Att jag varit ute och flugit och flängt tycker jag känns av i arbetet också. Eller så är det bara så att det råkat hopa sig av andra orsaker. Listan på allt jag behöver komma ihåg att göra har blivit allt längre. Somliga saker har en deadline som jag inte kan ignorera och andra saker får ligga kvar på listan tills jag hinner ta itu med dem.
En del saker kräver ett visst mått av lugn och ro för att bli gjorda. Speciellt att skriva tal, predikningar och texter till tidningar upplever jag att behöver lite utrymme i kalendern. Det värsta är kanske att jag inte ännu heller lärt mig att boka in tid för det här i min kalender. Då kan det lätt gå så, att andra saker får gå före och plötsligt kommer deadline emot som en betongvägg.
Då är det skönt att få sitta hemma vid datorn och samla tankarna. Jag trivs alldeles förträffligt på arbetsplatsen och jobbar gärna där, men att vara ensam hemma med datorn kan ge just det utrymmet för tankarna som behövs. Plötsligt kan jag beta av många rader på min to-do-lista.
Då känns det skönt och kalendern känns luftigare igen. Vilket riskerar leda till att jag åter hittar på nya saker att komma ihåg och to-do-listan växer igen. Men trots att detta inlägg kan upplevas som att jag beklagar mig kan jag intyga att jag trivs med jobbet. Ibland så att jag funderar om jag trivs för bra? Om nu något sånt existerar…