Det var den semestern det. Fyra veckor ledigt från jobbet, som kan sammanfattas med tre veckor nedtrappning och en vecka semester. Jag kan plötsligt förstå varför man har fem eller rent av sex veckor semester!
Det jag vet med mig själv från tidigare är att en uppdelad semester verkligen inte fungerar för mig. Då kopplar jag aldrig loss, utan behåller någon typ av jobb-mode trots ledigheten.
Den här veckan har jag funderat på hur det kan komma sig att fyra dagar ledigt mitt i arbetet känns som verkligt låååångledigt medan de fyra sista dagarna av semestern kändes som tragiskt lite.
Hur som helst, den sista veckan tog jag tag i mig själv och åkte iväg till Kimitoön och Hitis. Jag hade tänkt på ett återbesök ända sedan jag slutade arbetet där och jag kände att om jag inte kommer iväg nu, så kommer jag att ångra mig hela hösten.
Det blev glada återseenden, fast jag inte hann träffa alla jag gärna hade sett. Det blir säkert flera turer österut, för jag insåg att där man har vänner, där finns en del av ens hjärta!
Vy från Kasnäs mot Hitishållet
I morgon är det tillbaka till jobbet som gäller. Tidig väckning och sen får jag med spänning se vad som väntar mig. Jag har haft telefonen avstängd och inte kollat varken mejl eller kalenderprogram en endaste gång under semestern! Eller, nej, vänta, nu ljuger jag! Jag kollade mejlen en gång första veckan. Hur som helst, det kan vara precis vad som helst som väntar. Fast inget mega-allvarligt för då hade nog någon kontaktat mig via andra kanaler.
Jag kan väl erkänna att det är med en gnutta förväntan som jag återvänder till jobbet. Bra så, det skulle vara tusen gånger tråkigare om jag inte vill gå på jobb i morgon.
Nu kör vi — höstterminen, here I come!