Jag sitter på färjan och ser ut över ett stilla, men grått hav. Färjans motorer drar på varv och vi glider över vattnet. Ejdrarna ligger lugnt kvar. De är vana med att färjan brummar fram och tillbaka.
Den stillhet som naturen andas, andas jag in. Jag känner hur pulsen tar ett långsammare tempo. Jag hade lite bråttom till färjan, men nu när jag är ombord är stressen borta.
Havet är mäktigt. Det kan vara lugnt som idag och kännas som en smekning i själen. En stormig dag kan det ryta och piska upp farligt höga vågor. Mellan de här två ytterligheterna finns otaliga andra skepnader havet kan ta. Havet kan bära som i en trygg famn eller sluka som ett monsters gap. Det kan ge liv eller ta liv.
Ju mera jag skriver om havet, desto mera påminner havet mig om Gud. De är båda oändligt mäktiga. Båda trygga och lite skrämmande på samma gång. Så om jag ska förklara Gud i termer vi människor kan förstå, är det kanske havet som är min liknelse.