Ålder är ett knepigt kapitel. När man är barn väntar man ivrigt på att nå livets stora milstolpar. På att börja skolan, på att bli tonåring, på att få köra moped, på att bli myndig och kunna ta körkort. Sen blir det kanske färre milstolpar att vänta på. Somliga börjar förfasa sig för kommande milstolpar och någonstans mellan 35 och 60 brukar många pricka in någon typ av ålders- eller livskris.
När pensionen närmar sig kan känslorna bli rejält kluvna. Dels väntar man kanske på att inte behöva gå till jobbet mera utan få rå sin egen tid, dels känner man kanske en oro för att man nu definitivt hör till “de äldre” och för att man inte träffar arbetskamraterna längre varje dag.
I något skede insåg jag att när man nått vuxen ålder, låt säga där kring 25 ungefär, så förändras man inte så jättemycket mera mentalt, utan man samlar bara på sig liverfarenhet. Så en 75-åring är en en 25-åring med 50 års erfarenhet!
Kroppen däremot kan hitta på en hel massa hyss med ökande ålder. Den kan alldeles bestämt påminna 75-åringen om att den där 50-åriga erfarenheten kommit med ett pris.
bild: Pixabay
Men på det stora hela är ålder bara en siffra man inte behöver stirra sig blind på. Man är så gammal som man känner sig, säger de visa och då gäller det väl att försöka känna sig som 25 för det mesta. Ett knep är att friskt umgås med sådana som är yngre än en själv och att modigt strunta blankt i vilket födelseår det står skrivet på ens identitetshandlingar.