Den här veckan skulle jag ha varit på kyrkans utbildningscentral i Träskända. Istället sitter jag hemma framför datorn och deltar i kursen tillsammans med drygt 20 andra präster runt omkring i Finland. Spridningen över landet är stor, från Nagu i söder till Kittilä i norr och Joensuu i öster. Kursen jag går handlar om kristen fostran och den är på finska.
Att jag går kursen på finska beror på att den här kursen på ynka 4 studiepoäng ska ta 9 månader att genomföra om man läser den på egen hand. Jag tycker att det är alldeles huvudlöst, men så har biskopsmötet bestämt. Som närvarokurs kräver den en del kurslitteratur och en essä före kursen och samma efter kursen och en veckas undervisning, färdigt! Jag hade en fantastisk tur (läs: Gud fixade det) som reagerade just rätt dag i höstas så att jag fick möjligheten att komma med på just den här kursen.
Det är lite spännande att gå en kurs på finska, men jag får skriva mina essäer på svenska så det underlättar massor. Jag märker att jag trots allt blivit rätt tvåspråkig, för jag har inte varit extra trött på grund av språket, vilket jag förväntade mig. Istället har dagen flutit på och allt är jätteintressant. För att inte tala om lärarna som är så duktiga och om studiekompisarna som är så trevliga.
Somliga dagar känner jag mig mera välsignad än andra. Idag är helt klart en av de bättre dagarna.