betyder att färre antal människor på riktigt förstår vad du säger. Min utmaning just nu är att försöka hålla mig till så lätt svenska som jag kan. Det är verkligen en utamaning, för jag märker ju inte när jag svänger mig med kyrkiska!