Ibland undrar jag varför jag har en tendens att hoppa i vattnet där det är som djupast för att se om jag kan simma? Nu talar jag bildligt, men nu känns det åten en gång som om jag hoppat i djupt vatten. Kallt är det också.
Bilden är hämtad från Pixabay
Jag har kanske överdrivit mina språkkunskaper en aning. Jag har lovat ta hand om det finska församlingsarbetet och mera specifikt, den finskspråkiga konfirmandundervisningen. Jaiks! Jag känner mig nog så gott som flytande i dagligt tal på finska men nu när jag förbereder tal och annat i skrift känner jag mig rejält osäker. Objektsregeln, hur var den nu igen? Eller vänta, det var kanske inte EN regel utan en hel hop av dem?
Jag SKA gå till biblioteket och låna en finsk grammatik, det har jag tänkt i ett par månader nu redan. För samtidigt som jag plaskar frenetiskt och känner att jag drar in kallsupar så vill jag lära mig hundsim, grodsim och crawla! Det irriterar mig att jag inte har bättre finska kunskaper än vad jag för tillfället har. Sen när jag går till biblioteket ska jag samtidigt låna några romaner till på finska. Den första, sedan gymnasiet, läste jag i somras och jag älskade det faktum att jag kunde läsa som avkoppling även på finska. Det har jag inte klarat förr. Med andra ord, det går framåt!
Så kanske det trots allt inte är så tokigt att hoppa i det djupa vattnet?
En bok som jag hade mycket nytta av när jag avlade stora språkprovet i finska var Osmo Ikolas Nykysuomen käsikirja från 1986. Grunderna finns alltid kvar fast allt vad jag läst verkar antikt idag.
Tack för tipset! Jag ska se om jag hittar den.