Åh, jag och mina tårar! Ibland rinner de bara över.
På vårvintern blev jag kontaktad av Siv Fagerlund, hon som sommarpratade 2017 om dottern Mimmi som “tog … sin pulka, och åkte rakt in i evigheten” och hon som fick hembygdspriset ifjol. Siv hade en idé om att ordna en sommarandakt för att hedra och minnas väckelsen som gick genom Houtskär med början i Björkö på 1920-talet.
Jag tyckte det var en fin idé och tyckte vi skulle spinna vidare på det. Som tur är, är Siv en driftig person som hållit pli på mig, för jag hann glömma bort det hela ett varv, men Siv påminde mig och det blev av till slut. Onsdagen den 24 juli kl 16 samlades vi i “Haandelsmans saali” på Björkö.
Siv och hennes man Bjarne hade förberett så fint. De hade tagit fram 24 stolar som alla behövdes, för precis så många kom det! Jag hade gjort ett sånghäfte med många av de älskade gamla sångerna och psalmerna. Kantorn satte sig vid tramporgeln som finns i salen och så sjöng vi av hjärtats lust. En psalm hade 6 verser, så jag frågade om vi orkar sjunga alla. Förslaget blev att vi skulle sjunga de fem första och den sista, vilket vi gjorde.
Siv berättade om sin mormor och hon läste valda delar ur några böcker som berättar om tiderna som varit. Hon hade också besökt Berndt Mårtensson och intervjuat honom. Vi fick lyssna till en del av inspelningen från slutet av intervjun. Siv bad Bernt avsluta med en bön och han bad så fint. Han bad innerligt för alla Houtskärbor och så bad han för prästen. Han bad för mig. Det berörde mig till tårar. Så där stod jag sen med tårarna rinnande under resten av andakten. Jag försökte skärpa mig, men jag fick inte stopp på tårarna. Förargligt. Men jag är otroligt tacksam över att ingen av deltagarna verkade dess mera störd av att jag stod där med tårarna rinnande.
Jag bad den erfarne prästen Paavo rycka in och leda förbönen vilket han vänligt gjorde. Under bönen hann jag få stopp på tårarna så det blev ett bra avslut på Sommarandakten.
Det var en stund av välsignad gemenskap.
Det här ska vi nog göra om nån gång!
(Fast kanske utan tårar då…)
Vad vore en präst utan tårar? tycker jag ( eller en människa) och tack för att du ville ordna sommarandakten, “Guds fotspår i tiden,” som Dagny Gräsbeck uttryckte det.
Tack själv, kära Siv, som ställde salen och dig själv till förfogande. Jag känner inte att jag ordnat så mycket utan jag har fått komma till praktiskt taget dukat bord!
“Guds fotspår i tiden” är nog ett så vackert uttryck!